Nyårsafton

Ännu ett år har gått. Det har varit ett, till stora delar, ganska jobbigt år. Men när jag ser tillbaka på det vill jag ändå se det som ett positivt år med en del dåliga dagar. Varför ska man titta på det dåliga? Jag har en underbar familj, fantastiska vänner, ett roligt jobb...

Årets nyårsfest fick vi hoppa över. Jag kände att jag inte orkade. Framförallt var det bilåkningen som fick mig att backa. Med tanke på hur jag mått idag är jag glad att vi bestämde oss för att stanna hemma. Lite svårt att förstå att jag blev opererad i förrgår. För med tanke på det mår jag nog oförskämt bra. Men jag är öm i magen, det känns extra mycket när jag reser, sätter eller lägger mig. Dessutom har jag fortfarande väldigt ont i den muskel som börjar strax bakom örat och fortsätter ner på ryggen ut mot axeln (kappmuskeln tror jag). Den gör ont när jag sitter, står eller går (dvs inte ligger ner). Fast egentligen är det inte muskeln som gör ont utan muskelfästena. Tog ett beslut innan att jag på måndag ska få tag på en sjukgymnast om det inte släppt.
Sen duschade jag. Fick på mig nyårsblåsan (ja, något annant än mysbyxorna i alla fall). Och var som en ny människa!
Som ganska omgående fick gå och lägga mig och vila en stund...

Nu väntar nyårsmiddagen, lite vin. En myskväll med barnen som fått löfte att vara vakna hela natten. Raketer och champagne. Däremellan - lite vila!

Gott Nytt År mina vänner, och alla jag inte känner!

Da Vinci

Nu mår jag lite bättre och ska kunna berätta vad som hänt. Ja, hänt och hänt, det vet ni ju redan: jag har blivit opererad.
Åkte in tidigt i går morse. Precis enligt tidsplanen rullades jag in i operationsrummet 07.50.
Det är tur att man glömmer smärta. Jag hade helt glömt/ förträngt de tunga ångestkänslor som kom över mig. Kommer jag att vakna upp efter narkosen? Min nyfikenhet hindrade mig dock från att be om lugnande innan. Nyfikenheten över hur roboten ser ut. Nu har jag sett den live! Da Vinci heter den. (Om ni vill se bilder så googla på Da Vinci och robot.)

Läkaren kom in i går kväll och berättade att allt gått enligt planen. De hade tagit bort livmoder, några lymfkörtlar och vänster äggstock. Och allt som syns på mig är 5 små plåster på magen. De kunde inte se något onormalt på livmodern, men allt är ivägskickat för undersökning och jag ska dit igen den 12 januari för att få svar.

Jag delade rum med en dam i 75-års åldern. En söt men mycket förvirrad och rastlös gammal dam. Tack och lov insåg sköterskorna att jag inte skulle få sova något på det rummet i natt så jag flyttades till ett annat rum över natten. Sov i och för sig ganska illa ändå, men fick i alla fall göra det ostörd.

Jag har inte haft mycket värk i magen. Mycket mer ont i musklerna, men det har tydligen med narkosen att göra. Dock blir jag väldigt snabbt trött i magen och orkar därför inte vara uppe så långa stunder i taget. Dessutom har jag blivit smittad av yngste sonens hosta och det är inte skönt i magen.

Jag fick åka hem vid lunchtid idag. Snöplogningen inne i samhällena i Lunds kommun är under all kritik. De använder sig inte av salt, och det är ju vettigt ur miljösynpunkt och för bilarnas skull, men de är dessutom väldigt dåliga på att hålla undan den snö och modd som blir. Det var en pina att åka bil. Jag spände nog varenda muskel för att det inte skulle göra ont i magen. Musklerna var som sagt redan ömma och när vi kom hem hade jag så ont att jag inte visste hur jag skulle göra.

Nu har jag en påse smärtstillande som jag kan knapra på. Dessutom ska jag ta en spruta i magen varje kväll i en vecka. För att förhindra blodpropp. Det är inte skönt, svider och gör ont. Men i kväll hade jag två nyfikna söner som publik så det var bara att bita ihop och visa att sprutor inte är farligt.

I morgon är det nyårsafton. Om vi kommer iväg på fest eller inte bestämmer vi i morgon. Känner jag mig som jag gör nu så åker jag ingenstans. Å andra sidan var jag, kl 5 i morse, övertygad om att jag inte skulle få lämna sjukhussängen detta året. Tre timmar senare var jag uppe och gick och åt frukost, så vi kan ju bara hoppas att natten bjuder på läkande sömn och att jag har mer ork i morgon.

Hemma

Nu är jag hemma igen.
Mår halvbra. Lite ont, dels i magen men framförallt i nackmusklerna. Trött.

Operationen gick, enligt läkaren, bra. Enligt planen.

Nu ska jag vila. Skriver mer senare i kväll eller i morgon. Då ska ni får en utförlig historia...

Inskrivning

Tankekaoset från igår fortsatte idag.
Jag har varit trött hela dagen. Sov dåligt i natt. Jag brukar inte ha sömnproblem, men det blev nog lite för mycket igår. Dessutom hostade yngste sonen en hel del framemot morgontimmarna.
Vi skulle vara på sjukhuset kl 10, så redan kl 9 lämnade vi barnen hos kompisar. Vi sa att vi skulle hämta dem till lunch. Känns inte roligt att lämna bort yngste sonen som är förkyld och hostig.

Vi kom in till sjukhuset kl10, sen fick vi vänta. Och vänta och vänta... Kl 12 fick vi äntligen träffa en sköterska som ställde några frågor, tog blodprov och informerade lite. Kl 13.30 träffade vi narkosläkaren och en stund senare läkaren som ska operera. Totalt tog dessa möten ca60min. Och vi var där från kl10 till 14.20. Idag ville jag verkligen vara med mina barn, inte sitta i en sjukhuskorridor och vänta.
Vi hämtade barnen hos kompisarna, körde hem, packade deras väskor och sen körde Håkan och lämnade dem hos farmor och farfar där de ska få vara en eller två nätter.

De ska operera med titthålskirurgi med hjälp av en robot, dvs gå in med 4-6 små hål istället för att skära ett stort. De ska ta bort livmodern, några lymfkörtlar som också "lyste" på PET-undersökningen (=markerade ökad cellaktivitet = misstänkt tumör), samt den ena äggstocken som också "lyste". Tydligen kan äggstockar lysa utan att det är tumörer, men läkaren ville inte chansa (och det måste jag säga att jag uppskattar). De vill inte ta bort båda äggstockarna om de inte måste eftersom jag då skulle komma i klimakteriet på tok för tidigt och det är tydligen väldigt jobbigt. Därför tar de bara den ena, och om det visar sig att det behövs så tar de bort den andra vid ett senare tillfälle.

Några positiva bitar:
De ska operera mig direkt på morgonen! Vi ska vara där kl7 och kl 7.50 ska jag vara på operation. I våras opererades jag inte förrän på em och det var en låååång väntan.
Om allt går som planerat får jag komma hem redan dagen efter. Läkaren sa att jag i stort sett kunde börja motionera "alla sporter" dagen efter utskrivning. (Det verkar inte som det blir några dammsugningsrestriktioner denna gången heller.)
Jag skulle få resultaten efter 2veckor! Normalt sett brukar de ha svaren efter en vecka, men då vi är mitt i helgerna så vågade han inte lova det. När jag blir utskriven ska jag få en återbesökstid. Han undrade om det var ok att han ringde och berättade resultaten. Det tyckte jag INTE att det var, jag vill att både Håkan och jag ska kunna höra vad han säger och kunna fråga om vi undrar något. (Bara tänk er att jag står på dagis och hämtar barnen, eller på ICA med båda barnen skrikande - och så ringer han. Då spelar det ingen roll om bekedet är positivt eller negativt.)

Dessutom trodde han att jag skulle kunna gå på nyårsfest. Och dricka vin och champagne. Han bestämde snabbt och lätt att Håkan skulle köra den kvällen, så att jag kunde skåla.

Snabba bud!

Jag tycker att jag har landat ganska bra i känslan av att bli opererad om några veckor. Skönt att det blir gjort ganska snart.
Givetvis har jag också haft lite dåligt samvete över att jag är sjukskriven och ändå mår ganska ok. (Kanske, kanske skulle jag orka jobba några pass innan operationen?)
Hade t.o.m. funderingar idag på att ringa och avboka min tid hos kuratorn på onsdag, men lät bli, tänkte att jag skulle känna efter i morgon innan jag ringde.

Men, ikväll slogs benen ännu en gång undan för mig, mina tankar och min planering.
Håkan hade (tack och lov) precis kommit hem och vi hann byta ett par ord innan telefonen ringde.

Hej, det här är ... från Kvinnokliniken i Lund. Det gäller din operation. Vi skulle vilja operera dig på onsdag. Går det bra? Kan du komma hit kl 10 i morgon för inskrivning?
Vi har precis haft möte som vi alltid har på måndagar och din läkare hade hunnit titta på bilderna och sa att det inte fanns några hinder för operation. Så alltså, är det ok för dig så opererar vi på onsdag...

Jaha...

Vad ska jag säga? Klart att det är bra. Ju förr desto bättre. Men det kom lite hastigt.
Nu ska jag definitivt avboka tiden hos kuratorn. Inte för att jag inte behöver den, tvärtom, men jag ligger förhoppningsvis på operationsbordet då. Eller uppvak.

Hur ska jag beskriva mina känslor nu?
Stress är nog den största känslan som rusar runt i min kropp just nu.
-Stress över att jag inte hunnit förbereda mig på detta.
-Stress över hur vi ska göra med barnen. Förskolan har stängt mellan jul och nyår. (Vi har redan löst det, men det känns ändå jobbigt.)
-Stress över hur det ska bli med nyårsfirande. (Världsliga ting, men det är nog vad hjärnan orkar med just nu.)
-Stress över att behöva bli sövd ännu en gång. Det blir tredje gången under 2010.
-Stress över att behöva vara på sjukhuset över huvudtaget.

Ögonen svämmar över, jag kan knappt prata. Har redan ylat två personer i örat per telefon.

Till er alla...

...från oss alla...

Till alla vänner som stöttat oss under detta året. Ja, givetvis till alla bloggläsare, bekanta som obekanta, vill jag skicka en stooor julkram och önska en riktigt GOD JUL.

Vi har en vit jul här i södra Skåne. Lite för vit, kan man tycka, för i skrivande stund vet vi inte om någon av våra gäster kommer att kunna ta sig hit i eftermiddag. Om de inte kommer så firar vi själva idag och med storfamiljen en annan dag.
Att tomten kommer, det vet vi, för han var här redan igår och knackade på fönsterrutan och vinkade. Så mysigt!

Till slut måste jag bara dela med mig av 6-åringens julfunderingar:
När Jesus blev stor så blev han nog Tomten...

GOD JUL!

Dubbel förtur...

Med utgångspunkt från vad vi visste innan fick jag egentligen ganska positiva besked idag.

Jag har tyckt att min värld fungerat helt ok den senaste tiden. Jag har mått ganska bra och kännt mig ganska lugn inför dagens undersökning. T.o.m. i förmiddags kändes det bra. Vi var en liten runda på stan, köpte några julklappar och åt lunch innan det var dags för dagens första läkarbesök. På kvinnokliniken. MEN när jag kom in i väntrummet... Var nära att börja gråta redan där, och sen när jag kom in till läkaren var det ju helt kört.
Nåja, en massa frågor om sjukdomshistoria och annat. Sen undersökning.
Jag har aldrig gillat gyn-undersökningar, och idag var inget undantag. Han undersökte grundligt och använde även ultraljud. Men han hittade inget onormalt. INGET ONORMALT.
Utifrån den undersökning han gjorde tyckte han inte det var nödvändigt att vidta några åtgärder, men eftersom PET-undersökningen markerat något så kan de inte släppa det här. Alltså beslutade han att de ska operera bort min livmoder, med titthålskirurgi. Han skulle titta på bilderna extra noga nästa vecka och skriva en remiss med dubbel förtur till operation. Dubbel förtur... antingen har man väl förtur eller inte.
Förmodligen blir det operation vecka 2.

Efter det samtal med kuratorn. Välbehövligt. Hon fick mig att stanna i tanken att dagens undersökning faktiskt gav positiva besked!

Sen tog vi en tur ner till melanommottagningen och letade upp läkaren där för att höra vad hon ville prata om (hon skulle ju ringa under eftermiddagen). Hon sa att hon bokat in denna tiden för att hon skulle prata med mig om vad gynekologen kommit fram till, men det hade hon ännu inte fått reda på. Nej, det var väl inte så konstigt att hon inte hade, men jag kunde ju berätta för henne. Hon undrade vem som undersökt mig och blev mycket nöjd när hon hörde läkarens namn. Hon blev också nöjd när hon hörde vad han kommit fram till.
Ett besked hade hon dock att ge, och det var svaren på blodproven. De tog blodprover för att kolla melanommarkören i blodet och dessa var helt normala. HELT NORMALA. Dagens andra positiva besked.

Nu ska jag se fram emot att fira jul och nyår och vara frisk.

Ikväll är jag frisk!

Ja just nu, i kväll, är jag frisk.

Jag har precis kommit in från en fantastisk, vacker, strålande, alldeles alldeles underbar promenad i vinterkvällen.
Ibland bara måste jag ut, och i kväll var en sådan gång.
12 grader kallt, 40 cm snö som gnistrar i fullmånens sken och knarrar härligt under skorna. Fullmånens sken i kvällen får allt att nästan lysa i en härlig vinterblå nyans. Är detta verkligen södra Skåne?
Stora vackra istappar hänger ner från ett tak på ett hus jag går förbi.
Kylan nyper i kinderna, det enda ljud som hörs är knastret från snön när jag går. (Och ett flygplan på hyfsat låg höjd som förstör lite av känslan. Kära kollegor, kan ni vara så snälla att hålla dem härifrån den lilla stund jag är ute i vintermörkret?)
Från hus och trädgårdar strålar julens ljus.
Jag känner mig glad, nästan lyrisk över allt detta vackra.

En så´n här kväll kan jag väl inte vara sjuk.
Jag känner mig inte sjuk.
Jag vill inte vara sjuk.
Och då ska jag inte tänka mig sjuk.
Så, ikväll är jag frisk!
Ikväll mår jag bra!

Vila och sortera tankar.

Läkaren tyckte att jag skulle vara sjukskriven för att vila mig, sortera tankar och komma ikapp samt få utrett vad detta är.

Hittills har det inte gått så bra.
Få reda på vad det är... vore lättare om man fick träffa läkare och bli undersökt.
Vila mig... vore lättare utan 3-5 hantverkare som var överallt och sågade, bankade, borrade och lyssnade på radio. Och utan en febrig treåring som behövde vara hemma med mamma (det är förstås mysigt att ha honom hemma, men vila - nej!).
Sortera tankar... Med allt som hänt denna vecka med hatverkare, sjukt barn mm så har jag nästan inte hunnit tänka några tankar alls. Ganska skönt faktiskt.

Det har varit intensivt, och det lär inte bli lugnare framöver. Eller, jo, inte så många hantverkare. Badrummet är nästan klart! Idag har jag duschat här hemma! Första gången sedan den 22 augusti. 117 dagar...
Det är lugnare att slippa våldgästa någon för att få duscha och tvätta. Framförallt har det varit lite jobbigt nu när jag varit sjukskriven. Innan kunde jag duscha på jobb.
Vårt sovrum är också nästan klart. I helgen ska vi flytta ut våra saker där. Stackars Axel ska äntligen få ett eget rum. Han har, alldeles för länge, haft sin säng i vårt sovrum och sina saker antingen på Eriks rum eller i flyttkartonger. Ingen rolig vardag för en 5-åring. Men det skulle ju bara vara så 1-2veckor...

Idag kom ytterligare ett brev från melanommottagningen. En ny kallelse, eller vad man ska kalla det. En bokning av telefontid, eller en upplysning om att läkaren skulle ringa mig på tisdag eftermiddag (bra med väl specificerade tider). Hon kan få ringa precis när hon vill, utom på tisdag eftermiddag. Då ska jag först till hennes kollega på kvinnokliniken, sen till kuratorn. Jag får avboka tiden och hoppas att hon har tid nån annan gång. För mycket att hoppas att det går innan jul? Jag gissar att hon ska berätta om resultaten på blodproven. Eftersom hon bara vill ta det via telefon, känns det inte som om det kan vara så farligt.

På tisdag...

... den 21 december, ska jag (äntligen) på läkarbesök på kvinnokliniken.
Äntligen betyder inte att jag längtar efter att få, eller behöva, träffa en läkare. Snarare att jag kommer ett steg närmare någon sorts besked om vad som är fel och vad de tänker göra åt det.

Jag har börjat ställa mig in på att denna julen i mångt och mycket kommer att likna den förra. Förra året var jag på melanommottagningen den 16 dec och fick reda på att jag skulle opereras i januari. En fruktansvärd jul med många tankar och mycket oro.
Jag vet inte vad läkaren kommer att säga på tisdag, men jag har ställt in mig på någon slags ingrepp (läkaren på melanommottagningen pratade om ev. skrapning eller titthålsoperation). Jag kan också inse att detta inte kommer att ske innan jul. Oavsett vilket så skulle jag inte kunna få något besked innan jul, så det lär bli en jul av väntan och ovisshet - igen.

Dock tänker jag inte låta oron och rädslan ta över allt igen. Denna julen ska jag njuta av. Jag ska njuta av att det är jul. Jag ska njuta av att ha nära och kära omkring mig. Och jag ska njuta av att ha ett eget, färdigt badrum (hoppas jag).

Dåligt samvete...

... är jag otroligt duktig på att ge mig själv.
Jag har ganska ofta dåligt samvete för både det ena och det andra. Ofta gäller det dåliga samvetet barnen, men på senaste tiden har en hel del handlat om sjukskrivning, oro och jobb.

Veckan som gått har varit en ganska bra vecka. Jag har mått relativt bra, orkat göra en del saker. Då får jag såklart genast dåligt samvete för att jag är hemma och inte på jobbet. I min värld stannar man inte hemma från jobbet om man inte är sängliggande! Extra dåligt samvete hade jag igår. Jag var på biblioteket, handlade, packade (vi skulle iväg på kvällen). Orkar man så mycket ska man kanske inte vara hemma utan i stället vara på jobbet...

När jag kom hem från min lilla tur och höll på att packa upp ringde det på dörren. Det var grannen som undrade vad som stod på. Hennes man var en av dem som råkade ut för häxan-Ulrika häromdagen. Hon kom in en stund och pratade. Jag berättade. Det visade sig att de inte ens visste att jag varit sjuk förra vintern. Det var jag helt säker på att de visste, men tydligen inte. När jag berättade för henne och tårarna rann längs mina kinder, då förstod jag varför jag inte är på jobbet.

Kanske är det så att återhämtning och rehabilitering får vara trevliga saker? Att man, trots sjukskrivning, får (och t.o.m. bör) stiga ur sängen och göra små turer ut bland folk?

Efter att ha vilat lite hämtade jag barnen. Håkan kom hem tidigare från jobbet och vi gav oss till Bäckaskogs slott utanför Kristianstad. Där väntade viltinspirerat julbord och övernattning. Vilken lyx! Vi fick t.o.m. sova i en av sviterna, wow! Och idag har jag njutit av hotellfrukosten. Verkligen njutit, både länge och väl.

Stavgång

Jag har varit ute och stavgångat!
Det är jobbigt, mycket jobbigare än man kan tro. Säkert beror det på hur man går och, givetvis, vilken kondition man har. Vad gäller den senare, får jag väl erkänna, att det finns mer att önska.

Förra gången jag var på lymfödemottagningen såg jag en stor plansch på vilken man kunde läsa om forskning angående lymfödem och stavgång. Man hade undersökt om stavgång påverkade ödemet eller ej och kommit fram till att, för de flesta patienter, var det positivt att gå stavgång. Allt var på engelska med en hel del facktermer och förkortningar vilket gjorde att det tog en stund att ta sig igenom. Tur att jag var i god tid så jag hade en stund på mig, för det var intressant läsning.

Jag pratade lite med sjukgymnasten om det och hon tyckte att jag absolut skulle prova, det är mycket bättre att promenera med än utan stavar när man har problem med ödem. Men hon menade också att all träning är bra träning, och att simma (som jag försöker göra var vecka) var mycket bra träning.

När jag var på lymfödemmottagningen i förrgår såg jag samma plansch om stavgång. Denna gång på svenska, och det mina ögon fastnade på var just min sjukgymnasts namn. Det visade sig att det var hon som gjort undersökningen och skrivit en uppsats i just detta ämne för några år sedan.

Jag har fått låna ett par stavar och gått stavgång några gånger nu. Jag har blivit bättre på att inte trassla in stavarna och benen i varandra. Armen känns lättare efter en tur med stavarna än när jag gått utan dem. Problemet är bara att komma ihåg dem. Att ha dem stående vid dörren fungerar inte, för snabbt och lätt förvandlas de till svärd här hemma. Alltså ligger de uppe på ett skåp. Förhållandevis ofta kommer jag inte ihåg dem förrän jag redan är ute på min promenad. Tröstar mig med att promenad utan stavar är bättre än ingen promenad alls.

En häxa kom fram...

Hur mår du?
Är allt bra?

Två frågor där den som ställer dessa oftast inte förväntar sig något ärligt svar utan mest frågar för att kallprata lite. Jag blev redan för ett år sedan väldigt bra på att svara på dessa frågorna utan att ljuga men också utan att egentligen svara.

Det är full fart!
Det rullar på!
Jodå, det går... och sen - fort - en motfråga: hur är det själv?

De senaste dagarna har jag ett par gånger inte orkat prata runt dessa frågor utan i stället svarat ärligt på frågan. Det är inte så bra, jag är sjukskriven, läkarna har hittat något i livmodern som de misstänker kan vara en tumör...

Smack, rakt i ansiktet, bara sådär.
Efteråt får jag så dåligt samvete. Alla våra nära vänner vet ju hur det var i våras, de flesta följer bloggen mer eller mindre regelbundet, så de som råkat ut för den hemska-ärliga-häxan-Ulrika är personer vi inte umgås med så ofta. En av dem visste inte ens om att jag var sjuk i vintras.
Men jag orkar bara inte le och låtsas vara glad.

Lymfödem, eller?

Besök hos sjukgymnasten på lymfödemmottagningen idag. Det har känts och känns bra i armen, men handen har blivit mer svullen sen jag var där senast. Hon mätte volym och omkrets och vi blev förvånade båda två. Volymmässigt är armarna/händerna nu lika stora, det skiljer 0,1% (förra gången var det 4,5%). Dessutom har båda armarna minskat i volym jämfört med förra gången trots att jag ökat lite i vikt. Konstigt!
Precis som jag så tyckte sjukgymnasten att handen var lite sämre, så nu fick jag nya kompressionshandskar som ska trycka emot ännu mer. Hon misstänkte att armstrumpan har varit så effektiv att den t.o.m. hindrat lymfvätska från handen att gå upp i armen, så nu ska jag använda den lite mindre.
Fingrarna och handen ska jag prova att linda på nätterna ett tag framöver för att se om det blir bättre. Tur att jag lindat hästar en hel del i mina dar.

Det var en tiger...

Det är viktigt att barnen också får vara med. I helgen berättade vi för dem att jag har en "prick" i magen. Vi berättade att man inte riktigt vet vad det är och att man kanske ska operera. Vi berättade också att doktorn sagt att jag inte ska jobba förrän vi vet vad det är. Axel som snart blir 6år förstår ju ganska mycket medan Erik, 3år, mest lyssnar och ställer, vad vi tycker, ganska irrelevanta frågor.

Härom kvällen var Håkan borta. Då började Erik prata om att min mamma hette Rita och att hon är död. (Barn är så underbart raka.) Barnen undrade varför hon dog. Inte precis det jag vill prata om just nu, men jag tog ett djupt andetag och försökte förklara lite. Jag vill inte ljuga för dem, samtidigt som jag absolut inte vill berätta något som gör att de kan dra paralleller med min "prick i magen".

Jag sa att hon var sjuk och inte kunde andas. Axel undrade varför inte doktorn hade hjälpt henne, så jag berättade att det inte fanns någon medicin som kunde bota den sjukdomen. Den förklaringen kunde Axel acceptera och han gick iväg och fortsatte leka. Erik stod tyst en stund, sen började han mumla och till slut sa han: Ett lejon åt upp henne! Jag sa att ett lejon inte hade ätit upp henne. Han tittade då storögt på mig och kostaterade: Nähä, det var en tiiiger!?!
Så snabbt och lätt tog han ner det ofattbara på sin verklighetsnivå! Om man inte finns mer, då har man blivit uppäten...

Jag såg honom... nästan!

Han har varit här igen!
Jag blir så trött och irriterad.
Skulle bara in på toa och då passade han på.
Tog av mig kompressionshandsken, gick på toa och sen var handsken borta. Går inte att hitta! Trollet som gömmer saker måste ha varit snabb denna gången - också.
Som tur är har jag ju fler nu...

Synden straffar sig själv...

Jag hade en intensiv dag igår. Den kändes inte så jobbig medan jag var där, men nu har jag fått betala för det!
Jag var ju först hos kuratorn, körde sen hem till en kompis för dusch och fika, jättemysigt. Och nej, vårt badrum är inte färdigrenoverat ännu, vi har levt utan dusch och tvättmaskin sedan den23 augusti. Börjar vänja oss vid att planera in dusch hos kompisar... Kanske, kanske blir det klart innan jul!?!
Efter en liten runda på stan körde jag hem. Tänkte vila en stund men hantverkaren lyckades prata bort tiden för mig och sen var det dags att först hämta barnen sen köra till Lund igen. Skulle ut och äta, planerat sedan länge, min födelsedagspresent. Kändes bra och var jättetrevligt! Det blev inte sent, jag var hemma igen redan 21.30.

Men i morse...
Vaknade redan kl5 och kunde konstatera att gårdagen tog ut sin rätt. Vi ringde till barnens förskola och sa att de kom redan kl7. Håkan fick lämna dem innan han körde till jobbet. Jag hjälpte honom att fixa till dem, sen la jag mig igen och sov till 10.30. Det tar uppenbarligen på krafterna att, samtidigt som man försöker leva ett ok liv, bearbeta oro och andra tankar.
Idag ska bli en mycket lugn dag. Hade tänkt köra och veckohandla, men tror inte att jag bryr mig om det. Får nog nöja mig med att köpa lite bröd och mjölk i affären i byn.

Jag vet ju redan nu att morgondagen kommer att ta på krafterna. Först ska jag besikta bilen. Sen köra direkt till Lund för att kolla armen hos sjukgymnasten på Lymfödemmottagningen. Vila på torsdag också med andra ord. Det är kanske därför jag är sjukskriven?

För någon timme sedan ringde den trevliga sköterskan från melanommottagningen. Hon hade pratat med en sköterska på gyn-mottagningen. De hade fått min remiss, men kunde inte ge mig någon tid förrän en läkare tittat på det. Om jag inte hört av dem i början på nästa vecka skulle jag ringa själv. Jaha, där rök alla förhoppningar om att få veta mer innan jul...
Och vad ska läkaren göra? Bedöma VAD som ska göras, eller VEM jag ska träffa, eller...? (Bara dra ut på tiden, kanske?) Känns lite småjobbigt hela alltet. Just underlivet är en del av min kropp som jag inte känner mig helt bekväm att diskutera med andra hur som helst.

Klokord

Jag tycker att psykologi är mycket intressant. Det senaste året har jag inte bara fått uppleva hur hjärnan beter sig i olika situationer, jag har också ägnat en del tid åt att fundera över varför.
Just nu funderar jag en del över olika försvarsmekanismer. Förnekelse, regression och projektion är de jag minns från lektionerna på gymnasiet. Men visst finns det fler?! (Visst, lätta att hitta på nätet...)

När den första chocken efter vårt lite märkliga besked i fredags lagt sig kände jag ändå mest lättnad. Lättnad över att inte lungor och/eller lever var fulla av metastaser. Det som finns i livmodern hoppas jag att de kan ta bort. Ta allt som behövs och lite till! Jag ska ändå inte ha fler barn.
Jag vågade knappt berätta för Håkan att jag faktiskt från och till kände lättnad. Men när jag väl berättade sa han att han faktiskt kände likadant. Konstigt, här har vi fått ett besked om att det finns ett misstänkt monster i min mage, då känner vi lättnad över att det inte var värre... Dum i huvudet, eller bara en effektiv försvarsmeknism?

Var hos kuratorn idag. Lika bra att prata med som i våras. Jag har flera gånger under hösten tänkt att jag nog borde prata med henne, men det har liksom inte blivit av. Nu var det verkligen dags. Dock kände jag inte att hon hade lika många "klokord" till mig denna gång, men hon gav mig nog också svaret på varför.
Här kommer min tolkning av det hon sa; I vintras var jag djupt, djupt nere i det svarta hålet. Men jag tog mig, genom ett enormt hårt arbete, upp därifrån, med hjälp av bl.a. henne (kuratorn), familj, vänner, bloggen. Nu har jag kvar de verktyg jag skaffade mig då och kan vid behov ta fram dem och använda.
Visst låter det ganska logiskt? (Eller mest rörigt?)

Dessutom lovade hon att även hon skulle göra vad hon kunde för att jag ska få reda på så mycket som möjligt så fort som möjligt. Underbara människa!

Ännu mer...

... oro, rädsla, ovisshet, väntan, undersökningar och sjukskrivning.

Läkaren började med att säga att hon hade ett konstigt besked till oss. Och ja, det kan vi väl hålla med om. CT-PET-undersökningen fungerar ju som så att man sprutar in en radioaktiv sockerlösning i kroppen. Sockermolekylerna söker sig till samlingar av cancerceller (och tydligen också inflammerade områden). På bilderna syns radioaktiviteten som är bunden i sockret.
Inget syntes i lever eller lungor, de ställen där metastaser från melanom oftast bildas. Däremot såg de något i livmodern. De vet ännu inte om det hör ihop med melanomet, är en fristående tumör eller något annat, men det ska såklart undersökas. Jag blev också sjukskriven 4v (=året ut), för att som läkaren sa; samla ihop känslor och tankar och få utrett vad detta är...

Nu ska jag få en remiss till kvinnokliniken för fler undersökningar.
Idag har jag tagit blodprov för att kolla bl.a. nån cancermarkör i blodet. (I eftermiddag, när posten kom låg där ett kuvert från sjukhuset i Lund. I kuvertet låg bara en blodprovsremiss och ett litet meddelande "Vänligen ta prover inför läkarbesöket 3/12"). Kanske tur att jag inte fick det förrän i em, för om jag fått det tidigare i veckan hade jag dels blivit superrädd och stressad, dels gett mig ut på vägen i snöstorm för att ta prover. Något bra med att posten inte kommit till oss i skogen mer än tisdag denna vecka.

En urgullig sjuksköterska som vi fick träffa idag lovade att hon skulle ringa kvinnokliniken i början av nästa vecka och "fiska lite" om när de skulle kunna ta emot mig. Sen skulle hon höra av sig till mig. Wow, vilka härliga människor det finns!
Kuratorn har också fått ett samtal. Jag ska dit redan på måndag. Det kan nog behövas!

En sak som givetvis spär på min oro och rädsla är mammas sjukdomshistoria. Hon fick först melanom i ögat. Ett par år senare cancer i livmodern. Denna bekämpades med operation och cellgifter. Sen fick hon melanommetastaser i levern (spridning från ögat). Dessa överlevde hon ju tyvärr inte.

Sen blir jag som alltid fascinerad över hur hjärnan fungerar. Precis när läkaren berättade vad de hittat och vad som skulle hända kändes det som om jag trillade ner i det djupa svarta hålet, men en stund senare hade jag tagit mig en bit upp igen. Det första jag tänkte var dock "vilken tur att jag redan bakat lussekatter, för det kanske jag inte orkar nu..."

Sist av allt vill jag berätta för er alla att jag tror att jag numera är lite synsk.
I våras, efter den första operationen var jag jätteorolig flera dagar innan jag skulle på återbesök. Då fick vi ett ganska negativt besked. Efter andra operationen var jag nästan inte orolig alls - då fick vi ett positivt besked. Denna gången har jag också mått jättedåligt, och som ni vet - beskedet idag var ju inte av den positiva sorten.
Alltså; jag måste vara synsk, eller hur? Någon som behöver hjälp med något?

Jag undrar bara...

Igår var det lite lättare. De värsta panikkänslorna hade lagt sig och den största delen av tiden kunde jag t.o.m. tänka att möjligheten för ett positivt besked faktiskt också finns.

Hypokondrikern Ulrika hoppar dock fram som gubben ur lådan med jämna mellanrum. Framförallt när jag hostar. Det är ju faktiskt så att ett av de vanligaste ställena att få melanom-metastaser är lungorna, och om man får det visar det väl sig som hosta och flåsighet - antar jag. Hur troligt är det då att min hosta och flåsighet beror på metastaser i lungorna? Med tanke på att ALLA i vår familj hostar just nu så kan jag under mina ljusa stunder tänka att min hosta kanske beror på förkylningssmittan som florerar här i huset. Andra stunder kan jag inte alls vara så logisk...

Idag har jag varit ganska orolig. Inte så mycket för beskedet på återbesöket egentligen. Mer nervös för om och hur vi ska komma dit...
Mycket snö har vi här i skogen. Posten har vi bara fått en dag denna veckan, i tisdags. Tur att vi fick den då så jag fick kallelsen. Hade varit tråkigt att få den i morgon, 4h efter att jag skulle vara där...

Men, vid middagstid ringde de från Lund. Jag skulle egentligen träffa en läkare i morgon som jag bara har träffat en gång innan, alltså inte "min" läkare eftersom hon skulle vara på operation hela dagen. Nu hade "min" läkare kommit på att hon själv ville ha detta mötet med mig och skulle klämma in det mellan två operationer. Kl 9.45 istället för kl8. Bra ur den synpunkten att de kanske hunnit ploga vägarna lite mer. Dåligt med tanke på att jag får mer tid att tänka.

Jag undrar bara:
1. Varför gör de så här?
2. Varför kan jag inte låta bli att lägga in egna tolkningar i allt de säger och gör?

Ännu ett icke-besked och ännu mer väntan.

Det kom ett brev med posten idag. Jag, som tyckte att jag varit lugn och sansad hittills idag, började nästan hyperventilera och fick ta flera djupa andetag för att försöka lugna ner mig innan jag öppnade det.
I kuvertet låg en kallelse till läkarbesök. Nu på fredag, den 3december kl8. Det är 3 dagar till i ovisshet och väntan.

Jag måste skärpa mig och tänka lite positivt. Detta behöver inte betyda ett negativt besked (även om hela min hjärna och kropp skriker att det är så).
Jag vet att läkaren som bestämde att vi skulle göra undersökningen sa att det skulle bli ett återbesök, så kanske, kanske. Jag måste ju ändå hoppas.

Men jag är rädd. Jätterädd.

Som väntat...

... har vi inte hört något från Lund.

Håll tummarna för att de hör av sig i morgon!

Möte

Jaha, nu har de möte.
Om det inte är inställt p.g.a. vädret.
Trädgårdsgången jag skottade i fm är redan igensnöad, på 4h. Snön yr fortfarande utanför fönstret, hårda vindar, de varnar på radion...
Så varför skulle de inte kunna ställa in ett möte?

Dagen idag har varit ok, fram till kl14, då jag vet att deras möte börjar. Jag var på utvecklingssamtal på förskolan i morse. Skönt med samtal där man är överens om var man står och mot vilka mål man ska jobba.
Jag hoppas att de är överens på mötet i Lund också.
Och att de hör av sig med besked till mig SNART! Jag vet egentligen att det är en dum förhoppning att de kommer att höra av sig idag, men den finns ändå. Och oj vad besviken jag kommer att bli när (inte om, utan när...) de inte ringer. Lika bra att vara förberedd på besvikelsen.
Avskyr att vänta. Det är något jag är väldigt dålig på - att vänta. Framförallt när det gäller ett, för mig, viktigt besked.
Undrar när det kan bli dags för ett besked att komma? Om de ringer och ger mig ett besked eller en återbesökstid, kanske i morgon eller på onsdag? Om de ska skicka ett brev med besked eller återbesökstid. Kanske de kan skicka det i morgon eller på onsdag. Om postverket håller vad de lovar har jag brevet här innan helgen. Kanske.
Usch vad detta är jobbigt!

Dags att hämta barnen. Kanske de kan hjälpa mig att skingra tankarna?

Energitjuvar

Idag har varit en "göra-ingenting-dag".

Igår kväll funderade jag på att ringa till jobbet och säga att jag skulle jobba idag. Men eftersom jag inte riktigt litade på min hjärna så lät jag bli. Det var jag glad för idag. Största delen av dagen har hjärnan fungerat helt ok, men en del dippar har det blivit. Den behövs inte mycket för att min hjärna ska gå igång med spöken och fantasier.
Dagens stora utmaning var att ta mig ut bland folk. Jag gav mig iväg och handlade. Klarade det utan större problem. Utan några problem alls, faktiskt. Gick t.o.m. in till urmakaren och bad honom sätta i nytt batteri i min klocka. Det gjorde han givetvis, men det hjälpte inte. Klockan ville inte fungera ändå. Jag påpekade lite fint att det var en klocka jag köpt hos honom i våras. Hoppades att han skulle ge mig en ny eller nåt, men det gjorde han inte. Nån garanti har jag nog inte på den, den var alldeles för billig, och nån vidare diskussion om det hela var jag inte beredd att ta. Där gick dagens gräns.

Tog också en promenad i vår härliga, snöiga skog. Med stavar. Sjukgymnasten ville att jag skulle gå med stavar så ofta som möjligt, men det passar mig inte helt. På mina små stigar är det ganska smalt och mer än en gång har jag lyckats trassla in stavarna mellan benen och varit nära att slå en volt. Att stavarna dessutom är av den typen som man mer eller mindre binder fast på händerna gör ju inte volt-risken mindre. De gångerna har jag varit glad att det är ganska små stigar jag använder - det är sällan jag möter någon, d.v.s. ingen som ser mig när jag trasslar till det.

Något jag tänkt på en hel del de senaste veckorna är hur mycket energi det går åt till att bearbeta alla orostankar. Jag är trött. Även de dagar jag mått bra, jobbat och levt "som vanligt" har jag varit extra trött. Mentalt sett. Det måste vara alla orostankar som är energitjuvarna.
Hjälper det att ringa polisen?

Lite lättare

Dagen idag har varit lite lättare än gårdagen.
Jag har insett att sköterskans ord igår inte tvunget måste betyda ett negativt besked. Det kan ju faktiskt vara så att de måste följa sina rutiner och ta upp varje patient på måndagskonferens innan de pratar med patienten...

I våras var det dock inte så. Då ringde de mig direkt och sa att där inte fanns något. Dock var det så att operationen dagen efter hängde på vad de hittade på den CT-PET-undersökningen.
Samtidigt undrar jag varför de i kallelsen till undersökningen skriver att "din läkare kommer att ha svaret ca en vecka efter undersökningen". Det måste ju betyda att någon under den veckan kommer att ha tittat på bilderna och gjort en bedömning. Kan man inte lita på att den läkaren ser vad som behöver ses? Om han/hon gjort bedömningen att det inte finns något på bilderna, måste ytterligare läkare titta på bilderna då? Och varför måste det tas upp på konferens?

Det som pekar åt det positiva hållet är att sköterskan "vägrade" boka in mig för en återbesökstid. Kan det betyda att de inte vill ha mig där?

I vilket fall som helst så är väntan urjobbig. Jag vet ju inte ens när jag kommer att höra från dem. Måndag eftermiddag kan jag väl inte förvänta mig, de börjar ju inte konferensen förrän kl14. Men tisdag... Kommer de att ringa och ge besked/boka tid för återbesök eller skickar de brev? Om det är brev som gäller kan det dröja hur lång tid som helst. Och om de på tisdag ska börja titta i kalendrarna när läkarna har tid för återbesök - jag vågar inte ens tänka på saken.

Dock har min hypokondriska sida fått fullt utlopp idag. Varje liten onormal (och normal) känsla har blivit cancersjukdom. Tack och lov har ingen av de konstiga känslorna suttit i särskilt länge, så sjukdomstillstånden har lagt sig efter hand.

Att få ett icke-besked

Jag kände idag att jag inte kunde jobba så länge jag inte fått veta något, så jag tog mod till mig och ringde till Melanommottagningen i Lund. Fick prata med en sköterska där som läste mina journaler, kopplade bort mig en liten stund och sen sa att de skulle ha en konferens på måndag då de skulle diskutera bilderna.
Jag vet sedan innan att de har konferenser på måndagseftermiddagar med kirurger, onkologer, röntgenläkare, sköterskor och en massa andra personer som kan vara/bli inblandade. Då diskuterar de resultat och hur de ska gå vidare med behandlingar osv.
Givetvis tolkar jag detta som att de har hittat något på mina bilder. När jag sa det till sköterskan ville hon inte kommentera det. Hon sa bara att det skulle komma en läkare till den konferensen som skulle vara duktig på att tolka bilder... Svar nog?

Nu sitter jag här, stirrar rakt framför mig och känner mig bara uppgiven. Tårarna rinner. Vad ska jag göra? Vänta, vänta, vänta...
Kuratorn ska nog få ett litet samtal. Det var längesedan jag träffade henne. Nu är det nog dags igen.

3timmar senare...
Håkan kom hem från jobbet vid lunch. Skönt att ha honom hemma även om han inte kan göra så mycket.
Kuratorn hade givetvis inte tid förrän på tisdag.
Jag har ägnat timmarna som gått åt att gråta, tycka synd om mig själv och läsa. (Kändes ju som meningsfull sysselsättning.) Läsning - av böcker som man inte behöver engagera sig i - ger hjärnan en liten paus från de jobbiga tankarna.

Men några positiva tankar har jag ju ändå. Jag känner mig inte fysiskt sjuk, kan jag då vara det? Det kan ju faktiskt vara så att de har som rutin att alltid diskutera alla patienter på en konferens innan de meddelar resultat. Självklart kan då inte sköterskorna lämna några besked innan. Jag har inte fått reda på någonting egentligen, varken positivt eller negativt. Alla mörka tankar kommer bara av mina egna tolkningar. Alltså, det finns fortfarande chans att de berättar nästa vecka att allt är som det ska.

I vilket fall som helst så kommer de närmaste dagarna att vara förstörda. Om de i nästa vecka meddelar att allt är ok, så har jag mått dåligt dessa dagarna helt i onödan. Om de hittat något farligt så har jag ägnat för många dagar åt att oroa mig, dagar jag borde ägna åt familjen och se till att ha det bra. Oavsett hur långt liv man har framför sig så är varje dag som "bara går" slöseri med viktig tid.

Och det där med att jobba - det kan jag ju bara glömma. Jag är inte ett dugg trafiksäker, snarare trafikfarlig...

På resultatfronten intet nytt

Igår hörde min berömda stressmage av sig igen. För mycket att tänka på, kanske?
Barnen var lediga för att vi skulle ha mysdag så det blev inte mycket vila för min del.
Kanske var det en av anledningarna till att jag inte blev bra så fort som jag brukar. Några timmars vila brukar vara det som behövs. I morse mådde jag fortfarande illa, så det vara bara att ringa till jobbet och sjukskriva mig ännu en gång. Tråkigt.

Jag har väntat "länge" nu på att höra något från läkarna i Lund och få ett resultat av CT-PET-undersökningen som gjordes förra fredagen. Min läkare skulle ha resultatet efter ca en vecka, stod det i kallelsen. Det var i fredags. Jag har väntat på ett telefonsamtal eller ett brev sedan i torsdags. Antingen ett resultat, eller en kallelse till återbesök. Men ingenting. Hur ska jag tolka det? Givetvis förstår jag att jag inte kan tolka det på det ena eller andra sättet, men min hjärna letar febrilt efter tecken, signaler eller annat som gör att jag kan förstå vilket besked de tänker komma med och när. (4 dagars väntan känns som en evighet när man går i ovisshet...) Blev jättebesviken idag när postlådan bara inehöll det vanliga - reklam och räkningar.
Kanske ska jag försöka få tag på dem i morgon och få veta något, tid för återbesök, eller, allra helst, ett positivt besked. (Elisabeth, jag vet att jag lovade dig att jag skulle, men kommer jag att våga/orka? Kanske får jag ett mer positivt besked om jag väntar, eller?)

Efter några timmars vila idag mådde jag ganska bra. Huvudet har fungerat bra - tills ikväll när jag kom på att det idag är exakt ett år sedan vår familjeläkare ringde och berättade att jag har cancer. Många tankar och känslor började virvla runt och för en stund var jag totalt handlingsförlamad. Stackars Håkan fick själv fixa iordning barnen för nattning ikväll igen. För ett år sedan slogs benen undan för mig (och många i min närhet).
Jag undrar om de andra 1-års-dagarna kommer att kännas också. Ett år sedan första läkarbesöket på melanommottagningen, ett år sedan operation, ett år sedan negativa, och senare även positiva, besked. Nåja, det får tiden utvisa.
Mycket hänger också på vad jag får för besked nu...

Upphittad!

Jag har hittat trollets gömställe, eller i alla fall ett av gömställena.
Min kompressionshandske låg i påsen med plastkassar, som står ovanpå korgen med mössor, vantar och halsdukar, som står inklämd under vinterjackorna, som hänger trångt och mörkt i ett skåp som står i vår lilla trånga hall.
Bra gömställe, men i går hittade jag den!

Stressande

"Det är lite mycket nu..."
Så skulle man väl kunna sammanfatta förra veckan.

CT-PET-undersökningen i fredags gav mig nog grundstressen. Nu går jag och väntar på besked - ett ordentligt stressmoment i sig.

I måndags, när snickaren ÄNTLIGEN skulle lägga golvet i badrummet upptäckte han att plattorna var alldeles sneda. Våra fina, italienska, högkvalitetsplattor som dessutom var svindyra. Som följd av detta blev det många turer till kakelaffären. De var lika upprörda som vi, men det gjorde ju inte plattorna rakare. Förhoppningsvis kommer det nya (från Italien) i morgon. Hjälper inte mycket, nu har ju snickaren andra saker inplanerade.

Turerna med min kompressionshandske & armstrumpa hjälpte till att höja stressnivån ordentligt.

I helgen har vi haft 3-årskalas, både lördag och söndag. Härligt, mysigt och jättetrevligt, men visst - en del som ska förberedas och fixas. Städa, handla, baka, laga mat...
Igår kväll var vi trötta. Jag gick och la mig redan kl20.30. Slocknade direkt - som en klubbad säl.

Idag var planen att jag skulle följa med Axels förskolegrupp till Malmö. Vi skulle åka buss dit och hem och, inte minst, gå på teater. Detta har jag sett fram emot länge. Men i morse berättade min kropp (återigen) för mig att jag ville för mycket. Min stressmage gjorde sig hörd och det var bara att ge upp varenda tanke på att göra något annat än att ta det lugnt idag. Jag blev ledsen och besviken för att jag inte kunde följa med. Fick lite dåligt samvete för att jag ställde till det för personalen på förskolan, men de fixade givetvis dagen utan mig. Tillbringade största delen av dagen i sängen och kurerade mig samt tyckte synd om mig själv.

Det är ju inte första gången i höst som min mage sätter stopp för mitt stressande. Effektivt, men usch så tråkigt. Svårt att lyssna på min kropp, jag vill ju så mycket.

Ingen bra start på dagen.

När jag vaknade i morse hade jag en klump i magen. Orosklumpen var tillbaka. Det var dags för CT-PET-undersökningen. Men innan dess skulle jag hinna baka två tårtor, städa lite i huset och ta en skogspromenad.

Jag skulle också se till att jag fick mina arm- och hand-strumpor, så jag ringde till företaget som skulle levererat paketen igår men aldrig dök upp. När jag fick tag i dem har de mage att säga att de var här 13.35 igår. Jag var hemma till 13.45, snickaren var här till 13.40. I och för sig hade han en skrålande radio igång så att jag knappt kunde höra vad jag själv tänkte så det är inte säkert att jag hörde om någon knackade på dörren, MEN vi hade sagt till att de gärna fick lämna pakteten till snickaren och då dennes bil stod på uppfarten och ljudet måste ha hörts i halva Skåne så förstår jag inte hur man bara kan köra iväg. Dessutom hade jag satt upp en stor orange lapp på dörren. En lapp de lämnade här dagen innan som man skulle fylla i om man ville att de skulle lämna paketet när vi inte var hemma. Som sagt, stor och orange satt den på dörren. Idag hade de inga leveranser så om jag ville ha paketet idag fick jag själv hämta det i Ystad.
ARG, ARG, ARG! Fick i alla fall så snällt köra till Ystad (6 mil ToR) och hämta sakerna.

Hann sen baka en tårta, städningen fick vara. Tyvärr också min efterlängtade skogspromenad.

I eftermiddags var jag i Lund och gjorde CT-PET-undersökningen. Fasta 4h före (ni ska tro att jag var hungrig i eftermiddags, en stor portion gröt kl8.15, sen ingenting förrän 8h senare). Lite radioaktiv sockerlösning insprutat i blodet, sen vila 1h innan röntgen och PET-scanning. Hoppas att de inte hittar något!

I kväll skulle jag göra allt det där som jag inte hann i förmiddags + det jag hade planerat att göra i kväll. Dock somnade jag när jag nattade barnen, Håkan lät mig sova, vaknade 22.45 - nu ska jag gå och lägga mig på riktigt. Kanske får vi omprioritera lite, det viktigaste är kanske inte hur städat här är (så länge ingen får allergichockar av dammet) det viktigaste är faktiskt att vi i morgon får en trevlig dag med nära och kära. För...

...imorgon blir det kalas, då fyller lillkillen 3år!

Friskläkarbesök

Igår var jag hos läkare igen, men inte ett sjukdomsläkarbesök denna gång, utan ett friskläkarbesök!
I mitt jobb måste vi genomgå läkarundersökning med jämna mellanrum för att få behålla vårt certifikat.
Igår var det så dags för mig att förnya den medicinska delen av mitt cert.

Läkaren lyssnade på hjärta och lungor, klämde på magen, gjorde synundersökning, kollade blodtryck, blodvärde, EKG mm. Allt var bra! Det var så skönt! Var väl i och för sig inte så orolig innan, men ändå. Det var med lätta steg jag gick därifrån.

I morgon blir det CT-PET-undersökning i Lund. Jag är inte så nervös inför själva undersökningen, men ser inte fram emot väntan på resultatet. Det stod att min läkare skulle få svar ca en vecka efter undersökningen, så nästa vecka lär jag väl inte få något besked...

Och så lite gnäll...
Igår fick jag ett sms om att jag skulle ringa ett fraktbolag som hade en försändelse till mig. Då fick jag reda på att de varit hemma hos oss på förmiddagen och försökt lämna ett paket, men där var ju ingen hemma! Hur tänkte de nu? De hade inte hört av sig och berättat att de skulle komma, vi visste inte ens att vi skulle få ett paket hemlevererat. Efter lite funderande kom vi fram till att det måste vara de extra armstrumporna. Trodde att de skulle komma med posten. Lite dåligt tycker jag att det är. Varför kör de ut utan att meddela innan? Helt onödigt, vi bor ju inte centralt precis. En massa onödig körning och dessutom skulle jag behöva min armstrumpa. De hade kunnat lägga paketen i carporten eller lämna den till nån granne - bara de hört av sig innan.

Ta fast trollet!

Lördag kväll: Vi kommer hem sent från en otroligt trevlig halloweenfest. Jag tar som vanligt av mig armstrumpa och kompressionshandske, tvättar dem och hänger dem på tork bredvid varandra.

Söndag morgon: Stiger upp, ska ta på mig strumpa och handske, men handsken är inte där. Vi letar överalllt. Hur kan den försvinna? Kan en sak bara försvinna, förresten? "Ingenting försvinner, allting bara sprids" är väl ett av uttrycken jag minns bäst från skolans kemi. Men vart kan den spridas någonstans?
I och för sig var både barnen och Håkan uppe före mig, men de har inte rört den, påstår de i alla fall. Jag lovade t.o.m. barnen hittelön på 100kr, och inte ens då hittade de den, så jag är rätt säker på att de är oskyldiga.
Återstår bara katterna eller ett litet troll...

Pratade med lymfödemmottagningen i fredags och de lovade att skicka extra som jag kunde ha att byta med, så jag får väl dem i veckan. Men jag skulle behöva den där handsken NU. Ska ta mig till apoteket och se om de har.

Är det förresten någon som vet hur man fångar trollet? Det där trollet som springer runt och gömmer saker?

Nu går det undan!

Oj, vad det går! Det är knappt jag hinner med.
I onsdags var jag på återbesök. Igår, bara två dagar senare fick jag kallelsen till CT-PET-undersökningen. Jag ska dit redan på fredag, den 12/11.
Givetvis är jag redan nervös. Framförallt för det besked vi kommer att få senare, men också för själva undersökningen. Nja, inte undersökningen i sig, utan mer hur jag ska klara att ligga still i 45 min efter att ha hällt i mig 1 liter kontrastvätska timmen innan. Förra gången blev jag ju så ofantligt kissnödig. Kommer jag att kunna tänka på något annat denna gång? Nåja, det är skönt att få det avklarat. Nu när det är bestämt att den ska göras är det bara jobbigt att gå och vänta.

Min armstrumpa fungerar bra. Jag tror redan att lymfödemet har gått tillbaka en del. Men visste ni hur mycket man använder händerna varje dag? Jag ska ju använda armen normalt, men det känns inte så fräscht att få mer smuts än nödvändigt på den. När jag diskar och städar kan jag ju använda diskhandskar, men när jag tex lagar mat eller hjälper barnen med olika saker... Det blir många gånger den åker av och på var dag.

Jaha?

Då var återbesöket avklarat. Jag har en underbar läkare, hon är hur gullig och förstående som helst. Lite tungt var det att gå in i väntrummet och sätta sig där. Att sen läkaren var ½h försenad gjorde inte saken lättare.
Nåja, hon klämde, kände, tittade och undersökte. Dels det opererade området, dels alla mina prickar - bra, då slipper jag gå på årlig undersökning på hudkliniken också, denna höst.

När jag sen berättade om alla mina hjärnspöken verkade hon inte särskilt orolig. Dock funderade hon lite, läste mina journaler och frågade om jag trodde att jag skulle må bättre och känna mig lugnare om de gjorde en ny CT-PET-undersökning. Jag tror att hon lät mig avgöra om den skulle genomföras eller inte, men i och med att hon nämnt den kunde jag bara inte säga nej.
När väl undersökningen är gjord och det visat sig att alla mina hjärnspöken verkligen bara är hjärnspöken så kommer jag förmodligen att känna mig ganska mycket lugnare, men vetskapen om att det ska bli ny undersökning, nytt återbesök (för att få reda på det, förhoppningsvis, positiva resultatet) gör mig nog tillfälligt lite mer orolig.

Läkaren trodde att undersökningen skulle bli av inom några veckor, så nu får jag bara gå och vänta på kallelsen, det där kuvertet som får hjärtat att börja galoppera så fort man ser det...

Armen är nästan svullen...

Idag har jag varit på lymfödemmottagningen (som uppvärmning inför återbesöket i morgon). Jag var inställd på att känna klumpen i magen och halsen, tårarna brännande bakom ögonlocken osv, men slapp det! Det kändes helt ok att parkera i sjukhusgaraget, promenera på området och gå upp till lymfödemmottagningen. Som jag visste sen innan så är ju sjukgymnasten dessutom mycket lättsam och trevlig.

Hon mätte mina armar och klämde och kände. Visst, där är en viss svullnad, det ser man med blotta ögat, och hon kunde även känna lite vävnadssvullnad, men inte mycket. När hon sen mätte volymen på armarna visade det sig att min högerarm är 4,5% större än den vänstra. För att räknas som svullnad ska det skilja minst 5%, så vad säger man? Min arm är nästan svullen...

Dock är det så att ju tidigare man kommer in och får behandling desto bättre brukar det vara. Svullnaden brukar gå tillbaka, och om jag har riktig tur kan den försvinna helt (men det är väldigt ovanligt).
Behandlingen består i att jag fick en kompressionsstrumpa att ha på armen, hela vägen från handleden till armhålan, och dessutom en handske (utan fingrar). Dessa ska vara på hela dagarna. En annan handske som jag ska ha på natten, åtminstone nu i början.

Det känns ganska bra att ha kompressionsstrumpan, men det är inte vackert. "Hudfärgat" elastiskt tyg (finns även i svart). Från och med nu är det långärmade tröjor som gäller!
Men, vad spelar det egentligen för roll?

OM, OM, OM...

Återbesök, vad är det som är så farligt med det? Vad gör det så skrämmande? Vad är det som gör att min hjärna slutar fungera och bara bryter ihop utan förvarning, så som den gjorde igår? Läkaren ska väl klämma och känna och ställa några frågor. Jag hoppas (och tror) att de inte kommer att hitta något konstigt. Sen måste jag väl berätta om mina småkrämpor, lite ont här, lite ont där, inte alltid, bara ibland. Förmodligen mest hjärnspöken, men tänk OM läkaren börjar misstänka något konstigt?

Det är nog detta som skrämmer mig mest; tanken på OM.

OM, OM, OM...

Om inte OM hade funnits hade kon flugit till månen. Så sa min kloka mamma.

För några dagar sedan pratade jag med en av mina bästa vänner. Vi avhandlade de vanliga startfraserna. Hur mår ni? Har det hänt nåt speciellt? Bla bla bla...

Sen ställde hon frågan som bara en riktigt god vän kan göra och verkligen vilja ha ett ärligt svar.
-Men hur mår DU? Är det bra?
-Jo, det är väl ganska bra. Hjärnan spökar på som vanligt och uppfinner metastaser både här och där. Just nu är jag förkyld och har en ganska jobbig hosta. Och du vet hur jag är - då finns det såklart (hjärnspök-)metastaser i lungorna...
Hennes kommentar till detta sades med MYCKET ironi i rösten:
-Ja, just det - det har jag hört är vanligt - att metastaser i lungorna brukar börja med en förkylning!

Tack, den kommentaren var precis vad jag behövde, den fick min hjärna att varva ner ganska ordentligt.
Att jag inte kan styra över min hjärna och mina tankar är något jag fått inse och försöka lära mig att leva med. Vissa dagar går det bättre, andra inte så bra. Men; rätt kommentar, av rätt person, vid rätt tillfälle underlättar helt klart!

Kan man trolla bort dagar?

Vi har haft en underbar helg i storstaden Malmö! Barnfritt.
Igår var vi och såg Spamalot, en otroligt rolig föreställning. Middag på Lilla torg - vi satt utomhus, varmt och skönt tack vare gasolvärmare i massor. Övernattning på hotell - vilken lyx!
Denna helg var min födelsedagspresent, och jag har verkligen sett fram emot den, inte minst hotellfrukosten.

Men... det blev inte den fantastiska hotellfrukost som jag sett fram emot. Och det var inte hotellets fel. I morse när jag vaknade hade jag sällskap. Inte bara av min älskade make utan även av det fruktade cancerångestmonstret. Vad hade det på vårt hotell att göra? Så - i stället för att njuta länge och väl av en underbar frukost stoppade jag snabbt i mig lite mat med tårarna rinnande nerför kinderna. Hur kul är det?
(Annika, jag erkänner, jag hade FEL. Monstret blev inte mindre. Pilutta mej.)

Nu har jag fått inse att jag nog gör bäst nytta långt från alla människor tills återbesöket är över. Inget jobb för mig, inget annat roligt heller för den delen.
Kan man trolla bort tre dagar? Någon som vet hur man gör och kan hjälpa mig? Jag vill bara ligga långt ner under ett täcke och slippa visa mig för någon när jag är så här gnällig. Göra mitt bästa för att ta mig igenom dessa dagar, bara genomleva dem, överleva...

Dags för återbesök

I början på sommaren när jag var på återbesök sa läkaren att jag skulle på nytt återbesök i september-oktober. Nu har snart oktober gått och jag har funderat på om det snart är dags. Jag har dock inte sett till någon kallelse ännu. Jag har dragit mig lite för att ringa dem. Jag vet ju hur jag mådde i somras innan jag skulle på återbesök...

Igår tog jag i alla fall mod till mig och ringde till melanomteamet i Lund. Jag fick en tid den 3 november. Det är redan nästa vecka! Skönt att inte behöva gå och fundera på det så länge. Kanske hinner jag inte ens bli nervös? Vet egentligen inte vad jag ska vara nervös för. Det är ju bra att de håller koll!

Sjukgymnasten har ännu inte hört av sig, konstigt tycker jag, men försöker intala mig att det handlar om att jag inte är något allvarligt fall...
Jag var och simmade igår, svullnaden i armen blev varken bättre eller sämre. Men ryggen! De första 100m var en pina, varje simtag gjorde ont. Nästa 100m kändes bättre och sen blev det bara bättre och bättre. Efter 1000m kände jag inget ont alls! Tänk - jag simmade bort det onda!

Och dessutom - idag dök elektrikern upp. Och en snickare. Nu händer här saker! Wow! Tänk vad mycket de får gjort bara de är här.

I väntans tider...

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, säger man ju, men jag undrar jag. Det är tråkigt, segt och irriterande att behöva vänta, vänta, vänta.

Just nu väntar jag på att en sjukgymnast på lymfödemmottagningen ska ringa. Jag var ju på undersökning där för ca en månad sedan och då var allt tipp topp; såg jättebra ut. Förra veckan var jag lite öm vid tummen och i helgen blev ovansidan av handen ordentligt svullen. Även underarmen är svullen. MEN jag har inte ont, jag känner inte mycket "tyngdkänsla i armen" eller nåt annat av de problem jag kunde läsa mig till. Bara svullnad. Dags att ta tag i detta! Vad ska jag göra åt det? Vila? Hålla igång? Träna? Använda stödstrumpa! Måste i alla fall prata med den där sjukgymnasten - om hon bara ville ringa...

Väntar också på att en elektriker ska behaga dyka upp. Han skulle komma på morgonen. Nu är klockan 11 och morgonen är över för min del i alla fall. Jag pratade med snickaren igår och eftersom han inte skulle vara här på förmiddagen lovade jag att visa elektrikern vissa saker. Men nu är jag trött på att vänta...

Dessutom har jag ont i ryggen. Låg konstigt natten till igår och hade riktigt ordentligt ont i ryggen och nacken igår. Men den smärtan är inte farlig, jag vet ju att det går över. Det är bara jobbigt och irriterande, och det kan jag ju ta! Idag är det bättre, så nu ska jag strunta i att ägna mitt liv åt att vänta och gnälla och istället satsa på att göra nåt konstruktivt.

Livsviktig!

Livsviktig är jag nu.

Nu har jag äntligen fått tummarna loss...
Det tog lång tid, väldigt lång tid.

Jag skäms nästan för att berätta det, men nu har jag skänkt pengar till cancerfonden. Givetvis skäms jag inte över att jag skänkt pengar, men det är verkligen illa att jag inte gjort det förrän nu.

För 16, snart 17, år sedan dog min mamma i den hemska sjukdomen. Då var det många som istället för blommor skänkte pengar till cancerfonden. Minnesgåva heter det visst, och vi fick hem brev från cancerfonden som visade att vänner och bekanta skänkt pengar. Dessa brev betydde otroligt mycket för mig. Varje krona till forskning är viktig, och även om pengarna inte skulle hjälpa mig att få mamma tillbaka så kanske andra liv kan räddas.

Jag bestämde mig för att regelbundet ge cancerfonden pengar.
I går blev jag äntligen färdig att ta tag i det. Jag gick in på cancerfondens sida och anmälde mig som Livsviktig!, dvs regelbunden givare. Inte svårt alls, bara några knapptryckningar.

Tänk på att varje krona är viktig, den kan hjälpa till att rädda liv!
Man säger ofta att Det är tanken som räknas... Men just här, just nu, är det faktiskt inte så!

Clownbesök

Idag har jag varit med Erik på barnkliniken i Ystad för att träffa läkaren ang Eriks mjölkintolerans, dvs inget allvarligt. Trots det har jag funderat lite på hur det skulle gå. Inte för Eriks del, men för min egen. Jag känner mig inte helt bekväm i sjukhusmiljö efter allt som hänt. Men det gick bra.

När vi satt i väntrummet dök plötsligt två clowner upp. De var fantastiska! Lugnt och fint pratade de med barnen och läste verkligen av vad varje barn kunde och ville. Erik var lite rädd, så de lät honom hålla sig i utkanten och följa med på sitt vis.

Jag blev glad, samtidigt som jag kände en stor sorg över att de behövs. Barn borde inte få bli sjuka! Men sjukhusclownerna behövs och de gör ett fantastiskt arbete. Det måste vara ett skönt avbrott från allt sjukdoms- och sjukhusbestyr när de kommer. Både för barn och föräldrar. Och jag förstod på personalen att de också uppskattade clownbesöken.

Visst är det underbart att det finns människor som kan och vill göra detta viktiga, att gå clownronden?

Överens!

Sjukgymnasten var trevlig! Om hon var bra eller inte på sitt jobb har jag svårt att bedöma, men det kändes så. Och trevlig var hon i alla fall.
Och hon undrade, precis som jag, varför jag var var där.

När jag kom dit ställde hon några frågor, gjorde de undersökningar de gör för att konstatera om man är svullen i armen. Det är jag INTE! Alltså - inget lymfödem. Hon kände och klämde och hittade inget konstigt. De spänningar och sträckningar jag kände innan trodde hon kunde vara lymfkärlen som varit irriterade.
Innan vi skulle gå förklarade hon igen att allt verkade normalt - det kändes som om hon försökte lugna mig. Då berättade jag för henne att jag försökt avboka tiden men att deras sekreterare tyckte att jag skulle komma.
Hon muttrade något om att det hade kanske varit bra om denna sekreterare meddelat henne så att hon och jag kunde talats vid per telefon istället och någon annan fått tiden. Någon som behövde den bättre än jag. Jag kunde inte annat än att hålla med!

Dessutom hade det ju kunnat bespara mig en del nervositet. Jag vet egentligen inte varför jag var nervös inför detta, men det var jag. Lite i alla fall.

Sjukgymnasten är trevlig och duktig

På onsdag ska jag till sjukhuset. Till lymfödemmottagningen. Jag ringde dit i slutet av sommaren då det började spänna och göra ont i min högra underarm. Jag misstänkte att det kunde vara början på lymfödem.

De har lång väntetid på detta ställe och först nu ska jag få träffa en sjukgymnast. Mitt onda i underarmen övergick ju till en infektion (inte blodpropp) som hävdes med hjälp av penicillin. Efter den kuren försvann allt det som spände och gjorde ont.

När jag nu, flera veckor senare, fick kallelsen till sjukgymnasten ringde jag dit. Jag tänkte att det kanske är onödigt att jag, som inte har några besvär alls, ska ta upp en tid som är så svår att få. Men sekreteraren tyckte annorlunda. Hon tyckte absolut att jag skulle komma, "nu när du väl fått en tid, det är ju inte så lätt". Nej, precis - kanske skulle någon med större behov få den tiden? Nej, "kom du - sjukgymnasten du fått tid hos är både trevlig och duktig" - så på onsdag är det alltså dags.

Vi får se vad de tänker göra. Mäta, känna, sträcka, dra... Kanske har hon några bra tips på vad jag ska göra om jag börjar känna obehag igen?

Myggbett...

... har jag överallt, många. Bara på vänster kind har jag 4 st kliande myggbett. Inte heller pannan, halsen, händerna eller benen blev förskonade. Jag har t.o.m. ett mellan tårna. Det KLIAR!

Men förutom att det kliar lite överallt så känner jag mig väldigt harmonisk. Jag har i helgen varit på kurs, eller läger, eller en kombination av de två. Jag har, tillsammans med en massa andra "trevliga & glyttiga" personer, varit på ledarutbildning med friluftsfrämjandet.

Det var intensivt. Från fredag kväll till söndag kväll. Aktiviteterna började kl7 på morgonen och avslutades med lägerbål som började kl21. Förutom några timmars sömn på nätterna hade vi bara paus för att äta.
Det var en fantastisk kurs, en underbar helg. Vi har lekt, sjungit, orienterat, byggt vindskydd, slagit knopar, och inte minst - skrattat. Helt enkelt, levt friluftsliv - varvat med teori. Och självklart fick vi träffa Skogsmulle.

Vi som ville, sov i vindskydd. Första natten fick grannvindskyddet besök av en ekorre (tror vi att det var) som skuttade runt en stund på deras magar. Annars hade vi bara sällskap av myggen. Jag har aldrig någonsin sett så mycket mygg på en gång. Trots att vi mer eller mindre dränkte in oss i myggmedel räckte det inte.

Som sagt, det var en underbar helg.
Nu är jag trött. Mentalt fullstoppad. Men ändå glad, avslappnad och harmonisk!

HEJ KOLLIKOK!

Synd om mig!

Nu är det synd om mig, oj oj!
Jag är förkyld, ordentligt förkyld. Tur att jag inte är man för då hade jag nog varit helt däckad.

Men vad är en förkylning? Förutom rinnande näsa, ont i halsen och ett tungt huvud? Mycket irriterande och tröttande, men helt ofarlig. För de flesta personer åtminstone, inklusive mig.

Barnen är också dunderförkylda, så vår utflykt till morfar i morgon för att umgås och även passa på att bada och låna tvättmaskin ställer vi in. Behöver ju inte smitta fler än nödvändigt. Umgås kan vi göra en annan dag, men Eriks rena byxor är slut så antingen får vi köpa nya byxor eller låna tvättmaskin hos nån annan.
Hej alla grannar, nu kommer vi!

Penicillinet slut!

Idag har jag tagit den sista penicillintabletten (för denna gång). Skönt att det är klart nu. Tre gånger om dagen - inte i samband med måltid. Hur ska man komma ihåg det? Tur att någon har uppfunnit mobiltelefoner med alarm. Och att min panikköpstelefon hade denna finess.

30 tabletter Kåvepenin. Det gjorde nytta! Svullnaden och rodnaden i armen är helt borta. Lite öm är jag fortfarande i underarmen om jag böjer den bakåt/neråt och sträcker ut den helt. Men, som någon sa, "Låt bli att göra så, då". Klokt, eller hur?

Mentalt är jag dock inte helt återställd i armen. Vågar inte riktigt ta i fullt ut. Har inte vågat ge mig på styrketräning ännu. (Eller är det kanske latmasken som är försiktig?) Lite simning har det dock blivit. Måste ju se till att bli ren, nu när vi inte har nån dusch.

Sju veckor utan dusch och tvättmaskin... EN vecka avklarad! Bara att hoppas att det inte blir några förseningar.

Renovering

Nu är det dags. Renoveringen ska dra igång! I morgon bitti ska snickaren komma hit och dra igång. Det är ett år sedan vi hade olika snickare här för att titta och lämna offert. Egentligen skulle han ha börjat i januari, men då orkade inte vi ha renovering här mitt i alla operationer.

Badrum, tvättstuga och ett nytt sovrum till oss. Riva väggar, dra om rör, slå upp nya väggar... Det kommer att ta 6-8v om allt går som det ska. Under tiden får vi leva utan både dusch och tvättmaskin.
Det får bli täta besök på simhallen. Och det är nu jag ska börja vara påflugen. Bjuda hem mig till folk och låna så många tvättider som samvetet bara räcker till. Såväl föräldrar som vänner och grannar kan riskera besök då vi kommer med duschhandduken i ena handen och en påse tvätt (eller två) i den andra.
Påflugen - eller kanske jag ska välja att kalla det social, det låter onekligen trevligare!

Och förresten, armen är mycket bättre. Långt ifrån bra, men mycket bättre. Tänk vad lite penicillin kan göra!

Infektionskliniken, akut!

Idag har jag fått valuta för mina skattepengar - igen! Heldag på sjukhuset.

Igår kände jag att min arm svullnat ännu mer. Har fortfarande inte fått nån kallelse till Lymfödemmottagningen, så i morse ringde jag dit och frågade vad jag skulle göra. Hon ställde några snabba frågor:
Är du röd i området? Ja.
Är du varm? Ja
Då ska du ringa infektionskliniken direkt och åka in akut. Man kan misstänka Rosfeber.

AKUT, ett av de ord som får hjärtat att slå snabbare och magen att knyta sig.

Jag googlade lite på rosfeber och kom fram till att det inte var så farligt, bara lite antibiotika så skulle det fixa sig. Så körde jag in till Lund. Håkan erbjöd sig att komma hem från jobbet och följa med, men det kändes onödigt, jag skulle ju bara in och få lite antibiotika. Trodde jag.

Den första läkaren tittade och kände, men ansåg att hon ville diskutera med en kollega. Nästa läkare tittade och kände och bestämde sig för att de måste diskutera och fundera. Oj, vad jag önskade att jag haft Håkan med mig. De tog lite blodprover, sen släpptes jag ut för att rasta mig och lägga mer pengar i parkeringsautomaten (la ju bara på för 1,5h innan). När jag kom tillbaka hade de bestämt sig för att jag måste till röntgen och göra ett ultraljud för att utesluta en blodpropp i armen. De ville inte göra någon kärlundersökning eftersom de inte ville rota i mina ev sjuka kärl. BLODPROPP I ARMEN???

Jag blev utsläppt igen och Håkan kom tack och lov till Lund för att vara med mig. De lovade att ringa när de fått en tid på röntgen. Vi gick några rundor, men satt mest och stirrade framför oss. Ingen av oss var särskilt hungrig, så nån vidare lunch blev det inte, vilket vi fick betala för sen... Till slut skulle vi komma upp till röntgen. De hade haft diskussioner med röntgenläkarna om vilken undersökning de skulle göra - röntgenläkarna vann, så nu blev det kärlundersökning (flebografi) med kontrastvätska in i armen och många fina bilder. Dock fick vi sitta i deras väntrum i över 1h innan vi fick komma in. Väl där fick jag i alla fall dagens mest positiva upplevelse; röntgensjuksköterskan var kanon. Han skämtade, skrattade, skojade och var samtidigt väldigt saklig i det han berättade. Underbart!

Tillbaka till infektionskliniken där vi fick vänta en god stund till innan läkaren kom och berättade att jag INTE har någon propp i armen, så förmodligen är det bara rosfeber eller en infektion. Det blev penicillin.

Jag kom dit 9.40 och gick därifrån 16.40, med ett recept på Kåvepenin.
Visst är det skönt att de tar en på allvar. Hellre en undersökning för mycket än en för lite, men nu är jag trött.

Sista sommardagen

I morgon har vi vår sista gemensamma sommarlovsdag. Vi har haft mycket ledigt tillsammans. Men i morgon är det vår sista gemensamma ledighetsdag (för denna sommaren). Till helgen ska jag jobba och sen rullar det igång. Så alltså, imorgon...

Vad ska vi då göra av vår sista, gemensamma sommarlovsdag? Jo, vi ska städa, städa, städa och städa. Och rensa och röja...
Om lite drygt en vecka kommer snickaren och ska påbörja den renovering som är så efterlängtad. I de rum som ska renoveras har vi många, många, många saker. Vet inte riktigt hur och var allt ska få plats under tiden, men det löser väl sig. Vi måste i alla fall ta bort allt därifrån.

Om vädret vill så blir det nog en del trädgårdsarbete också.

Kanske kan det också bli en tur till badet. Axel kan nästan simma nu, och det är dumt att inte utnyttja varenda tillfälle att öva.
Dessutom behöver JAG simma. För några veckor sedan tappade jag ett vedträ på armen (farligt att köra ved), det syntes inget men spände som om jag hade en ordentlig svullnad. Känslan av svullnad försvann inte och nu har den känslan spridit sig ner i underarmen. Givetvis är det "fel" arm, dvs den där jag opererat bort lymfkörtlarna, och det får mig att oroa mig för begynnande lymfödem vilket inte verkar så trevligt. Jag har pratat med lymfödemmottagningen i Lund och ska få en tid där. Men jag har märkt att obehagskänslan i armen försvinner efter några hundra meter i bassängen, alltså; jag behöver simma! (Slutgnällt för idag.)

Vi ska nog kunna sysselsätta oss i morgon.

Både badet och trädgårdsarbetet är till viss del beroende av vädret. Den gamla devisen "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" gäller inte mig när jag ska göra saker för mitt höga nöjes skull.
Just nu har vi ett ordentligt åskoväder här. Vackra blixtar, höga knallar och ordentliga skyfall. Det är fascinerande!

Världens vackraste ord.

Vilket är världens vackraste ord?

Enligt cancerfondens "reklamkampanjer": imorgon.
Jag är beredd att hålla med. Nej förresten, jag håller med, absolut!
Men jag har två ord som kommer på god andraplats: vardag och vanlig

Just ordet imorgon är för någon som inte är frisk ett stort, viktigt ord.
Hur mår jag imorgon?
Vad orkar jag göra imorgon?
Kan och vågar jag planera för imorgon?
Lever jag överhuvudtaget imorgon?

Vad menar vi med imorgon? Är det bara dagen som kommer efter idag, eller är det en framtid? Här kommer också orden vardag och vanlig in i bilden. När man lever mitt i vardagen och har ett vanligt liv, då planerar man framåt. Man planerar träffar, möten, händelser, aktiviteter, resor... När man inte är frisk så vet man aldrig vad man kan, orkar och vågar planera in. Alltid måste man ha med en brasklapp: om jag mår bra den dagen...

Så är det ju egentligen för alla; "morgondagen vet du ingenting om". Men när du inte är frisk så finns detta alltid i dina tankar.

Vi får alla höra hur viktigt det är att "leva i nuet" och "njuta av stunden". Och visst är det viktigt, jätteviktigt! Men jag kan ibland längta efter att våga tänka på morgondagen, våga se och planera framåt. Jag längtar efter att ha ett vanligt liv, en vardag som bara rullar på. Lite längre än bara imorgon...

Sinnesro

Jag har jobbmjukstartat!
Varvar jobb och föräldraledigt nu i början av augusti. Jobbar några dagar i veckan.
Härligt att få jobba, att kunna jobba. Men det är klart, några veckor ledigt till hade ju inte varit fel...

I början av veckan hade jag och barnen ledigt. Tre mysiga dagar som vi verkligen njöt av; mysdag med både lunch och fika i Ystad. Lek med nyvunna vänner i Höllviken. Bad i Sjöbo. Härligt!
Nu väntar några lediga dagar. Man ska inte förta sig.

När jag i tisdags träffade Elisabeth pratade vi mycket, mycket medan barnen lekte. Tack för en trevlig dag!
Flera gånger kom vi in på innehållet i "Sinnesrobönen". Tänk vad bra den är, vad mycket den säger med några få ord. Jag var tvungen att googla den när jag kom hem och upptäckte då att den är mycket längre än de få rader vi brukar använda. Den var fin, mycket fin, men det är ändå de första raderna jag kommer att fortsätta tänka på som sinnesrobönen.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Lite normala panikkänslor

Tänk, i flera veckor har jag gått runt och mått ganska bra. Känt mig ganska "vanlig". En härlig känsla, en härlig semester, en härlig sommar.

I morgon är det dock dags att börja jobba igen. Klockan ställs på 05.00, usch vad tidigt, och lördag morgon dessutom. Det måste väl vara sånt här som kallas rivstart?
De senaste dagarna har jag känt de vanliga, normala "panikkänslorna", de som brukar komma i slutet av semestern. "Vart tog semestern vägen? Har vi fått ut mesta möjliga av de veckor vi varit lediga? Ska vi tillbaka in i ekorrhjulet igen?"

Men denna gång har jag lite lättare att känna mig nöjd & glad. I år har vi LEVT semestern. De dagar vi träffat kompisar har vi njutit av att vi har så underbara vänner. De dagar vi "bara varit hemma" har vi (åtminstone jag) njutit av att få ägna en hel dag åt att göra ingenting. Vi har verkligen fått ut mesta möjliga av semestern om man med det menar att vi fått vara tillsammans och mått bra. Och det menar jag!
Och ekorrhjulet...det får vänta ett tag till. Dessutom är det där med ekorrhjul något vanligt, något normalt och då är det nog helt ok ändå.

Och nu, nu är det läggdags. Klockan är snart 21 och väckarklockan ringer snart. God natt!

Dagen idag..

Dagen idag är en märklig dag

Den är din

Gårdagen föll ur dina händer

Den kan inte få mer innehåll än du redan givit den

Morgondagen vet du ingenting om

Men dagen idag har du

Använd dig av det

Idag kan du glädja någon

Idag kan du hjälpa en annan

Dagen idag är en märklig dag

Den är din

-indisk dikt-

Inget ont som inte har något gott med sig

Sjukdom och andra livskriser tvingar oss ibland att stanna upp och tänka efter. Omvärdera. Omprioritera.

Vad är egentligen viktigt?
Vad är viktigt för mig? Vad vill jag? Vad mår jag bra av? Vad kan jag vara utan? Vad vill jag göra? Vem vill jag träffa? Vad är viktigast om jag måste välja? Vad kan jag skjuta upp till en annan dag? Vad är viktigast för att jag ska må bra?

Jag, jag, jag...
Usch, vad det låter egoistiskt. Men egoist är nog precis vad man måste få vara ibland. Vem mår bättre för att jag slår knut på mig själv för att stressa mellan aktiviteter, träffar och möten för att hinna med allt jag förväntas göra (eller tror att andra förväntar sig)? Inte är det jag i alla fall. Men, kanske kan man vara lagom mycket egoist. Jag varken vill eller får göra någon annan illa för att jag bara tänker på mig själv.

Men vad är då viktigast för att jag ska må bra?
Det varierar förstås från dag till dag, från stund till stund.

Årets sommar har nog varit (och är) ungefär som andra år. Mycket vi vill göra, mycket att hinna med, många vi vill hinna träffa... MYCKET, MYCKET, MÅNGA, MÅNGA... Man kan ju bli stressad bara av att tänka på det.

Skillnaden detta år är dock att jag inte fått dåligt samvete över det jag inte hunnit eller orkat, utan jag har kunnat acceptera att det vi hinner det hinner vi, resten får vi göra en annan dag.
En annan skillnad är att vi inte har planerat så mycket så långt fram i tiden. Vi har låtit dagarna komma och känt efter vad vi vill göra med just denna dag.

Jag har kunnat ägna hela dagar åt att ta det lugnt, läsa en bok, spela spel med barnen, sitta i skuggan i trädgården med en god bok i knät och läsa samtidigt som jag tittar på och njuter av våra härliga barn som leker. Pyssla, plocka och göra det som känts bra just då.

Jag har blivit mycket bättre på att njuta av stunden, att fånga dagen.
CARPE DIEM är inte bara ett uttryck från min favoritfilm utan även ett sätt att leva. De ord som jag vill och försöker leva efter.

Inget ont som inte för något gott med sig!

Feber

Ja, det är inte jag som har feber utan yngste killen.
Härom kvällen flög det på honom. Han vägrade äta favoritmaten, började frysa och ville sen gå och lägga sig. Inte likt honom, så vi förstod att något var fel. När han kom upp i mitt knä och jag kände att han var varm som en kamin insåg jag att han hade fått ordentlig feber (drygt 39grader). Några minuter var var jag övertygad om att det var orsakat av galopperande cancer, men sen hann förnuftet ikapp mig och jag insåg att han är 2½ år och att små barn då och då får ganska hög feber. Ibland helt utan någon synlig orsak. (Idag hade han dock "feber i halsen.")

Vi fick ställa in en minisemester hos kompisar i de Blekingska skogarna och det var ju givetvis jättetråkigt. Dessutom skulle vi, på vägen hem, hälsa på kompisar vi bara träffar några få gånger om året. Urtrist att det inte blir av nu.

Ändå kan jag inte låta bli att på något sätt vara tacksam för att detta kommer just nu. Nu när jag mår bra och hela familjen har ork att klara det. Jag hörde någon som sa att:
Gud ger oss inte fler bekymmer än vi orkar bära.
Kanske stämmer det? Kanske är det bara turen som varit på vår sida i detta avseende? Oavsett vilket så är jag tacksam över det.

Under vintern har våra barn på något konstigt sätt klarat att hålla sig friska. Vi vet ju alla att barn alltid råkar ut för både den ena och andra smittan. Är det inte feber så är det magsjuka eller öroninflammation...
Men i vinter när jag inte vet hur vi skulle orkat med att ha sjuka barn här hemma så har de som sagt varit friska.

Nu är barnen nattade. Cd-spelaren som i vanliga fall berättar en saga för dem spelar ikväll (på sjuklingens begäran) Lucia- och julsånger!

Cancerblogg

Har funderat på det ett tag, och känner att det är bevisat nu. Ju bättre jag mår desto mindre är mitt behov av att skriva på bloggen. Såklart gäller även det omvända. När jag mår dåligt är det jätteskönt att få sätta mig vid datorn och ösa av mig alla dåliga och jobbiga tankar här. Det är verkligen en cancerblogg.

Jag kan numera se hur många besökare som är inne på min blogg och hälsar på (med hjälp av Håkan lyckades jag installera en räknare). Bara att inse att Axel hade rätt när han konstaterade att

"Pappa kan mer än du, men det är du som bestämmer. Bara när du inte är hemma bestämmer pappa."

En klok pojke som analyserar omvärlden och drar många slutsatser av vad han ser. Nåja, tillbaka till besöksräknaren, en del besökare tittar in här varje dag. Och ni som kikar; ni får vara glada var gång det INTE finns något nytt att läsa; det betyder att jag inte mår alltför dåligt.

Förra helgen, när jag hade en dipp i humöret, fasade jag för veckan som skulle komma. Håkan skulle jobba och jag och barnen skulle vara hemma. Veckan har nu passerat och jag kan, när jag ser tillbaka på den, konstatera att den blev riktigt bra. Vi har haft mysiga dagar tillsammans med flera små utflykter. Inga långa dagar på stranden. Försökt hålla oss inne eller i skuggan mitt på dagen. Men en del bad och mycket fika.

Nu har Håkan påbörjat sin semester (igen) och vi ska vara lediga tillsammans resten av månaden. Inga stora saker inplanerade, förutom de 8kubikmeter ved som ska tippas av på vår gräsmatta i morgon bitti.

Grillen är tänd, vinet lagt på kylning. Barnen badar i vattenspridaren. Vilket härligt liv!
Nu ska jag ta var dag som den kommer. Inte bygga upp några stora förväntningar och förhoppningar. Njuta av de dagar huvudet hänger med (hoppas de blir många), och genomlida de andra så gott jag kan.

Allt enligt boken!

Jag höll mitt löfte om att ta tag i mitt liv igår!
Eller, kanske det inte var riktigt så. Kanske tog livet tag i sig själv. Jag mådde åtminstone bättre när jag vaknade och hela dagen var lättare att ta sig igenom.

Jag har funderat mycket på varför det blev såhär, NU???

Jag hade stora förväntningar på semestern. Nu skulle jag koppla av, glömma alla cancertankar, åka bort med familjen och bara må bra. Det blev inte riktigt så. Jag åkte förvisso bort med familjen, men lyckades ha alla cancertankar med mig och pga av det mådde jag inte bra. En stress i sig. Stress kan man få huvudvärk av och spänningshuvudvärk har väl alla haft nån gång. Om det varit som min livliga fantasi velat få mig att tro, dvs metastaser (dottertumörer) i hjärnan borde huvudvärken kommit även när jag hade roligt, när jag var sysselsatt med annat. Inte bara när jag slappnade av. Hela dagen igår var huvudvärksfri och även idag har den hållit sig nästan helt borta, inte förrän ikväll hälsade den på en stund. Så nu har jag bestämt mig för att huvudvärken inte är farlig, bara oerhört jobbig och tröttande.

Igår fick jag order av Håkan om att ringa kuratorn, och eftersom han brukar komma med kloka idéer så gjorde jag som han sa. Det var bra. Hon är bra. Hade ett ordentligt samtal med henne idag (per telefon) och det gav mig mycket lugn i tankarna. Hon sa (nästan med ett skratt) att jag följer skolboken i stort sett punkt för punkt. Kändes ganska bra att höra att i allt detta tråkiga och jobbiga så är jag i alla fall normal, jag reagerar helt normalt. Jag försökte få henne att berätta vad det står på nästa sida i den där boken som jag följer - allt för att kunna vara förberedd och inte bli så förvånad när reaktionerna kommer - men hon ville/kunde inte säga när nästa bakslag skulle komma. Hon sa bara att det första året efter en så här omvälvande händelse brukar vara jobbigast.

Ja, ja, skönt att vara bra på nåt (att reagera enligt boken, menar jag). En annan sak jag är jättebra på är att ge mig själv dåligt samvete. De senaste dagarna har jag haft dåligt samvete för att jag förstörde (och kommer att förstöra) semestern för familjen, men jag tror att åtminstone barnen inte märkte nåt. Däremot undrar jag vad de tänkte idag när jag kom in till dem efter mitt samtal med kuratorn, alldeles rödgråten. De sa inget, men satt snällt på sitt rum och lekte tillsammans i flera minuter. Hur ofta händer det?

Nu har jag fått inse att dessa tankar kommer att vara med mig länge (som en oönskad men envis vän kommer de att förfölja mig). Jag får acceptera att de är där, öva på att hantera dem. Jag får bearbeta dem när det behövs, vända och vrida på dem. Jag får reagera på dem när det är tid för det och förhoppningsvis, klara att stoppa undan dem i ett fack oftare och oftare.

Kanske blir det en dag som läkaren vid återbesöket sa; en dag kommer du att inse att du inte tänkt på sjukdomen på hela dagen!

Hjärnan på semester?

Det hade varit fantastiskt skönt att få skicka hjärnan på semester ett tag. Jag försökte faktiskt uppmuntra/övertala/beordra den att stanna hemma nu när vi skulle åka iväg ett par dagar. När den vägrade försökte jag, vänligt men bestämt, få den att ta semester tillsammans med mig, men inte heller detta förslag vann gehör hos den hjärna som bor i min kropp. Nej då, med skulle den och tänka massor av cancertankar. Varje dag!

I ett par veckor, i stort sett sedan återbesöket hos läkaren, har jag haft huvudvärk från och till. Inte mycket ont, men irriterande och varje dag. Ni med minsta gnutta fantasi kan ju räkna ut vad jag med min livliga fantasi befarar och oroar mig för...
Så länge jag håller mig sysselsatt känner jag inte av särskilt mycket huvudvärk, men så slappnar jag av och då - som ett brev på posten...
Jag vet verkligen inte vad som är orsak och vad som är verkan; huvudvärk, oro, rädsla, huvudvärk, oro, rädlsa, huvud...

Men semester skulle vi ha!
Tyvärr ville min hjärna hela tiden annat. Flera gånger under måndagen var jag på väg att säga till min härliga familj att: "Tyvärr, jag mår helkass, vi får vända och köra hem igen." Men jag tvingade undan de jobbiga tankarna och lyckades ta mig igenom det.
Vi körde norrut, Småland och Östegötland var våra stora resmål detta år. Först en eftermiddag hos "gamla" jobbarkompisar i Mörlunda, Smålands metropol. Härligt att återse gamla vänner!

Två dagar på Astrid Lindgrens värld. Wow, vilket ställe! Jag vet inte om barnen eller jag uppskattade det mest. Fantastiskt sommarväder, underbart boende på Fredriksbergs Herrgård strax söder om Vimmerby. Härlig trädgård med lekplats, badsjö 150m bort. Det enda som grusade denna idyll var huvudvärken och oron som var min ständiga följeslagare (och matpriserna på hotellet).

Efter två mycket intensiva, men härliga dagar drog vi vidare norrut, till Norrköping och Kolmårdens djurpark. Delfinerna, rovfågelsuppvisningen, safariparken och så klart alla de andra djuren gav oss ytterligare två dagar fulla med upplevelser. Det vackra vädret försämrade inte den härliga känslan.

Men tro inte att hjärnan kunde ägna sig åt att bara njuta. Nej, titt som tätt var den tvungen att påminna mig om att jag har cancer. Cancer, cancer, cancer. Emellanåt ville jag bara gå och gömma mig i skogen och gråta. Men jag bekämpade de jobbiga känslorna och tror att jag lyckades hålla en helt ok fasad mot omvärlden. Barnen hade en bra semester med "normala" föräldrar. Hoppas jag i alla fall.

Vi kom hem i natt. Idag har vi bara försökt reda upp semesterstöket. Eller rättare sagt Håkan har försökt, med gott resultat. Jag har mest mått dåligt. Idag orkade jag inte längre upprätthålla en fasad utåt. Kanske för att jag kämpat nästan en vecka med att verka normal och vanlig, kanske för att det inte fanns någon att upprätthålla fasaden för.

Nu ska jag försöka ta tag i mitt liv. Jag har varken tid eller ork att må så här dåligt. Håkan ska jobba nästa vecka. Barnen behöver sin mamma, en riktig mamma, en glad och trevlig mamma. För i ärlighetens namn får jag erkänna att när jag mår dåligt är tyvärr inte humöret på topp och tålamodet inte så bra som det borde vara.

Tillbaka till vardagen...

...ska jag ta mig nu.

Och det känns som om det är lite lättare nu än förra gången. Kan det bero på att min "dipp", mitt avbrott från vardagen inte varade så länge denna gång?

Igår jobbade jag. Härligt! Inte många på jobbet som hade märkt att jag varit borta en vecka och det var faktiskt ganska skönt. Så är det ju på vårt jobb, man märker inte om någon inte är där på ett tag, för vi jobbar ju ändå olika tider och olika dagar. Som sagt, det var ganska skönt, jag slapp berätta och förklara för alla, kunde bara få vara där och känna mig normal.

Men jag blev trött. Var helt slut när jag hämtat barnen. Orkade nätt och jämt hålla mig "vid liv" när vi kommit hem. Inte fel att ha ett TV-spel. Vi satt och spelade PS2 tills Håkan kom hem, lagom jobbigt!

Idag har jag och barnen haft mysdag. Håkan har varit iväg och spelat hela dagen. Jag och barnen stämde träff med några kompisar på en lekplats i Veberöd. Tyvärr kunde vi inte vara där så länge, för vi höll på att blåsa bort. Körde hem och lekte en stund i deras trädgård istället. Där var mycket lugnare.
I förmiddags hade vi "leksaksrensning", det är när man sorterar och slänger trasiga leksaker och sådana som mamman tycker är onödiga (t.ex. Mc Donalds-leksaker). I utbyte får de välja en eller två nya leksaker nästa gång vi kommer till BoOhlsson i Tomelilla, och dit styrde vi kosan i eftermiddag. Vem som helst kan bli trött efter ett par timmar på BO'an, och jag var, inte helt oväntat, totalt slut trots att jag vilat middag med Erik innan vi körde dit.

Jag gissar att hjärnan fortfarande håller på att bearbeta alla tankar som snurrat i veckan. Kanske tar det lång tid, det lär jag märka. Det får ta den tid det tar, går inte att tvinga min hjärna till något den inte vill, det börjar jag lära mig nu.
Ganska intressant ändå... Kuratorn "varnade" mig för att det skulle kunna bli jobbigt när tiden för återbesök närmade sig. Jag ryckte på axlarna och ville inte riktigt tro på henne - jag mådde ju så bra! Men, det är bara att inse - hon har varit med förr.

Denna gång ska jag inte vara lika "kaxig". Jag ska njuta av att må bra, men också tillåta mig att vara ledsen om jag behöver det. Bloggen tänker jag använda när jag behöver "skriva av mig". Om det blir om två dagar, två veckor eller två månader återstår att se...

Läkarbesök

Lite nervös - eller kanske mer än lite - var jag idag inför läkarbesöket, men det gick bra.

Läkaren vi träffade idag var inte samma som opererade mig, men det gjorde inget. Vi träffade honom i julas. Han är brutalt ärlig och mycket bra. Extra bra känns det att han forskar på melanom och far världen runt på möten och konferenser gällande just melanom.
Han tittade på mina många prickar och konstaterade att de är många men att de såg helt normala ut. Han visade mig också vilka jag ska vara extra uppmärksam på och berättade hur och varför. Håkan fick också en liten lektion så att han kan hjälpa mig att hålla koll.
Han tittade också på mina "hjärnspöke-tumörer". En i nacken och en på handen och bestämde att det bara är hjärnspöke-tumörer, inga riktiga tumörer. Skönt.

Han dämpade också lite av min panik inför solen. Visst ska man vara försiktig och inte minst vi som är väldigt ljushyade, men han tyckte inte att vi skulle sitta inlåsta i en källare alla sommardagar. Normal (eller kanske lite extra stor) försiktighet; inne eller i skuggan mellan 11 och 15, solskydd i form av kläder och kräm.

Sen pratade han lite om spridning och friskförklaring.
Han sa att man ALDRIG blir friskförklarad från denna sjukdom. Däremot blir risken för återfall mindre och mindre ju längre tiden går och efter några år behöver man inte längre gå på återbesök utan man får själv höra av sig om man får problem.
När det gäller spridning så behöver man inte vara så orolig för att det ska dyka upp nya melanom i nya prickar, det gör det ibland, men eftersom man i denna situation är uppmärksam så hinner man ta bort dem innan de blir farliga. Den spridning som kan förekomma är om cancern har vandrat ut i lymfan (vilket den ju har, även om jag hoppas att den är begränsad och stoppad i tid). Den kan då sprida sig till andra organ. Man gör dock inga rutinundersökningar (typ skiktröntgen) för att kolla sånt, utan det är först om man får besvär och smärtor som man kollar upp det.

Nåja, jag kan ju inte gå och oroa mig för det varje dag, så det får jag lägga undan i något bra hjärnfack och hoppas att det stannar kvar där.
Nu ska jag njuta av att vara vanlig. Jag ska jobba 5 dagar till, sen är det semester!

Energinivå: låg

Idag mår jag ganska mycket bättre. I hjärnan alltså. Inte så många cancertankar som virvlar omkring. Däremot känner jag mig seg. Energinivån i kroppen är låg, riktigt låg. Det kan ju inte vara för att jag sover för lite, för sover det gör jag. Sover gott, sover mycket, sover länge.

Jag hade starka funderingar på att jobba i eftermiddag, till det hade energin räckt, det är ju inget fysiskt krävande arbete jag har. Men tyvärr litar jag fortfarande inte riktigt på min hjärna. Skulle den klara att hålla borta spöken och monster för att istället fokusera på flygplan? Ja, förmodligen. Men förmodligen räcker inte i mitt jobb, så jag håller mig hemma idag också.

Efter en lång sovmorgon och lite frukost tog jag mig ut i skogen. Det är sååå skönt att bara låta benen gå, gå, gå...
Jag orkade också med lite ogräsrensning och plantering. Dahlialökarna höll på att torka bort, de var tvungna att komma ner i jorden. Innan de kunde sättas måste ogräset bort. En liten smal rabatt, bara 3m lång.

Nu väntar duschen, lite lunch och sen ska jag vila middag innan jag hämtar barnen på förskolan.

Samtal...

Inget jobb för mig idag heller. Det fungerar bara inte att sitta och bevaka flygplan samtidigt som hjärnan hittar på en massa annat skit. Det känns väl tryggt?

Idag har jag pratat med min underbara sköterska i Lund. Förklarade för henne hur jag mår och att fantasin skenar iväg och hittar konstigheter överallt. Minsta lilla smärta eller födelsemärke blir i min fantasi stora tumörer. Jag hoppas ju givetvis att det är bara fantasier, men det hjälper ju inte.
Denna fantastiska människa får mig ändå att känna mig förhållandevis lugn och trygg, och dessutom säger hon nästan alltid de ord jag vill höra utan att jag behöver be henne. Idag, efter att hon lyssnat en stund på mina utläggningar sa hon; Jag tycker att du ska komma hit ganska snart. Inte för att jag blir orolig av vad jag hör, men för att du inte ska behöva må så här dåligt i själen. Och sen fixade hon en läkartid till mig på torsdag morgon. Wow, den svenska sjukvården är bra.

Efter att jag pratat med henne ringde jag till vår kurator, även hon lika fantastisk. Jag behöver verkligen hjälp att sortera och hantera alla dessa känslor som far runt i mig nu. Fick en tid hos henne också på torsdag, strax efter läkarbesöket. Precis som sköterskan brukar kuratorn kunna säga precis det jag behöver höra och så även idag. Innan vi avslutade samtalet sa hon; Lägg denna reaktion på normalkontot...
Så skönt att prata med dessa båda människor. En stor sten föll från mina axlar, plötsligt kände jag att jag hade massor av kraft och energi. Tyvärr försvann den ganska snabbt igen, men jag orkade i alla fall ta mig till affären och veckohandla. Om en stund ska jag hämta barnen från förskolan, sen är nog kraften slut för idag.

Igår förundrades jag över vilket fantastiskt skyddsnät som finns runt oss. Ett tag, nu när jag mått bra, har det hängt löst vid sidan av, man märker inte av det, men så snart folk får reda på att jag inte mår bra så dras skyddsnätet åt och familj och vänner finns nära för att hjälpa och stödja.

Ett fantastiskt exempel fick jag igår. Håkan skulle spela hela dagen - det var ju Sveriges nationaldag. Barnen och jag skulle på eftermiddagen hem till goda vänner för fika och lek. När jag på förmiddagen insåg att det inte skulle fungera skickade jag ett sms och berättade. De erbjöd sig att komma och hämta barnen direkt och ha dem hos sig hela dagen tills Håkan kom hem. (Nu behövde de inte hämta barnen, för de var kvar hos farmor och farfar. Håkan tog med dem hem när han spelat klart.) Men det är underbart att veta att vi har vänner som ställer upp utan att vi egentligen behöver be om det.

Jag hoppas verkligen att alla människor har ett sånt här skyddsnät av familj och vänner omkring sig. Men jag hoppas också att så få som möjligt av er får anledning och behov att testa det.