... oro, rädsla, ovisshet, väntan, undersökningar och sjukskrivning.
Läkaren började med att säga att hon hade ett konstigt besked till oss. Och ja, det kan vi väl hålla med om. CT-PET-undersökningen fungerar ju som så att man sprutar in en radioaktiv sockerlösning i kroppen. Sockermolekylerna söker sig till samlingar av cancerceller (och tydligen också inflammerade områden). På bilderna syns radioaktiviteten som är bunden i sockret.
Inget syntes i lever eller lungor, de ställen där metastaser från melanom oftast bildas. Däremot såg de något i livmodern. De vet ännu inte om det hör ihop med melanomet, är en fristående tumör eller något annat, men det ska såklart undersökas. Jag blev också sjukskriven 4v (=året ut), för att som läkaren sa; samla ihop känslor och tankar och få utrett vad detta är...
Nu ska jag få en remiss till kvinnokliniken för fler undersökningar.
Idag har jag tagit blodprov för att kolla bl.a. nån cancermarkör i blodet. (I eftermiddag, när posten kom låg där ett kuvert från sjukhuset i Lund. I kuvertet låg bara en blodprovsremiss och ett litet meddelande "Vänligen ta prover inför läkarbesöket 3/12"). Kanske tur att jag inte fick det förrän i em, för om jag fått det tidigare i veckan hade jag dels blivit superrädd och stressad, dels gett mig ut på vägen i snöstorm för att ta prover. Något bra med att posten inte kommit till oss i skogen mer än tisdag denna vecka.
En urgullig sjuksköterska som vi fick träffa idag lovade att hon skulle ringa kvinnokliniken i början av nästa vecka och "fiska lite" om när de skulle kunna ta emot mig. Sen skulle hon höra av sig till mig. Wow, vilka härliga människor det finns!
Kuratorn har också fått ett samtal. Jag ska dit redan på måndag. Det kan nog behövas!
En sak som givetvis spär på min oro och rädsla är mammas sjukdomshistoria. Hon fick först melanom i ögat. Ett par år senare cancer i livmodern. Denna bekämpades med operation och cellgifter. Sen fick hon melanommetastaser i levern (spridning från ögat). Dessa överlevde hon ju tyvärr inte.
Sen blir jag som alltid fascinerad över hur hjärnan fungerar. Precis när läkaren berättade vad de hittat och vad som skulle hända kändes det som om jag trillade ner i det djupa svarta hålet, men en stund senare hade jag tagit mig en bit upp igen. Det första jag tänkte var dock "vilken tur att jag redan bakat lussekatter, för det kanske jag inte orkar nu..."
Sist av allt vill jag berätta för er alla att jag tror att jag numera är lite synsk.
I våras, efter den första operationen var jag jätteorolig flera dagar innan jag skulle på återbesök. Då fick vi ett ganska negativt besked. Efter andra operationen var jag nästan inte orolig alls - då fick vi ett positivt besked. Denna gången har jag också mått jättedåligt, och som ni vet - beskedet idag var ju inte av den positiva sorten.
Alltså; jag måste vara synsk, eller hur? Någon som behöver hjälp med något?
Att ha firat två födelsedagar
5 år sedan
Håkan och Ulrika ,
SvaraRaderani vandrar på en av livets krokiga vägar .
Gör ert bästa på vandringen , njut av de allra finaste pågarna som ni har .
Barnen är den bästa medicinen för föräldrarna .
Tänker på er , allt allt gott !
Från Tygelsjö
Käraste Ulrika.
SvaraRaderaMary Leydy och jag Helene har tänkt och bett för dig hela dagen. Vi är hemskt ledsna att det inte var positivt besked idag. Tack och lov underlättar små änglar i vården att man klarar beskedet lite bättre.
Tur i oturen har du blivit trodd och fått fin omvårdnad i denna svåra situation. Av egen erfarenhet vet vi att man kan hämta enorm kraft av kärleken till barnen. Plus att du har din kära Håkan.
Vi kommer fortsätta att be för dig dagligen och hoppas du snart mår mycket bättre. Vi skickar våra goda tankar till er alla. Tusen styrkekramar från Simrishamn.
Finaste Ulrika!
SvaraRaderaNu tar vi ett steg i taget. Försöker bena ut det som är positivt- lever och lungor är "rena". Det är väldigt bra. Ja, det innebär väntan att få veta om livmodern och väntan är något av det värsta men vis av tidigare erfarenheter så har du förmodligen strategier för denna väntan. Gå tillbaka i din blogg och hitta din styrka! Som någon klok sade i förgående kommentarer: Umgås med barnen och varandra. Den bästa hjälpen just nu, gissar jag.
Ring om du behöver prata.
Styrkekramar
Annika
Hej
SvaraRaderaFöljer din blogg och har känt så med dig den senaste tiden. Jag hamnade här eftersom jag själv genomgår behandling för bröstcancer. I somras gjorde jag också en PET röntgen som visade förändringar i skelett och lungor, efter många undersökningar visade det sig dock att det var en inflammatorisk sjukdom och inte en spridning av cancern. Vill bara ge dig hopp om att det inte behöver vara det värsta. Jag förstår precis vad du går igenom och vill sända dig styrka, kraft och mod.
Varma kramar