12 juni 2010

Tillbaka till vardagen...

...ska jag ta mig nu.

Och det känns som om det är lite lättare nu än förra gången. Kan det bero på att min "dipp", mitt avbrott från vardagen inte varade så länge denna gång?

Igår jobbade jag. Härligt! Inte många på jobbet som hade märkt att jag varit borta en vecka och det var faktiskt ganska skönt. Så är det ju på vårt jobb, man märker inte om någon inte är där på ett tag, för vi jobbar ju ändå olika tider och olika dagar. Som sagt, det var ganska skönt, jag slapp berätta och förklara för alla, kunde bara få vara där och känna mig normal.

Men jag blev trött. Var helt slut när jag hämtat barnen. Orkade nätt och jämt hålla mig "vid liv" när vi kommit hem. Inte fel att ha ett TV-spel. Vi satt och spelade PS2 tills Håkan kom hem, lagom jobbigt!

Idag har jag och barnen haft mysdag. Håkan har varit iväg och spelat hela dagen. Jag och barnen stämde träff med några kompisar på en lekplats i Veberöd. Tyvärr kunde vi inte vara där så länge, för vi höll på att blåsa bort. Körde hem och lekte en stund i deras trädgård istället. Där var mycket lugnare.
I förmiddags hade vi "leksaksrensning", det är när man sorterar och slänger trasiga leksaker och sådana som mamman tycker är onödiga (t.ex. Mc Donalds-leksaker). I utbyte får de välja en eller två nya leksaker nästa gång vi kommer till BoOhlsson i Tomelilla, och dit styrde vi kosan i eftermiddag. Vem som helst kan bli trött efter ett par timmar på BO'an, och jag var, inte helt oväntat, totalt slut trots att jag vilat middag med Erik innan vi körde dit.

Jag gissar att hjärnan fortfarande håller på att bearbeta alla tankar som snurrat i veckan. Kanske tar det lång tid, det lär jag märka. Det får ta den tid det tar, går inte att tvinga min hjärna till något den inte vill, det börjar jag lära mig nu.
Ganska intressant ändå... Kuratorn "varnade" mig för att det skulle kunna bli jobbigt när tiden för återbesök närmade sig. Jag ryckte på axlarna och ville inte riktigt tro på henne - jag mådde ju så bra! Men, det är bara att inse - hon har varit med förr.

Denna gång ska jag inte vara lika "kaxig". Jag ska njuta av att må bra, men också tillåta mig att vara ledsen om jag behöver det. Bloggen tänker jag använda när jag behöver "skriva av mig". Om det blir om två dagar, två veckor eller två månader återstår att se...

10 juni 2010

Läkarbesök

Lite nervös - eller kanske mer än lite - var jag idag inför läkarbesöket, men det gick bra.

Läkaren vi träffade idag var inte samma som opererade mig, men det gjorde inget. Vi träffade honom i julas. Han är brutalt ärlig och mycket bra. Extra bra känns det att han forskar på melanom och far världen runt på möten och konferenser gällande just melanom.
Han tittade på mina många prickar och konstaterade att de är många men att de såg helt normala ut. Han visade mig också vilka jag ska vara extra uppmärksam på och berättade hur och varför. Håkan fick också en liten lektion så att han kan hjälpa mig att hålla koll.
Han tittade också på mina "hjärnspöke-tumörer". En i nacken och en på handen och bestämde att det bara är hjärnspöke-tumörer, inga riktiga tumörer. Skönt.

Han dämpade också lite av min panik inför solen. Visst ska man vara försiktig och inte minst vi som är väldigt ljushyade, men han tyckte inte att vi skulle sitta inlåsta i en källare alla sommardagar. Normal (eller kanske lite extra stor) försiktighet; inne eller i skuggan mellan 11 och 15, solskydd i form av kläder och kräm.

Sen pratade han lite om spridning och friskförklaring.
Han sa att man ALDRIG blir friskförklarad från denna sjukdom. Däremot blir risken för återfall mindre och mindre ju längre tiden går och efter några år behöver man inte längre gå på återbesök utan man får själv höra av sig om man får problem.
När det gäller spridning så behöver man inte vara så orolig för att det ska dyka upp nya melanom i nya prickar, det gör det ibland, men eftersom man i denna situation är uppmärksam så hinner man ta bort dem innan de blir farliga. Den spridning som kan förekomma är om cancern har vandrat ut i lymfan (vilket den ju har, även om jag hoppas att den är begränsad och stoppad i tid). Den kan då sprida sig till andra organ. Man gör dock inga rutinundersökningar (typ skiktröntgen) för att kolla sånt, utan det är först om man får besvär och smärtor som man kollar upp det.

Nåja, jag kan ju inte gå och oroa mig för det varje dag, så det får jag lägga undan i något bra hjärnfack och hoppas att det stannar kvar där.
Nu ska jag njuta av att vara vanlig. Jag ska jobba 5 dagar till, sen är det semester!

8 juni 2010

Energinivå: låg

Idag mår jag ganska mycket bättre. I hjärnan alltså. Inte så många cancertankar som virvlar omkring. Däremot känner jag mig seg. Energinivån i kroppen är låg, riktigt låg. Det kan ju inte vara för att jag sover för lite, för sover det gör jag. Sover gott, sover mycket, sover länge.

Jag hade starka funderingar på att jobba i eftermiddag, till det hade energin räckt, det är ju inget fysiskt krävande arbete jag har. Men tyvärr litar jag fortfarande inte riktigt på min hjärna. Skulle den klara att hålla borta spöken och monster för att istället fokusera på flygplan? Ja, förmodligen. Men förmodligen räcker inte i mitt jobb, så jag håller mig hemma idag också.

Efter en lång sovmorgon och lite frukost tog jag mig ut i skogen. Det är sååå skönt att bara låta benen gå, gå, gå...
Jag orkade också med lite ogräsrensning och plantering. Dahlialökarna höll på att torka bort, de var tvungna att komma ner i jorden. Innan de kunde sättas måste ogräset bort. En liten smal rabatt, bara 3m lång.

Nu väntar duschen, lite lunch och sen ska jag vila middag innan jag hämtar barnen på förskolan.

7 juni 2010

Samtal...

Inget jobb för mig idag heller. Det fungerar bara inte att sitta och bevaka flygplan samtidigt som hjärnan hittar på en massa annat skit. Det känns väl tryggt?

Idag har jag pratat med min underbara sköterska i Lund. Förklarade för henne hur jag mår och att fantasin skenar iväg och hittar konstigheter överallt. Minsta lilla smärta eller födelsemärke blir i min fantasi stora tumörer. Jag hoppas ju givetvis att det är bara fantasier, men det hjälper ju inte.
Denna fantastiska människa får mig ändå att känna mig förhållandevis lugn och trygg, och dessutom säger hon nästan alltid de ord jag vill höra utan att jag behöver be henne. Idag, efter att hon lyssnat en stund på mina utläggningar sa hon; Jag tycker att du ska komma hit ganska snart. Inte för att jag blir orolig av vad jag hör, men för att du inte ska behöva må så här dåligt i själen. Och sen fixade hon en läkartid till mig på torsdag morgon. Wow, den svenska sjukvården är bra.

Efter att jag pratat med henne ringde jag till vår kurator, även hon lika fantastisk. Jag behöver verkligen hjälp att sortera och hantera alla dessa känslor som far runt i mig nu. Fick en tid hos henne också på torsdag, strax efter läkarbesöket. Precis som sköterskan brukar kuratorn kunna säga precis det jag behöver höra och så även idag. Innan vi avslutade samtalet sa hon; Lägg denna reaktion på normalkontot...
Så skönt att prata med dessa båda människor. En stor sten föll från mina axlar, plötsligt kände jag att jag hade massor av kraft och energi. Tyvärr försvann den ganska snabbt igen, men jag orkade i alla fall ta mig till affären och veckohandla. Om en stund ska jag hämta barnen från förskolan, sen är nog kraften slut för idag.

Igår förundrades jag över vilket fantastiskt skyddsnät som finns runt oss. Ett tag, nu när jag mått bra, har det hängt löst vid sidan av, man märker inte av det, men så snart folk får reda på att jag inte mår bra så dras skyddsnätet åt och familj och vänner finns nära för att hjälpa och stödja.

Ett fantastiskt exempel fick jag igår. Håkan skulle spela hela dagen - det var ju Sveriges nationaldag. Barnen och jag skulle på eftermiddagen hem till goda vänner för fika och lek. När jag på förmiddagen insåg att det inte skulle fungera skickade jag ett sms och berättade. De erbjöd sig att komma och hämta barnen direkt och ha dem hos sig hela dagen tills Håkan kom hem. (Nu behövde de inte hämta barnen, för de var kvar hos farmor och farfar. Håkan tog med dem hem när han spelat klart.) Men det är underbart att veta att vi har vänner som ställer upp utan att vi egentligen behöver be om det.

Jag hoppas verkligen att alla människor har ett sånt här skyddsnät av familj och vänner omkring sig. Men jag hoppas också att så få som möjligt av er får anledning och behov att testa det.

6 juni 2010

Att regissera en fest...

...trodde jag bara var proffesionella festfixare förunnat. Men nu har jag också provat och jag kunde!

Vi var ju bjudna på fest igår, en fest som jag verkligen sett fram emot. Jag insåg att jag var skör och inte skulle klara av några frågor och samtal om cancern. Även om jag skulle klara av att mota bort monstret så visste jag att det skulle ligga runt hörnet och lurpassa.
Redo att anfalla.
Men eftersom alla som skulle på festen är goda vänner till oss så vågade jag maila dem. Jag skickade ett mail och förklarade att cancerångestmonstret är tillbaka och bad alla att INTE fråga mig hur jag mår eller något annat om vår jobbiga vinter.

Det gick bra, jag vågade mig dit och vi hade en mycket trevlig kväll tillsammans med goda vänner som hade läst mailet och gjorde precis det jag bad om.

Jag trodde att jag verkligen lyckats mota undan monstret för denna gång, men inte. I morse var det över mig igen. Rädslan och oron får mig att gråta. Förvåningen och skräcken över att inte kunna hantera mina känslor som "en vuxen människa" gör mig ännu mer ledsen. Och inte minst - sorgen över att jag ställer till och förstör för så många; familj, vänner och mig själv.

4 juni 2010

Jag fick besök...

Ja som sagt, idag fick jag besök.
Inget trevligt besök, ingen som ringde på dörrklockan med en påse bullar i handen, nej det var cancer-ångest-monstret (jag lånar det ordet av dig, Elisabeth, det beskriver så väl vad det är). Kanske kan man inte ens kalla det besök, det var mer som en attack, ett anfall.

För några veckor sedan ringde jag till melanommottagningen i Lund och fick en tid för återbesök. Det var ett jobbigt samtal, mycket jobbigare än jag kunde föreställa mig. Allt kom plötsligt tillbaka, det blev så verkligt igen. Jag, som under en tid mått så bra, känt mig så glad.
Nu kände jag plötsligt ångesten pocka på uppmärksamhet, jag kände monstret flåsa runt knuten...
Men mina skyddsmurar var starka och höga, de släppte inga elakheter nära mig.

Sakta, sakta har de brutits ner, tills igår när de till slut rasade. Många små saker som fick murarna att falla.

- Rädslan och oron inför återbesöket. Hjärnan har börjat hitta på en massa skit igen, fantasin skenar.
- Solen. Vackert väder, varmt och skönt. Det enda jag tänker på är att de starka solstrålarna framkallar cancer... Jag är rädd. Rädd för att vara i solen, rädd för att mina barn ska vara i solen, rädd...
- Igår ringde jag till min kurator för att bestämma en ny tid. Inte för att jag kände att jag behövde det utan för att vi bestämt att vi skulle ha ett samtal i samband med återbesöket. Hon svarade inte utan jag pratade med hennes telefonsvarare. Ännu har hon inte hört av sig, varför vet jag inte - förmodligen för att hon är ledig eller upptagen med något annat, men mina försvarsmurar klarade inte det.
- Läste på en väns blogg igår att hon inte mådde jättebra. Även hon har besök av det elaka monstret. Kan det smitta via datorer?

Nu gråter jag. Gråter för att jag är rädd, gråter för att solen skiner.
Jag gråter för att vi är bjudna på fest i morgon. En fest jag sett fram emot, med många trevliga människor jag inte träffat på länge. Nu vet jag inte om jag orkar gå dit. Vill ju inte förstöra festen med att sitta i ett hörn och gråta hela kvällen.
Jag gråter för att det snart är midsommar och jag inte vet om jag orkar vara glad och trevlig och fira det.
Jag gråter för att det är sommar och semester. Vi har bokat en resa veckan efter midsommar, till Astrid Lindgrens värld och till Kolmårdens djurpark. Orkar jag vara glad där och då? Klarar jag av att njuta om solen skiner och det inte finns skugga överallt?

I allt detta jobbiga kan jag ändå se ljuspunkter.
Jag fick för en stud sedan ett sms av en nära vän. Jag skickade tillbaka och berättade hur jag mår.
Meddelandet jag fick tillbaka var kort och enkelt: Vill du prata så är jag hemma idag.
Sådana vänner kan man aldrig få för många av. Det känns skönt att veta att ni finns där för mig när jag som bäst behöver er. Även om jag inte orkar prata så betyder det jättemycket att veta.