Årets julklapp?

Så här på Lille-julaftons kväll vill jag tipsa er alla om vad jag tycker borde vara "Årets Julklapp" varje år.
Otroligt lätt att fixa, kostar så lite - eller mycket - du själv vill.
En gåva till Cancerfonden!

Ett annat, väldigt lätt sätt att hjälpa, är att sms:a JUL till 72988, så skänker du 50kr till cancerfonden.



En riktigt God Jul önskar jag er alla!

Ulrika

Inget lymfödem - eller?

I går var det dags för ännu ett rutinbesök på lymfödemmottagningen. Denna gång kändes det som om jag hade behov att komma dit. För tre veckor sedan fick jag en liten, liten blåsa på mitt ena finger pga att kompressionshandsken skavde. Dessutom åkte jag på en riktig dunderförkylning. Om det beror på någon av dessa saker eller på något helt annat vet jag inte men min arm svullnade upp riktigt ordentligt. Knogarna på handen syntes inte över huvudtaget, underarmen blev tjock och vid armbågen satt en ordentlig "korv". Det gör ju inte ont och det är inte farligt, men det är ju lite meckigt och besvärligt.
Nu har mycket av svullnaden gått ner. Vid armbågen är det mesta borta, i underarmen är det bättre men inte helt bra, men handen är fortfarande svullen. Tråkigt.

Igår var jag då som sagt hos sjukgymnasten för att kolla upp svullnaden. Hon började med att mäta volymen och jovisst, den var mer svullen än den andra. Men bara 4,5%. Och jag har för mig att det finns någon gräns vid 5% för att det ska räknas som lymfödem. Så - är det lymfödem eller inte?
Hon kände även igenom armarna och kom fram till att det visst var svullet precis på de ställen jag sa (skönt att vi är överens...).
Sen tog hon fram en liten apparat som hon använde förra gången. De har den just nu i nå´t forskningsprojekt för att se om/hur de ska kunna använda den. Den mäter ½cm ner under huden för att se om där finns bunden vätska - tror jag. Denna apparat konstaterade samma sak som vi redan visste - att framförallt underarmen var svullen. Jaha!?!
Nu vet vi det - apparaten mäter upp lymfvätska på de ställen där vi också redan konstaterat att jag är svullen. Hmmm, intressant, vad gör vi med denna information? Det visste inte min sjukgymnast riktigt. (Kanske är det det man försöker få reda på i forkningen just nu...) Men visst var det skönt att vi var överens - det hade ju kännts konstigt om apparaten visade att ingen svullnad fanns.

Sjukgymnasten sa dessutom att de, vad gällde lymfödem gick på tre "informationskanaler"; volymmätning, sjukgymnastens palpering (heter det så när hon klämmer och känner?) samt, viktigast av allt, patientens berättelse.
Hon konstaterade i alla fall att vi får sätta in bättre kompression för att förhoppningsvis få ner ödemet. Så, ny kompressionshandske som räcker nästan upp till axeln är beställd. Så får vi se hur den hjälper.

Men, som sagt - detta är varken livshotande eller farligt. Bara lite meckigt och besvärligt, men det kan jag ju leva med.

Ni kvinnor talar om...

... att föda barn, ni skulle bara veta hur det känns när en man är förkyld!

Ja, det där med att föda barn står i och för sig en klass för sig själv. Men en förkylning är inte att leka med heller. Näsan rinner, tjock i huvudet, seg i kroppen...

Men ändå - det kändes helt ok att ringa och sjukanmäla sig för en vanlig, tråkig dunderförkylning. Inget livshotande, ingen risk att gråta någon i örat när de svarar, utan bara kunna meddela att "jag kommer inte idag, då jag åkt på en dunderförkylning". Lämna barnen på skola/ förskola och sen sova resten av dagen.

Är det detta som kallas vardagsbekymmer?
Eller rent av vardagslyx? Inte lyx att vara sjuk, förstås (hade hellre jobbat & mått bra) men att få vara "vanligt" sjuk!

Man gör en del omprioriteringar efter vissa erfarenheter...

Hudläkaren

Idag var det besök hos hudläkaren i Lund.
Min läkare på melanomavdelningen skickade remiss dit. Hon hittade ett märke på ryggen som hon ville ta bort men tyckte det var bäst att någon med mer specialisering också tittade så de inte "behövde skära så många gånger om det nu fanns flera som skulle tas bort..."
Hudläkaren idag var samma som jag träffade för 2 år sedan. Otroligt lugn, metodisk, pedagogisk och vänlig. Han berättade och förklarade, så det inte gick att missförstå. Där fanns INGA prickar som såg ut att vara farliga någonstans. Inte ens det som melanomkirurgen ville ta bort.
Men han sa också att "bara för att de ser ok ut idag betyder inte det att de aldrig kan bli farliga". Så jag ska dit på kontroll en gång i halvåret framöver. Så skönt att de håller koll!
Om nu något annat födelsemärke skulle få för sig dumheter så ska det bort innan det hinner ställa till med en massa skit.

Häromdagen fick jag också ett brev från melanomavdelningen. De hade diskuterat på sin konferens hur de skulle fortsätta min uppföljning. De hade beslutat att följa de ursprungliga planen vilket innebär att jag ska göra en ny CT-PET undersökning i mars.
Inget återbesök innan dess. Om jag inte upptäcker något konstigt förstås.
Jag hoppas på en (i sjukdomssammanhang) lugn jul.

Jobb

Nu är det en vecka sedan jag (äntligen) kunde komma igång och jobba igen. Jag har skrivit det många gånger förr och måste skriva det igen. Jag älskar mitt jobb!
Förra torsdagen började jag jobba igen. Det var en härlig dag på jobbet. Ganska mycket att göra även om trafiken börjar gå ner efter sommarens toppar. Efteråt var jag trött. 6-åringen var också trött efter en tuff dag i skolan (det visste jag dock inte då utan trodde att det var 6-års-trotsen som blommade) och vi hade många konflikter här hemma på eftermiddagen. Eller egentligen bara en enda konflikt - ihållande från stunden då jag hämtade honom på fritids till det var sängdags. Vilken tur att jag kunde skjutsa lillebror till kvällsaktiviteten så att 6-åringen fick lite lugn och ro hemma med pappa.

Sen dess har det rullat på. Jobb, skola, förskola, barnens aktiviteter, utvecklingssamtal, föräldramöte, träning, handla mat, städa, tvätta, diska, damma ... Vilket härligt liv!

Och idag är det Internationella flygledar-dagen! (inte för att jag vet vad det innebär eller vad det ska vara bra för, men det är kanske en bra anledning att fira...?)
Detta la en kollega på sin Facebooksida:
October 20th is a very important day for the professionals who have more peoples lives in their hands at a time ...than a surgeon during his all life. I am happy and lucky to have the job like this and to have people like you around!!! Hope everyone will find his way to celebrate!!! Happy International Air Traffic Controllers Day !!!

Komma-ikapp-dag

Vis av erfarenheten beslöt jag igår att jag skulle vara hemma idag också. Hemma och ta hand om mig själv och låta hjärnan och alla känslor komma ikapp.

Med facit i hand kan jag känna att det var väldigt skönt, även om det nog hade fungerat att jobba också. Nog.
I morgon ska jag i alla fall jobba. Härligt! Tänk att jag har förmånen att ha ett så roligt jobb! Och, inte att förglömma, så fantastiska arbetskamrater.

Lämna och hämta på skola och förskola, en liten, liten skogsrunda, drygt 1 liter kantareller, en tur till gymmet. Det var denna dagen.

Ni som har tid; kika in här! Några krönikor skrivna av folk som verkligen vet vad de pratar om...

En somlig dag

De gågna två veckorna har jag fungerat över förväntan. Jag har hämtat och lämnat barn på förskola och skola, jag har följt med på deras aktiviteter, vi har varit på konsert, på restaurang. (Och så har jag förstås hunnit läsa en del på nätet om Malignt Melanom...)

Men igår fungerade det inte längre. Igår kom de där tankarna om metastaser och spridning så tätt inpå mig. Jag kämpade mot tårarna hela dagen medan jag var hemma med barnen. När sen H kom hem gav jag upp och släppte fram känslorna (långt från barnen). Vi har inte velat oroa dem förrän vi visste vad som gällde.
Idag lämnade H barnen på morgonen. Jag blev kvar i sängen med mina katastroftankar som jag varvade med rädsla, ångest och panik. Eller jag kanske kombinerade dem, vet inte. De var hur som helst inte trevliga.

Hela förmiddagen låg jag som en grönsak i sängen (lånar det uttrycket av dig Ingrid, hoppas det är ok), påminde mest om vissen broccoli tror jag. Jag lyckades jaga upp mig ganska ordentligt innan det var dags att köra. Och när vi väl kom in till Lund klarade jag inte ens av att gå in i väntrummet och sätta mig. Skickade in maken som förlöpare och han lyckades fixa så vi fick komma direkt in till läkaren.

Läkaren hade bara goda besked! CT-PET undersökningen visade ingen tumöraktivitet i kroppen! Blodprovet visade fel!
Läkaren var ganska upprörd över att detta blodprov överhuvudtaget användes. Det är, som jag skrev i ett tidigare inlägg, bara en av läkarna på avdelningen (min gamla) som använder sig av detta blodprov. De andra läkarna anser att det är ett alltför osäkert verktyg, vilket det ju också visade sig vara i detta fallet. Värdet i mitt blodprov hade bara varit lätt förhöjt, men eftersom inte min nuvarande läkare använder sig av detta prov och det tydligen inte finns några klara riktvärden för hur man ska tolka så visste hon inte hur hon skulle tolka detta.

Måste avsluta med en liten dikt jag fick av en kompis.

"Somliga dagar går allt så lätt.
Solen skiner och allt blir rätt
Spelar man kula vinner man bums.
Rasten är rolig och maten är mums.

Andra dagar går allt på sne.
Försöka med något är ingen idé.
Man glömmer och tappar, blir sist och sämst.
Man ramlar på gården och slår sig hemskt.

Nu hoppas jag på en somlig dag!"

Det blev en somlig dag!

Nu ska jag pusta ut.
Läkaren tyckte att vi skulle fira med champagne.

Fredag kväll

Räkorna uppätna, vinglaset tömt. Fredag kväll. Barnen väntar på popcorn, snart börjar Idol.

Jag gör vad jag kan för att glömma kallelsen som kom igår. Kallelsen till återbesöket då jag ska få reda på vad CT-PET undersökningen visade. På tisdag är det dags. Tisdag eftermiddag.

Men först är det helg, en helg då jag ska ha trevligt. I morgon blir det Nallekonsert i Malmö med familjen. Kanske en middag på stan? På söndag ska vi ut i knytteskogen. Träffa ett gäng underbara knyttar i 4-års-åldern. Härligt!

Så, trevlig helg på er allihop!
Jag ska göra allt jag kan för att ha trevligt och utnyttja min förmåga till förträngning. Återbesöket tar vi sen...

Trött på tårar

Nu är jag så fruktansvärt trött på de tårar som titt som tätt orsakar översvämning i mina ögon.

I tisdags var jag uttråkad. Tänkte att de kanske var dags att börja jobba igen, eller i varje fall åka till jobbet och bara vara där. Mådde ganska bra trots all oro.

Igår fyllde jag år. Blev uppvaktad på sängen på morgonen. Mysigt. Gissar att yngste sonen inte fått välja present, för jag fick inte en enda rosa vas...

När jag sedan lämnade på förskolan ställde en annan mamma en helt vanlig fråga till mig. En fråga gällande barn och förskola, men mitt i detta började tårarna rinna. Sen fortsatte de rinna från och till under förmiddagen. Varför? Så onödigt, så tråkigt och så jobbigt!

Då tog jag beslutet att det INTE blir nåt jobb för mig just nu.
Att fälla en tår på jobbet är väl ingen fara...
Alla förstår, det gör inget om du gråter lite...
Blir det jobbigt får du gärna gå in i ett rum och "gömma" dig...

MEN NEJ!
Det jobbiga är inte att fälla en tår. Det jobbiga är att jag inte vet om jag kan sluta gråta om jag väl börjar. Och gråta floder på jobbet - det har jag gjort så det räcker. Det vill jag varken utsätta mig själv eller nån annan för.

Avslutade födelsedagen på bästa tänkbara sätt. På grekisk restaurang i Lund, med familjen samt min syster och hennes barn. Oplanerat men mycket trevligt och gott!

Remissbekräftelse

Från Hudkliniken i Lund kom idag ett brev. Jag trodde att det var kallelsen till undersökning av mina "prickar". Läkaren skulle ju skicka en remiss dit.
Men inte. Det var bara en bekräftelse på att remissen inkommit.
Besöket beräknas ske om cirka 2 månader. Vi kommer att meddela datum för besöket per brev eller telefon.
Ja, varför spara på papper och utskick och skicka allt-i-ett?

Bra helg

Trots allt har vi haft en bra helg. En riktigt bra helg.
Vi hade sedan innan bjudit hem släkten, dvs min pappa, min syster med familj samt svärföräldrarna på födelsedagsfika i lördags eftermiddag. Ja, jag fyller år mitt i denna röra 40-light, (eller 39 för dem som föredrar att använda mer exakta siffror). Ett tag kändes denna sammankomst oöverstiglig, men å andra sidan var alternativet - att ställa in det - ännu värre med besvikna, gnälliga barn som följd.

Vi gjorde det lätt för oss. Lite köpebullar, en kak-letar-runda i frysen (ganska många fynd gjordes här) och i stället för tårta: glass, maränger, grädde, bär, strössel och chokladsås. Bär mig lite emot att göra det så lätt för mig, jag som älskar att stå i köket och baka och pyssla. Men det var gott. Gott, gottigott, gott - eller hur var det nu han sa?

Vi fikade, pratade och umgicks. Barnen lekte. Precis som det brukar vara vid vanliga familjesammanskomster - och det var ju faktiskt vad det var.... en helt vanlig familjesammanskomst.
Fram emot kvällen packade vi ryggsäckarna och gick en bit upp i skogen, till mitt favoritställe vid favoritbäcken. Där har någon byggt en liten lägerplats med grillplats. Denna utnyttjade vi nu och grillade korv. Mysigt! Mat är så mycket godare när man äter ute.
Vi var där tills det mörknade. Sååå härligt. Varför gör vi inte så oftare?
Skogen ger ett sån´t lugn. Där mår man bra!

Idag har varit en trädgårdsdag. Underbart väder, vi har varit ute hela dagen, utom en liten stund då vi spelade kort.

Kunde ha varit en perfekt helg om inte...
Om inte de där tankarna hade legat och gnagt i bakhuvudet.
Men, förutom att tankarna tidvis maler och maler, så har helgen faktiskt varit helt underbar!

Lång dag

Steg upp redan 5.30 för att äta lite frukost, för efter 06.00 fick jag inte äta något.
Sen kunde jag såklart inte somna igen.

Lämnade barnen på skola/förskola innan det bar av till Lund. Jobbigt, jobbigt, jobbigt. Men ack vad de är gulliga där. Vi fick ett rum nästan direkt där jag skulle bli injicerad med radioaktiv sockerlösning och sen sitta och vila i en timme. Man får inte läsa och helst inte ens prata. Två stora, sköna fällbara fåtöljer stod i vårt rum. En till mig och en till maken. Vi hade precis satt oss ordentligt tillrätta när sköterskan kom och undrade om vi kunde tänka oss att byta rum. De hade fått in en patient som också skulle genomgå denna undersökning, och han hade hemskt ont när han låg ner. Kunde vi tänka oss att överlåta fåtöljerna till honom? Självklart bytte vi. Till ett rum med en skön säng till mig - och en hård trästol till Håkan. Nerköp för hans del, men vad gör man inte för sina medpatienter?

Efter en timme kom sköterskan och sa att röntgenmaskinen stannat så de var tvungna att starta om den. Allt blev lite försenat. En halvtimme senare var det min tur. Eftersom jag haft radioaktiviteten i kroppen längre än man "ska" innan undersökningen och med hänsyn till halveringstiden så tog det längre tid att ta bilderna också.
Totalt brukar hela besöket ta ca 2,5h, idag tog det 3,5h. Klockan var 13.30 innan vi kom därifrån. Då var jag hungrig.

Har varit trött i eftermiddag. Det tar på krafterna att vila...

Normal? Nja, kanske inte...

Nu när de första två tycka-synd-om-mig-själv-dagarna är över tog jag mig i kragen och försökte vara lite normal (vet förstås inte hur normal jag brukar vara så det är kanske ett överambitiöst uttryck).

Steg upp i någorlunda vettig tid (09.30).
Åt frukost och gav mig sedan av till gymmet för en timmes skön träning. Där kan jag vara utan att riskera att träffa någon jag känner, så det känns "safe".
Var också ute i det fina vädret och grävde lite i trädgården, det kändes bra.

Sen tog jag faktiskt mod till mig och körde och hämtade barnen. Det var skönt att känna att jag kunde/orkade/vågade. Skönt att de flesta inte vet något och att de som vet förstår att inte fråga.

Jag orkar inte ta mig till platser där jag riskerar att träffa någon jag känner. Någon som undrar hur jag mår. Är väl egentligen inte så rädd för att fälla en tår, det tror jag att folk har full förståelse för om jag gör. Nej, jag är rädd att inte kunna sluta gråta om jag väl börjar.

En del tårar har det väl blivit idag. De har framförallt kommit när jag har fått hälsningar av vänner. Mail, sms, telefonsamtal... det betyder mycket att veta att ni finns även om jag inte orkar prata och vara trevlig.

Vårdkö?

Nej, inte till CT-PET-undersökning i Lund, inte denna veckan åtminstone.

För en stund sedan ringde en sköterska från avdelningen för klinisk fysiologi. Hon hade fått min remiss och dessutom ett telefonsamtal om att det var viktigt att jag fick göra denna undersökning så snart som möjligt. "Det var väl pga ditt jobb - att du inte kunde jobba förrän resultaten var klara?"
Jag fick en tid redan nu på fredag kl 10.

Vad skönt att få det gjort.
Sen är det väntan på svar, det brukar ta några dagar att komma till min läkare. De har sen patientkonferenser på måndagar innan de träffar patienten igen. Så, nästa vecka räknar jag inte med att få veta något, men förhoppningsvis veckan därpå.

Ovisshet och väntan är ändå det värsta...

Jag borde...

Ja, jag borde...

... ha stigit ur sängen tidigare (11.00 ger bara ryggont)
... äta något (24h sen senast)
... gå ut i trädgården eller skogen i det vackra vädret (varför regnar det inte?)
... snart hämta mina älskade små på dagis/fritids
... sluta gråta, ingen - varken jag eller någon annan mår bättre av att jag bara gråter.

Många borden. Lätt att säga. Ingen kraft.
Jag ska ta tag i mig själv och rycka upp mig. Bara inte just nu.

Måste också bara citera yngste sonen som inatt, efter att ha vaknat och sen blivit tvingad att gå på toa kl 3 för att undvika blött i sängen, gråtande konstaterade:
Det är ingen bra dag idag!

Jobbigt återbesök

Tyvärr blev inte återbesöket som jag hade hoppats.

Jag mår bra, jag har mått bra och jag var nästan säker på att jag idag skulle få reda på att allt var bra och sen gå hem igen, lättad för att detta var över för denna gång.
Nu blev det inte så.

Ur läkarintyget till FK:

Vid kontoll idag noteras en lätt förhöjd tumörmarkör i blodprov vilket kan antyda återfall.

Det visade sig att tumörmarkören i blodprovet/blodproven var lätt förhöjd (den som kallas S-100). Vad det egentligen innebär visste inte läkaren riktigt och hon ville diskutera det med sina kolleger på nästa måndags patientkonferens och sen ta beslut om vad man ska göra. Tydligen är det bara min "gamla" läkare som använder sig av dessa blodprov. De andra avstår då de inte tycker att de .....???? Varför blev inte helt klart. (Enligt maken anser inte de andra läkarna att detta prov är användbart och helt tillförlitligt, och vi ska nog lita på att han hörde mer än jag gjorde.)
Förra hösten, när CT-PET- undersökningen visade något - ev tumörer - i min livmoder tog läkaren också detta prov. Då var det helt normalt. Och då förklarade hon att detta värde skjuter i höjden om/när det finns melanommetastaser i kroppen.

Efter en kort diskussion bestämde i alla fall läkaren idag att vi ska göra en ny CT-PET-undersökning så snart det går (utan att diskutera det med kolleger först). Hon skulle be sköterskorna att "ligga på" för att jag skulle kunna få en tid snabbt.
Jag förklarade för henne att min koncentrationsförmåga i detta läge inte går att lita på och jag ville att hon skulle sjukskriva mig tills jag fått fler besked. Det gjorde hon - om än något motvilligt. Sjukskriven 2,5v, till den 15 oktober. Det känns ändå lite positivt att hon tänker att undersökning och besked ska vara klart till dess.

Hon tittade också på mina andra "prickar" och tyckte att där var någon hon ville skära bort men bestämde sig för att skicka mig till hudläkarna istället då de har större erfarenhet av bedöma prickar.

Idag tycker jag synd om mig själv. I morgon ska jag ägna dagen åt att tycka synd om mig själv. Sen ska jag försöka ta tag i mitt liv och göra något bättre än att gråta.

Blodprov - igen

Idag har jag lämnat blodprov inför återbesöket - igen.
Jag fick ju besked i våras att jag skulle bli kallad till återbesök i slutet av sommaren, augusti, och att jag innan dess skulle lämna ett blodprov. Lydig som jag är lämnade jag blodprovet den 10 augusti och har sedan dess gått och väntat på kallelsen.
Förra veckan kom den. Tillsammans med en ny remiss till blodprovstagning.

Givetvis börjar frågorna snurra i huvudet. Det gör de alltid inför ett återbesök. Och att jag skulle ta (ytterligare) ett blodprov gjorde ju inte att frågorna blev färre.
- Blev det nå´t fel på det förra provet?
- Blev det förra provet förstört i och med att jag inte lämnade det förrän mitt på dagen? Transporten till Lund går kl 8.30 på morgonen och detta skulle alltså få ligga på VC till dagen efter, dock skulle det inte vara något problem.
- Var det något fel på remissen förra gången? Jag har för mig att de bara tog ett prov då, idag var det två rör.
- Har något hänt med vidarebefordringen av resultaten, så att de inte nått fram? Södra/sydöstra Skåne har ju haft lite strul med en del av sina journaler den senaste månaden.
- Har det gått för lång tid sedan provet togs?
- Visade något av värdena att något är fel så de vill ha ett nytt prov för att kunna se skillnad?

Jag kan inte göra mycket annat än att vänta och undra. Försöker att inte fundera för mycket, det blir bara jobbigt.
Tiden jag fick passade inte särsklit bra med tanke på jobb, dagis, fritids - men om man skulle blivit kallad i augusti och får en kallelse till den 27 september, då ringer man inte och försöker omboka denna.

Den är viktig!

Blev via en annan blogg tipsad om denna lilla film. Bra, stark, känsloladdad, sevärd.
Men se den inte med barnen lekande och stojande runt benen, se den inte på tåget eller bussen, se den inte bland folk överhuvudtaget. Åtminstone inte om du, som jag, är lite känslig...

Jag satt (tack och lov) ensam hemma i köket. Tårarna rann.
Filmen är bra, den är viktig. Jag hoppas att budskapet de vill förmedla verkligen sprids.

Tillbaka...

...förhoppningsvis ganska tillfälligt.
I dag har jag varit hos sjukgymnasten för att kontrollera armen. Den svullna armen är fortfarande mindre än den normala (om än marginellt). Både jag och sjukgymnasten kan dock känna att den samlar på sig onödigt mycket lymfvätska på några ställen. Nu ska jag få nya kompressionshandskar/armstrumpor, dels för att de tappar i kompression efter några månader, dels för att de blir ganska noppiga och ofräscha (=läs äckliga) när de används på handen varje dag...
Jag har också fått några rörelser jag ska göra 5-10 min/dag. Jag ska stryka (mjukmassera) bort lymfvätskan. Nu måste jag bara hitta de 10 min också. Det är mycket som bara tar 5-10 minuter - och det har ju alla tid med...! Jag tror att det kanske kan bli lite mer tid framför TV´n nu när hösten kommer, då har jag ju tid att stryka bort lymfvätska.

Hon mätte även armen med ett par andra maskiner hon inte använt innan. Den ena berättade att jag inte har något lymfödem (=det är för litet för att maskinen ska kunna registrera). Den andra visade att där var LITE på de två ställen som vi känner och mer, ungefär dubbelt så mycket på ett kontrollställe där ingen av oss kan upptäcka något. Undrar hur pålitlig den mätningen var?

Idag lämnade jag även tillbaka lådan med vikterna jag fick låna i våras. Den lådan har mest stått i ett skåp, men tro det eller ej, den har gjort nytta där. Den kändes inte bra att använda; otymplig, jobbig att ändra vikt på, hade bara en hantel osv.
Istället har jag sett till att skaffa träningskort på det lokala gymmet (mina möten där är en historia för sig, kanske skriver jag om dem en annan gång). Jag har i alla fall följt det träningsprogram för armarna som hon gav mig OCH kompletterat med träning för övriga kroppen. Inte dåligt av viktlådan i garderoben att åstadkomma, eller hur?

Nu ska jag inte dit förrän i december. Känns helt OK!

Förra veckan var jag på vårdcentalen och lämnade blodprov. Den remissen fick jag redan i våras av min melanomläkare. Jag skulle bli kallad på återbesök i slutet av sommaren - augusti, och lämna detta blodprov innan. Nu väntar jag på kallelsen. Aldrig roligt att gå och vänta. Men jag lyckas oftast lägga de tankarna i ett eget fack och stänga dörren om dem.

Sjukhussemester

Sjukhussemester, i detta fallet något positivt. Inte semester på sjukhuset utan semester FRÅN sjukhuset.

Var på besök hos sjukgymnasten på lymfödemmottagningen igår. Mätte som vanligt armarna, både volym och omfång. Klämde, kände. Ev har det samlats lite onödig lymfvätska i underarmen. Inte mycket. Volymmässigt är den svullna armen fortfarande mindre än den friska. Dock hade den ökat lite i volym; 25cl dvs mindre än 2 matskedar. Däremot hade omkrestsen på armen ökat på flera ställen. Och man kan - kanske - känna en liten, ytterst liten svullnad. Nu får jag vara lite flitigare med armstrumpan. Jag har bara använt den vid träning den senaste månaden.

Jag fick en liten låda hantlar och några övningar att göra. Hmmm, nu har jag ingen ursäkt att vara lat. Gick ut hårt och körde en omgång i gymmet 8.30 i morse. Lördag morgon!

Nästa gång jag ska dit blir i augusti. Nu är det sjukhussemster!

Oj så fel!

Tänk så fel man kan ha.
Och tänk så bra det kan kännas att ha haft så fel.

Idag har jag varit hos sjukgymnasten på lymfödemmottagningen. Jag har ju känt att armen blivit sämre den senaste tiden. Jag har fått lite ont på ovansidan av underarmen efter att ha gjort samma rörelse längre stunder. Och jag har tyckt att den kändes mer svullen och såg mer svullen ut än den andra "normala" armen.

Sjukgymnasten mätte volymen och jag blev ordentligt förvånad när jag insåg att den normala armen var 3%större än den andra. När hon sen kände på armarna (blundar för att inte påverkas av syintryck) sa hon: "Oj, nu har jag glömt, visst är det den vänstra armen som är svullen?" Det är det ju inte, och det var ju ännu en positiv sak. Hon kan inte känna någon skillnad heller. Jo, på ett ställe kan man ana att det är lite skillnad om man känner efter noga - och det gör hon ju. Dock är handen fortfarande svullen. Tummen, pekfingret och ovansidan av handen. Jag är inte helt nöjd med den kompressionshandske jag har nu. Hon vill att jag ska ha den både dag och natt, men om jag har det blir jag väldigt irriterad i huden vid fingrarna och så får det absolut inte vara - om det blir sår kan det komma in bakterier och orsaka rosfeber. Idag tog hon nya mått på handen och armen. Nu ska jag få en måttbeställd handske/armstumpa som jag ska prova. Kanske den fungerar bättre?
Som det är nu lindar jag fingrarna och handen med gasbinda på nätterna. Det är ganska omständligt att hålla på med, men det fungerar mot svullnaden. Vi pratade lite om den elastiska bindan hon tycker att jag ska försöka med, men jag tycker att den är lite besvärlig att fästa. Jag ska inte använda de vanliga fästena - de med metallpiggar - då de kan ta hål i huden, så jag ska försöka tejpa fast den. Det fungerar INTE. Den lossnar, trasslar upp sig och trasslar in mig. Inte kul att försöka reda upp det mitt i natten. Jag nämnde något om benlindorna till hästar. Jag lindade alltid benen på min häst när jag skulle rida. De hade smarta kardborr-fästen. Så nu ska jag ta med sådana nästa gång så hon får se.

Nästa gång ska jag också få lite tips på hur jag kan/bör träna armarna för att motverka svullnaden. Har varit lite rädd/försiktig ett tag. De håller på med en undersökning på mottagningen om hur man kan träna på bästa sätt med hantlar. Så nästa gång ska jag, föutom träningstips, få låna en kasse hantlar i olika storlekar. Spännande!

"Smärtan" jag känt på ovansidan av underarmen klassade hon som någon form av överansträgning av en muskel. Hon visade mig en rörelse jag kunde använda för att förbättra och hjälpa. Precis så brukar jag göra och det hjälper bra. Alltså, mycket troligt att det inte har med lymfödemet att göra.

Idag har jag också träffat kuratorn. Hon konstaterade att jag mår ganska bra nu och höll med om att jag ska ha semester från den delen av sjukhuset nu. (Lymfödemmottagningen är i ett annat hus.) Så hon fick mig att lova att jag skulle höra av mig i höst igen, givetvis innan om  jag känner att det behövs. Sen avslutade hon med att "släppa ut mig på grönbete".

Och grönbete får det bli! Både bildligt och bokstavligt.
En tuff period, det har hänt mycket på relativt kort tid. Fokus har legat på att orka. Den borde kanske ha legat lite mer på vad jag stoppat i munnen. Bilringarna har ökat, både i omfång och antal. Nu blir det grönbete = sallad, kanske med lite ruccola som extra krydda...

Energi!

Åh, vad det är skönt att ha fått det positiva besked jag fick i torsdags!
Nu mår jag bra.
Har verkligen njutit av dagarna.
Men i torsdags var jag trött. Hade verkligen inte förstått hur spänd jag var innan. När jag kom hem från Lund, vid lunchtid säckade jag ihop totalt. La mig på sängen och bara låg i över 2h. Orkade inte ens svara i telefon. Sen återvände kraften, och dagarna sedan dess har varit fulla av energi.
Jobbade i fredags. Jag älskar verkligen mitt jobb, även om det är på tok för tidigt att börja jobba 06.15. På kvällen var det kille-kväll med tjejerna på jobb. God mat och trevligt sällskap. Och många killerundor!

Igår var energin på topp! Putsade alla fönster, invändigt och utvändigt. Orkade dock inte mellan. Räknade efter att vi har 19 fönster (egntligen 20, men det i carporten lyckas jag oftast glömma). I dag fick jag putsa om några av dem...
Idag blev det lunch på Byakrogen i Blentarp. Gott!
Några av trädgårdsmöblerna fick flytta ut i solen.
En härlig promenad i skogen då jag bara var tvungen att sitta en lång stund på den lilla bron över den lilla, porlande bäcken och bara lyssna på vattnet, fåglarna och vindens sus i träden. Underbart, det är sådana stunder som fyller mig med energi!

I början på april ska jag till sjukgymnasten med min arm. Den har blivit lite sämre den senaste tiden tror jag. Den skulle kunna bero på att jag var lite slarvig med att använda armstrumpan ett tag (jag skulle bara använda den halva dagarna eller varannan dag, men det blev nog ännu mindre än så). Nu använder jag den hela tiden, så får vi bara hoppas att det hjälper.
Samma dag har jag en tid hos kuratorn. Hade först tänkt avboka den och ta semester helt och hållet från den delen av sjukhuset. Men tänkte sen att det kanske var bra att prata lite med henne. Kanske få några förhandstips på hur jag ska hantera de eventuella ångestmonster som kan få för sig att hälsa på. De har ju en tendens dyka upp när man minst anar det.

Helt ren!!!

Morgonen var ganska tung. Svårt att tänka på något annat än återbesöket. Svårt att släppa tankarna på att de skulle kunna ha hittat både det ena och det andra. Samtidigt kunde jag inte stoppa de postitva tankarna heller, de som började med att "när jag väl fått höra att allt är ok...". Självklart ville jag inte stoppa dem, det är nog bara så att man vill skydda sig själv från att falla alltför hårt om det nu skulle vara ett negativt besked. Man vill på något vis förbereda sig.

Nu behövde jag inte falla. Läkaren hade bara positiva besked att komma med. CT-PET-undersökningen var HELT REN!!!!! Hon berättade att det egentligen var dubbelt positivt att den var helt ren. Dels visade det att det inte finns några ansamlingar av aktiva cancerceller i min kropp, och det är ju huvudsaken. Dels kan kroppen ibland reagera efter en operation och ge indikation på "något" i området där man blivit opererad. Om det visar något där kan man ju inte vara säker på om det är en operationsreaktion eller om där finns elaka cancermonster. Men nu vet vi. Där finns inget!

Nu ska jag ha semster från sjukhuset ända till i slutet av sommaren (hoppas jag). Ska inte på nästa återbesök förrän i augusti nästa gång.

Men nu tror jag i alla fall att jag vet varför jag har mått så pass bra inför detta återbesök. Jag bara måste ju vara synsk, eller hur? Bara inför ett (1) tidigare återbesök har jag varit lugn och mått ok. Den gången fick jag också ett positivt besked. Tja, Elisabeth, jag vet att du inte tror att jag är synsk, men man vet ju aldrig. I ärlighetens namn måste jag väl erkänna att jag inte tror ett dyft på det själv heller. Men jag tycker att det är ganska roligt att nämna mig själv och ordet synsk i samma mening. Ni som känner mig vet att åtminstone jag själv ser mig som en jordnära person, och i den självuppfattningen ingår inte "att vara synsk".

Trots att jag mått så pass bra märker jag nu hur spänd jag varit. Nu efteråt är jag helt slut. Känner mig som en urvriden disktrasa. Tror att jag ska gå och lägga mig en stund innan jag hämtar barnen på förskolan.

I morgon är det torsdag.

Ja, i morgon är det torsdag. Dagen då jag ska på återbesök för att få höra vad de såg - eller inte såg - på CT-PET-undersökningen som gjordes för 1½ vecka sedan.
Det ska bli skönt att få detta återbesök avklarat så jag vet vad jag har att hantera.

Jag har hela tiden varit inställd på att jag skulle krascha mentalt inför återbesöket, eller åtminstone må ganska dåligt, men de känslorna har uteblivit denna gång. Sedan i fredags när jag fick kallelsen har jag vaknat varje morgon och undrat; ska det bli idag jag kraschar? Och varje kväll har jag glädjande fått inse att det inte blev den dagen heller.
I morse vaknade jag och kände till min stora glädje att jag t.o.m. skulle kunna jobba idag också. (De flesta andra gånger har dagen innan ett återbesök varit en hemsk dag.)
Jag undrar förstås vad det är som hänt med mig.
-Har jag lärt mig hantera alla jobbiga känslor "som en riktig karl"? Nej, jag tror inte det.
-Har jag blivit otroligt bra på att "strutsa", dvs förtränga alla tankar och låtsas som om de inte finns? Nej, jag tror inte det heller, jag har tänkt ganska mycket på detta återbesök de senaste dagarna.

Som sagt, jag har känt mig ganska lugn inför detta återbesök. Att skriva detta inlägg har dock gjort mig lite stressad. Kan jag verkligen skriva att jag mår ok, att jag hoppas och vill få ett positivt besked? Kan dessa rader göra att beskedet blir negativt bara för att jag skriver dem? Ack dessa eviga ödes-tankar

Nu är det läggdags. Hoppas jag kan sova.
I morgon är det läkarbesök redan kl9. Bra att ta det tidigt så man slipper gå hela dagen och oroa sig. Håkan följer med. Som vanligt. Skönt. Vilken tur att han kan vara ledig från jobb när det behövs.

Snabbt marscherat

Idag låg det där i brevlådan. Brevet som jag väntat och fruktat. Brevet som jag inte förväntat mig att få se förrän om en dryg vecka. Men, som sagt, redan idag låg det där tillsammans med några andra brev, gömde sig mellan räkningarna. Ändå, på nåt konstigt sätt, lyste det lång väg när jag öppnade brevlådan och tog upp breven.
Hjärtat började banka hårt, pulsen ökade, det knöt sig i magen. Dags att öppna!

En kallelse till återbesök. På torsdag, den 24 mars, kl 9. Det var snabbt marscherat denna gång!
Nu har jag fått lite kläm på rutinerna på "min" avdelning: När resultatet kommit ska de ha ett måndagsmöte där de tar upp resultatet och diskutera det samt hur de ska gå vidare. Sen kan läkaren träffa patienten. Att jag fått kallelsen redan idag (den var skickad redan i onsdags) betyder att de fått resultatet från läkaren på "avdelningen för klinisk fysiologi", där de gjorde CT-PET:en. På måndag ska de ha möte och sen kan jag träffa min läkare. På torsdag! Jag hade ställt in mig på att det skulle bli den 5april då jag ändå ska träffa både sjukgymnasten på lymfödemmottagningen och min kurator. Lite förhoppningar hade jag att det skulle kunna bli redan veckan innan. Kanske nån av de sista dagarna i mars? Nu blir det ännu tidigare. Skönt!

Men givetvis, min analytiska del av hjärnan börjar ju direkt arbeta. Eller analytiska... det är kanske att ta i. Mina tankar snurrar i alla fall friskt.
Hur kan det vara att det gick så fort denna gång?
Fanns där inget att titta på, så de bara kunde konstatera att jag var "ren"?
Hade röntgenläkaren inte så mycket att göra och därför kunde kolla snabbt?
Hade min läkare skrivit i remissen att de ville ha ett snabbt svar (med tanke på mina hjärnspöken)?

Tja, oavsett vilket så kan jag inte påverka det, så därför väljer jag att tro på den första teorin (att det inte fanns nåt att se) tills jag fått bevisat mostsatsen. Jag ska försöka i alla fall.

Nu ska jag göra allt jag kan för att få en riktigt trevlig helg. Nu väntar 40-års fest, knytteträff, vackert väder, trädgårdsmys...

Tillbaka i sjukhusvärlden

Efter mer än en månads "ledighet" från sjukhusbesök är jag nu tillbaka i sjukhusvärlden igen. Idag har jag varit i Lund och gjort ännu en CT-PET-undersökning. Denna gång var det en uppföljande undersökning efter operationen i julas. Givetvis passar de på att kolla hela kroppen. De sprutade, som vanligt, in radioaktiv sockerlösning i blodet för att denna ska söka sig till områden med hög cellaktivitet (t.ex. cancer). Efter ca 1h vila (man bör inte ens prata) får man åka fram och tillbaka genom två bågar, det tar ca 45min. Den ena är en vanlig skiktröntgen, CT´n. Den andra är själva PET-maskinen som också skiktröntgar, men scannar efter radioaktiviteten. Så nu är jag genomlyst både utifrån och inifrån, tror jag.

Nu är det väntan som gäller. Det kan dröja tre veckor tills jag får något besked. I vanliga fall tycker man att veckorna rusar iväg, men när man väntar på ett besked så känns varje dag lång som en hel vecka.

Vänta, vänta, vänta....

... och hoppas på att de inte hittar något konstigt. Det har ju varit väldigt skönt att inte behöva åka till Lund titt som tätt för att besöka sjukhuset.

Jag tar gärna en ny ledighet!

Rädslor

Bra, tror jag...
...är det svar jag ger just nu när någon frågar mig hur jag mår.
Och jag mår bra. Inga krämpor, åtmistone inga som jag kan förknippa med cancermonster. Lite träningsvärk, men det känns väldigt bra. Dels betyder det att jag har muskler - även om de är lite otränade för tillfället. Dels betyder det att jag faktiskt har tränat! Underbart att kunna, orka och våga!
Jag har ju varit lite extra rädd om armen i höst. Visserligen ska jag använda den som vanligt, men å andra sidan kan lymfödem utlösas av t.ex. tunga lyft. Svårt att veta vilket öra man ska lyssna på...

Mentalt mår jag också bra. Jag jobbar som vanligt igen, vardagen rullar på sådär underbart som man bara längtar efter när man är sjuk. Underbara arbetskamrater och ett roligt jobb. Vilken kombination, helt klart något att vara avundsjuk på!
Men, för det måste väl komma ett MEN också, jag är fortfarande rädd för ett bakslag. Rädd att elaka tankar ska komma ikapp mig. Rädd för att säga att jag mår bra. Rädd för att skriva "må-bra-inlägg". Rädd att släppa samtalen med kuratorn. Rädd för att om jag gör något av ovanstående så kanske..., som ett straff...

Men de rädslorna gör jag allt jag kan för att tvinga tillbaka ner i sitt djupa mörker. Ett av mina sätt är att fortsätta träffa kuratorn. Hon är en snäll, trevlig och mycket klok kvinna. (Trots att det låter som om jag beskriver en gammal häxa...)
Dessutom strutsar* jag så mycket det bara går.
Fungerar ganska bra, faktiskt!


*strutsa=stoppa huvudet i sanden som en struts, låtsas som om det inte finns

Att vi visste...

Återbesöket:
Vi skulle bara enas om att vi visste att de visste att vi visste, eller var det att de visste att vi visste att de visste...
Eller hur var det nu läkaren sa?
Hur som helst, nu vet vi att alla vet det de ska veta. Inget onormalt hittades i livmoder, äggstock eller de 20 lymfkörtlar som togs ut vid operationen.
Det kommer att bli en ny CT-PET-undersökning. I mars. För att se så det inte lyser mer i den regionen (eller nån annanstans, för den delen). Jag var stark (&vaken) nog att säga att det får bli efter vår lilla semester som vi ska iväg på i början av månaden. Jag vägrar åka nånstans med väntan på besked hängande över axeln.

Allt som allt tog besöket 15 min. Vad var det att vara nervös över? Jag visste ju vad det skulle handla om. Ändå mådde jag ordentligt illa innan. Illamåendet försvann såklart under tiden vi samtalade med läkaren. Men oj, vad denna oro tär på orken. Jag är helt slut. Känner att jag inte orkar göra någonting vettigt idag.
Ska sätta mig i min fina, sköna läsfåtölj i vårt nyrenoverade sovrum och läsa, vila och samla kraft.

Sjukskrivningen slut!

I söndags var min sista dag av sjukskrivning, åtminstone för denna gång (var tvungen att skriva det, annars kanske "någon", jag vet inte vem, hämnas och gör mig sjuk igen - bara för att..).
Nu är jag frisk - hoppas jag (var tvungen igen).

Idag var min första dag på jobbet på två månader. Otroligt skönt, även om det var en rivstart med årlig kompetenssäkring som inleddes kl7 med skriftligt prov. Men, jag klarade det!
Nu väntar tre dagar som elev för att komma in i jobbet igen på riktigt.
Fast förstås, i morse när väckarklockan ringde funderade jag allvarligt på om inte hemmafru är ett yrke för mig?

Jag trodde att jag skulle få lite lugn och ro från sjukhusbesöken nu.
Men inte - igår fick jag ännu en kallelse. "Återbesök efter melanomkonf".
Jag tror att det handlar om att de ska berätta resultaten från operationen (de jag redan vet är positiva), samt prata om hur/ifall de skall gå vidare (gynekologen pratade om en ny PET-undersökning om någon månad). På melanomavdelningen har de alltid konferens med alla läkare & sköterskor m.fl. innan de pratar med patienten.
Jag tror i alla fall att det är detta de ska prata om, men ändå finns oron där som en gnagande känsla i maggropen. Är det något annat?

Parkerad

Jag parkerade i soffan, fötterna högt, ögonen halvslutna, tidningen i knä´t och en stor kopp te på bordet bredvid mig.
Nyss hemkommen efter en nästan 2timmar lång, underbart härlig skogspromenad. Så trevligt det är att vara ute tillsammans med någon. Mycket hinner man säga, många ämnen hinner man avhandla på en sådan runda. Mysigt!
Och så skönt att känna att kroppen orkar!

Runt omkring mig ligger tvätten som behöver strykas, barnens nya kläder som behöver namnas, julgardinerna som behöver bytas ut, dammråttorna som behöver tas omhand...
Men, jag låter det ligga, åtminstone en liten stund. Njuter av att få "bara vara".
Smutsen finns kvar i morgon också. Det gör däremot inte lugnet i detta huset. Håkan tog barnen med sig till farmor och farfar idag, så jag har dagen helt för mig själv utan några möten med sjukgymnaster, tandläkare och kuratorer. Har "avverkat" en om dagen nu i veckan.

Vardag?

Kan man få tro att det ska bli vardag i detta huset snart igen?
Vardag, det fantastiska ordet med ett lika fantastiskt innehåll.
Rutiner, vanlighet, ekorrhjul - wow!

Jag känner en oerhörd lättnad efter beskedet jag fick i måndags. Men den där euforiska lyckan som man tror att man ska känna bara det blir ett positivt besked, den har inte infunnit sig. Den starkaste känslan just nu är nog tomhet. Tomhet efter vaddå? (Tro inte att jag saknar stressen över ett potentiellt överhängande cancerbesked, för det gör jag INTE.)
Ska träffa kuratorn på fredag, det kan nog behövas. Det finns nog en del tankar och känslor att bearbeta.

Igår var jag hos sjukgymnasten. Hon mätte armarna, som vanligt. Just nu skiljer det 0,4% i volym mellan armarna, och det är den friska armen som är störst. Bra, tyckte hon, då hjälper kompressionsstrumpan. Hon verkade även hoppfull över att lymfödemet skulle kunna gå tillbaka, kanske helt och hållet. Men de rekommenderar ändå att man ska använda kompressionshandske och armstrumpa 6-12 månader för att lymfsystemet i armen ska "lära sig" att ta hand om lymfvätskan.

Helt i onödan (II)

Jag kände i morse när jag vaknat, att den jobbiga oroskänslan kröp på mig. Känslan av att ett stort, viktigt och jobbigt besked var i antågande. Under dagen har jag stängt av alla jobbighetskänslor, det fungerar ju när man är i gott sällskap, och det har vi varit. Jag och killarna har varit hemma hos goda vänner. Så skönt.

När vi kommit hem ringde min mobiltelefon. Jag trodde att det var kuratorn - ringde henne i morse för att boka en tid och bad henne ringa upp.
När jag svarade presenterade min läkare - gynekologen sig. Han sa direkt att de INTE HITTAT NÅGOT KONSTIGT I DET DE OPERERAT BORT!!!!!
De hade undersökt livmodern, vänster äggstock och ett 20-tal lymfkörtlar och inte hittat något konstigt. Den enda "konstighet" de kommenterat var att de inte hittade höger äggstock, och det är ju bra, för den lämnade han ju kvar i magen.

Jag var tvungen att ställa frågan: Menar du att ni opererat helt i onödan?
Hans svar var: JA! (Sen började han förklara sig....)
Jag är tacksam för att de opererade. Tacksam över att de tog detta på allvar. Glad över att de lämnade kvar en äggstock för hormonproduktionens skull och inte ledsen alls över att slippa min mens framöver. Några fler barn skulle vi ju ändå inte ha.

I slutet av samtalet frågade jag om onsdag, ska jag komma dit ändå? Vi hade ju bestämt att han inte skulle ringa, utan jag skulle komma dit och få besked, tillsammans med Håkan så att vi kunde lyssna båda två på vad läkaren hade att säga. Oooops! Det hade han glömt. Han bad om ursäkt. Ursäkten godtogs, med glädje! Han fick gärna ringa nu när han hade så positiva besked! Dessutom slapp jag ju ytterligare två dagars oro inför beskedet!

I morgon ska jag till sjukgymnasten. Med armen. Den känns riktigt bra, svullnaden i fingrarna har gått ner. Ska passa på att prata med henne om lymfödem i benet. Vid operationen lämnade de kvar en del lymfkörtlar på utsidan av bäckenet, så förhoppningsvis ska det inte bli något problem med ödem, men eftersom jag ändå ska träffa henne i morgon så ska jag prata med henne om det.

Resten av veckan (jag är sjukskriven veckan ut) ska jag ta det lugnt och bara försöka samla ihop mina tankar och känslor. Jag har faktiskt inte haft en enda dag helt för mig själv sedan operationen. Ingen tid att bearbeta alla tankar. Kanske lika bra det, för jag har ju inte riktigt vetat vad jag hade att bearbeta.
Just nu far många känslor runt i kroppen. Jag är glad, lättad, förvånad, tom, nästan yr - många konstiga och odefinierbara känslor som snurrar...

Helt i onödan...

Jag har fått svar från operationen.

DE HITTADE INGET KONSTIGT!!!!!

Alltså, de opererade helt i onödan.
Läkaren ringde för en timme sedan med de goda nyheterna.
Nu ska vi fira med Pasta & köttfärssås. Kan man dricka champagne till det?

Skriver mer senare i kväll.

Strutsar och vildvittror!

Tänkte att jag kanske ska uppdatera bloggen i kväll, det är ju några dagar sedan nu.
Håkan har varit ledig torsdag - söndag. Oj, vad skönt! Vi har kunnat ha mysiga familjedagar. Vi har tagit det ganska lugnt. Fixat lite med vår nya klädkammare och på barnens rum, varit ute på små skogsrundor...

Jag känner mig piggare för varje dag. Känner mindre och mindre obehag i operationsområdet.
Nu börjar det dock närma sig tid för besked. Onsdag är dagen då vi ska träffa läkaren och (förhoppningsvis) få reda på vad som var fel samt vad de tänker göra åt det. Mina tankar pendlar från att det var något ganska ofarligt (önskedrömmen) till att det var något allvarligt som kräver cellgifter och andra behandlingar (mardrömmen). Försöker låta bli att tänka på det. Det är ju svårt att börja kämpa mot något som jag fortfarande inte vet vad det är.
Jag kör helt enkelt strutstekniken: sticker huvudet i sanden och låtsas som att det inte finns.

Eller hur var det nu vildvittrorna skrek: Syns inte - finns inte!
Om det ändå vore så väl...

Två tråkiga och en trevlig...

Vi börjar väl med de tråkiga:

1. I måndags, när jag var ute på promenad hittade jag en fantastisk skridskois bara några hundra meter härifrån. Det var en stor översvämning på en äng, och absolut inte tråkigt, snarare mycket trevligt! Det tråkiga är att det efter dagens snöfall ligger ca 1dm snö på hela den fina isen. Vi får hoppas att någon snäll traktorförare kan förbarma sig över oss och skotta.

2. I eftermiddags började jag plötsligt må dåligt. Blev frusen, började huttra och kände mig allmänt risig. Är det Erik som smittat mig? Han är feberfri i dag, har haft feber sedan i söndags. Eller är det en uppdämd trötthet som kastade sig över mig nu när Håkan är hemma och jag slappnade av? Efter någon timmes vila känns det lite bättre. Jag får väl gå och lägga mig igen, snart.

Och så en trevlig:

- I förrgår ringde de från blomsteraffären och undrade om vi skulle vara hemma, de hade blommor till oss. Håkan skulle ändå köra där förbi strax efter så han körde in och hämtade blommorna. Då var de snälla och stoppade i extra blommor för att de slapp köra. Jag fick en stor bukett härliga tulpaner. Vackert bundna med blåbärsris.
Tack E & D för de fina blommorna!

Sista...

... sprutan i magen är nu tagen!
Spruträdd är jag absolut inte, men det är ju inte heller något jag går och längtar efter.
Skönt att slippa stoppa i mig mer medicin för tillfället.

I går var det dags att ta av bandaget, eller plåstren ska man nog kalla det. Det såg fint ut. Ett litet smalt ärr, ca 1,5cm långt, under varje plåster. Och inga stygn på utsidan. Fascinerande!

Ännu en dag hemma med småtrollen.
Har man ont om tålamod i vanliga fall så är det ju inget emot hur det är när man mår lite sämre. Och det gäller både mig och treåringen.
I förmiddags skulle vi gå ut en stund. Sonen skrek och skrek, till slut hade han i alla fall alla kläder på sig men hade skrikit i 30min. Plötsligt var det något annat som blev fel och han la i en ny växel på skrikandet. Då gav jag upp och vi stannade inne. Av med kläderna igen. Sonen gick och la sig och somnade. Stackars storebror får bara vara så snäll och hänga med i svängarna. Visserligen är han välkommen till vår underbara förskola, men hur skulle jag få dit honom?

När Håkan kom hem var jag trött. Helt slut, faktiskt. Gav mig ut en liten runda med min julklapp - stavarna, som jag faktiskt börjar tycka riktigt bra om. Sen tänkte jag bara lägga mig och vila lite. Sov i nästan 2h. Oj då, tröttare än jag trodde. Och då sov vi ändå till kl8 i morse.

Treårshumör

När jag var på undersökningen inför operation tog läkaren ett cellprov från livmoderhalsen (ett sådant de tar vart 3:e år). Nu har de väl opererat bort det mesta, men han ville ändå att det skulle vara kontrollerat. Jag måste nog fråga varför, när jag träffar honom igen. Det verkade logiskt när han gjorde det, men det kan de väl kolla efteråt?
Idag kom svaret: Ditt cellprov från livmoderhalsen var normalt.

Idag har jag varit hemma med barnen.
Att leva med en treåring kan vara undebart, mysigt, fantastiskt och alldeles.... alldeles.... påfrestande!
När nämnda treåring dessutom har feber och ännu sämre tålamod och humör än vanligt - då kan det bli lite mycket, framförallt om man inte själv är på topp....

Håkan jobbade idag, men VAB:ar de två sista timmarna. Oj, vad det var skönt att få hem honom. Jag var trött. Framförallt i magen, men även i huvudet.
Gav mig ut i skogen. Med stavarna. Det var underbart! Jag gick en rask promenad, kanske bara knappt 1,5km, men nånstans måste man ju börja.

Idag måste vi handla. Kylen börjar tömmas efter julen. Jag skulle tycka det vore ganska skönt att komma iväg en stund, men att handla, hur skulle det gå? Jag får inte bära mer än max 10kg. Har ni någonsin handlat och packat en kasse som väger mindre än så? Funderade på om jag skulle packa över alla varor från kundvagn till bil - en i taget, men ... nej. Känns som om det skulle vara dubbelt arbete, minst. Och ta en evighet...

Läkning

Vaknade i morse och kände att det verkligen har hänt något i kroppen. Vilken läkningsförmåga! Både magen och axlarna kändes mycket bättre. Faktiskt så bra att jag hoppade över "godispåsen", både morgon och middag.
Gav mig ut i det vackra vädret. Efter 300m rask promenad vände jag och lunkade hemåt i sakta mak. Inte helt återställd ännu, tydligen.
Lät Håkan skruva ihop garderober i lugn och ro medan jag skötte markservicen här hemma, dvs röjde köket efter mellanmål, hjälpte barnen att duscha och lekte lite. När det var dags att laga middag kände jag dock att jag hade två val: Panodil eller sängen (det är inte mycket det fina tål). Det blev två panodil och middag till familjen.

I morgon behöver Håkan jobba. Han skulle jobbat några dagar förra veckan, men det blev ju inte mycket av det. Jag känner att det är lite för tidigt att vara hemma med barnen själv hela dagarna, så de skulle få vara på förskolan i början på veckan. Underbart med en förskola som bara "fixar" när man verkligen behöver det. Men i eftermiddags fick Erik feber... Jaha, då får väl Håkan vara hemma med sjukt barn. (Eller ska man kalla det "sjuk fru"?) Vi kom fram till att han får köra till jobbet några timmar så får jag och barnen ta det lugnt här hemma. Han kan ju komma hem om/när det behövs. Och fortsätter kroppen att läka i denna takt så blir det nog inga större problem. Då kan jag nog snart prova "alla sporter" som läkaren sa. Kanske jag skulle spela lite squash, det har jag aldrig provat...

Min godispåse

Nu har det gått några dagar sedan operationen och jag börjar må lite bättre. Då orkar jag börja analysera godsakerna jag fick av läkaren, dvs läsa bipacksedlar med biverkningslistor.

Vanliga Panodil som smärtstillande i grunden.
Två gånger om dagen skulle jag också ta en annan smärtstillande medicin. När jag började läsa på den blev jag minst sagt förvånad. Används för symtomlindring vid behandling av kronisk ledgångsreumatism, artros och pelvospondylit (en reumatisk ryggsjukdom). Ja, ja den var ju smärtstillande i alla fall.
När jag kom ner till biverkningslistan var jag ändå glad att jag mår så bra att jag inte behöver äta denna medicin längre. Vanliga biverkningar var hjärtinfarkt, andningssvårigheter, yrsel, utslag, klåda. Mindre vanliga (men dock...) stroke, hjärtsvikt, depression, benkramper, nässelutslag. Det stod dock att flera av dessa biverkningar hade iakttagits hos patienter som ätit hög dos under lång tid.
Jag fick även ett morfinliknande preparat som jag kunde ta vid behov. Det har jag inte behövt använda mig av.
Varje kväll tar jag min spruta i magen. Jag har aldrig varit spruträdd men aldrig heller gett mig själv sprutor (förutom den gången jag skulle ge en kulting antibiotika men slant och stack mig själv i armen...)
Biverkningarna av den kändes lite mildare; reaktioner vid injektionsstället, klåda, nässelutslag. Och så förstås; smärtsam kvarstående erektion...

Ikväll, när jag ännu en gång läste igenom pappren jag fick efter operationen upptäckte jag något jag inte sett innan. "Du kan även ha ont i axlarna ett par dagar, det beror på att..."

1.1.11

Som den siffernörd jag är var jag bara tvungen att skriva dagens datum i rubriken..

Nytt år, nya möjligheter...
Varför säger man inte så varje dag?
Ny dag, nya möjligheter..

Nu ska vi alla lägga allt skit som varit, bakom oss tillsammans med det gamla året. Det enda vi ska ta med oss är de vackra minnena, dem ska vi spara i våra hjärtan.

Själv mår jag ok. Jag mår bättre i magen.
Men jag har haft ont. Ont så det svartnade för ögonen. Ont så jag trodde att jag skulle kräkas av smärta. Ont - i nacken och axeln.
Men nu är det lite bättre. Lite massage, en lång varm dusch och ett riktigt starkt hästliniment så känns det bättre.
Vill inte ta smärtstillande för axlarna utan vill kunna känna hur pass ont det gör i magen - och faktiskt, jag har inte behövt stoppa i mig något sedan kl 6 i morse. Det måste betyda att jag är på rätt väg!

Nu ska jag bylta på mig lite kläder och ge mig ut en runda. Läkaren sa ju att jag skulle kunna sporta alla sporter dagen efter operationen. Jag tänkte bara ta en liten, kort promenad. Känna frisk luft, känna friheten. Längta efter en långpromenad i skogen...