Kan man trolla bort dagar?

Vi har haft en underbar helg i storstaden Malmö! Barnfritt.
Igår var vi och såg Spamalot, en otroligt rolig föreställning. Middag på Lilla torg - vi satt utomhus, varmt och skönt tack vare gasolvärmare i massor. Övernattning på hotell - vilken lyx!
Denna helg var min födelsedagspresent, och jag har verkligen sett fram emot den, inte minst hotellfrukosten.

Men... det blev inte den fantastiska hotellfrukost som jag sett fram emot. Och det var inte hotellets fel. I morse när jag vaknade hade jag sällskap. Inte bara av min älskade make utan även av det fruktade cancerångestmonstret. Vad hade det på vårt hotell att göra? Så - i stället för att njuta länge och väl av en underbar frukost stoppade jag snabbt i mig lite mat med tårarna rinnande nerför kinderna. Hur kul är det?
(Annika, jag erkänner, jag hade FEL. Monstret blev inte mindre. Pilutta mej.)

Nu har jag fått inse att jag nog gör bäst nytta långt från alla människor tills återbesöket är över. Inget jobb för mig, inget annat roligt heller för den delen.
Kan man trolla bort tre dagar? Någon som vet hur man gör och kan hjälpa mig? Jag vill bara ligga långt ner under ett täcke och slippa visa mig för någon när jag är så här gnällig. Göra mitt bästa för att ta mig igenom dessa dagar, bara genomleva dem, överleva...

Dags för återbesök

I början på sommaren när jag var på återbesök sa läkaren att jag skulle på nytt återbesök i september-oktober. Nu har snart oktober gått och jag har funderat på om det snart är dags. Jag har dock inte sett till någon kallelse ännu. Jag har dragit mig lite för att ringa dem. Jag vet ju hur jag mådde i somras innan jag skulle på återbesök...

Igår tog jag i alla fall mod till mig och ringde till melanomteamet i Lund. Jag fick en tid den 3 november. Det är redan nästa vecka! Skönt att inte behöva gå och fundera på det så länge. Kanske hinner jag inte ens bli nervös? Vet egentligen inte vad jag ska vara nervös för. Det är ju bra att de håller koll!

Sjukgymnasten har ännu inte hört av sig, konstigt tycker jag, men försöker intala mig att det handlar om att jag inte är något allvarligt fall...
Jag var och simmade igår, svullnaden i armen blev varken bättre eller sämre. Men ryggen! De första 100m var en pina, varje simtag gjorde ont. Nästa 100m kändes bättre och sen blev det bara bättre och bättre. Efter 1000m kände jag inget ont alls! Tänk - jag simmade bort det onda!

Och dessutom - idag dök elektrikern upp. Och en snickare. Nu händer här saker! Wow! Tänk vad mycket de får gjort bara de är här.

I väntans tider...

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, säger man ju, men jag undrar jag. Det är tråkigt, segt och irriterande att behöva vänta, vänta, vänta.

Just nu väntar jag på att en sjukgymnast på lymfödemmottagningen ska ringa. Jag var ju på undersökning där för ca en månad sedan och då var allt tipp topp; såg jättebra ut. Förra veckan var jag lite öm vid tummen och i helgen blev ovansidan av handen ordentligt svullen. Även underarmen är svullen. MEN jag har inte ont, jag känner inte mycket "tyngdkänsla i armen" eller nåt annat av de problem jag kunde läsa mig till. Bara svullnad. Dags att ta tag i detta! Vad ska jag göra åt det? Vila? Hålla igång? Träna? Använda stödstrumpa! Måste i alla fall prata med den där sjukgymnasten - om hon bara ville ringa...

Väntar också på att en elektriker ska behaga dyka upp. Han skulle komma på morgonen. Nu är klockan 11 och morgonen är över för min del i alla fall. Jag pratade med snickaren igår och eftersom han inte skulle vara här på förmiddagen lovade jag att visa elektrikern vissa saker. Men nu är jag trött på att vänta...

Dessutom har jag ont i ryggen. Låg konstigt natten till igår och hade riktigt ordentligt ont i ryggen och nacken igår. Men den smärtan är inte farlig, jag vet ju att det går över. Det är bara jobbigt och irriterande, och det kan jag ju ta! Idag är det bättre, så nu ska jag strunta i att ägna mitt liv åt att vänta och gnälla och istället satsa på att göra nåt konstruktivt.

Livsviktig!

Livsviktig är jag nu.

Nu har jag äntligen fått tummarna loss...
Det tog lång tid, väldigt lång tid.

Jag skäms nästan för att berätta det, men nu har jag skänkt pengar till cancerfonden. Givetvis skäms jag inte över att jag skänkt pengar, men det är verkligen illa att jag inte gjort det förrän nu.

För 16, snart 17, år sedan dog min mamma i den hemska sjukdomen. Då var det många som istället för blommor skänkte pengar till cancerfonden. Minnesgåva heter det visst, och vi fick hem brev från cancerfonden som visade att vänner och bekanta skänkt pengar. Dessa brev betydde otroligt mycket för mig. Varje krona till forskning är viktig, och även om pengarna inte skulle hjälpa mig att få mamma tillbaka så kanske andra liv kan räddas.

Jag bestämde mig för att regelbundet ge cancerfonden pengar.
I går blev jag äntligen färdig att ta tag i det. Jag gick in på cancerfondens sida och anmälde mig som Livsviktig!, dvs regelbunden givare. Inte svårt alls, bara några knapptryckningar.

Tänk på att varje krona är viktig, den kan hjälpa till att rädda liv!
Man säger ofta att Det är tanken som räknas... Men just här, just nu, är det faktiskt inte så!