Lite bättre humör!

Började även dagen idag med ett ordentligt "self-pity-party".

Sen ringde min svåger och frågade om han och barnen fick komma hit i em. Det räddade nog min dag! Fick be honom att stoppa i sig sjäv och barnen allergimedel mot damm innan de kom, för den senaste tiden har inte städningen av huset varit en högprioriterad fråga. Kanske vore det annars en bra sysselsättning för att skingra jobbiga tankar? Nåja, det blev städat här i alla fall. Och nybakade semlor. Och promenad. Och ett mycket lugnare & gladare humör...

Nu har vi tre familjedagar framför oss. Hoppas att jag, med barnens hjälp, kan hålla de allra jobbigaste tankarna borta och i stället njuta av min underbara familj. Vi måste också åka och handla vinteroverall till lillkillen nån av dagarna. Lite shopping hjälper ju alltid upp humöret!!!!

Någon av dagarna i helgen ska vi ägna en stund åt att försöka artbestämma och räkna fåglarna vid vårt fågelbord. Var med du också! Det är riktigt mysigt! http://www.sofnet.org/

Gnäll, gnäll, gnäll...

...är vad som kommer här idag.

Bara 5 dagar kvar tills vi ska på återbesök och få besked om hur allt ligger till.
Eller jag kanske ska säga 5 evighetslånga dagar kvar.

Min hjärna (jag undrar vem som har programmerat den) har i alla fall satt igång oro, rädsla och diverse andra negativa känslor inför detta besök.
Mår riktigt dåligt idag.

Egentligen började det redan i går. När underbara kollegor kom och pratade, frågade och uppmuntrade kände jag inte alls samma glädje och tacksamhet som jag har känt de andra dagarna. Snarare kände jag det som om varje kommentar byggde en enorm mur i mig som jag var tvungen att ta mig över för att inte falla ihop i en gråtande hög. Tyvärr kände jag flera gånger under dagen att jag blev tyst och tillknäppt och t.o.m. mer eller mindre gick iväg från jobbiga situationer. Jag hoppas att ni som råkade ut för mig och mitt märkliga beteende både kan förstå och förlåta.

I morse när jag vaknade insåg jag att jag inte skulle kunna jobba mer innan tisdag, så nu är jag hemma både i dag och i morgon. (Helgen och måndag är sedan länge lediga dagar.) Insåg också att jag tyvärr inte skulle klara av att vara någon bra, trevlig mamma vid frukostbordet med barnen idag. Så vi ringde till förskolan och frågade om vi kunde få lämna dem redan innan frukost. Den underbara, förstående personalen sa ja direkt. (Vad skulle vi göra utan dem?)

Med löfte om att jag skulle ringa om det blev för jobbigt med ensamheten så gav sig även Håkan av till jobbet.

Jag stannade kvar en stund i sängen och gjorde det jag är allra bäst på just nu - att tycka synd om mig själv. Sen var det dags att ta tag i livet. Tänkte mig en liten lugn promenad men insåg direkt jag kom utanför dörren att uppfarten behövde skottas. Det finns inget som är så bra som fysiskt arbete när man behöver rensa tankarna! Fixade både snöskottning och promenad i det härliga vädret. Sen kändes allt lite lättare.

Jag kan bara inte förstå varför min hjärna ska dra igång denna känslocirkus redan nu. Ska jag må så här i 5 långa dagar? Nej, jag får nog försöka bearbeta alla känslor i dag och i morgon så att jag och familjen kan ha roligt tillsammans och njuta av varandra i helgen och på måndag.

Härlig helg!

Nu är helgen över och jag har inte mått så här bra på länge!

I stort sett inget ont av operationen längre och humöret är, om inte på topp, så i alla fall en bra bit upp.
Väntar på besked om en dryg vecka, och fram till dess hjälper det inte att oroa sig och ställa egna diagnoser (även om det inte är så lätt att tänka positivt hela tiden). Har i alla fall lyckats stoppa undan mycket av oron i ett eget fack av hjärnan i helgen och i stället ägna mig åt att njuta av det jag har nu.

Vädret har ju absolut hjälpt till också!
Igår var vi ute och åkte pulka på förmiddagen. Hittade en jättehärlig backe som även vi vuxna tyckte var rolig. Och jag vågade åka! Har varit rädd att dra upp såret igen, men nu tycker jag att det läkt så bra så nu vågar jag igen. Oj, vad vi åkte, både barnen och Håkan och jag!

På kvällen var vi hemma hos goda vänner. Sååå mysigt! Vi har inte träffat så mycket folk den senaste tiden så nu var det härligt att få sitta tillsammans med goda vänner och äta, dricka och prata medan barnen lekte fint.

Idag fortsatte vi med vinteraktiviteterna. Det finns en jättefin is i Veberöd och Axel har fått ett par skridskor! Idag vågade jag mig också ut på isen med skridskor på fötterna. Härligt! Tyvärr höll jag på att frysa fötterna av mig, så efter 10minuter gav jag upp. Axel åkte ytterligare 20-30min innan vi "slet" honom därifrån.

En skogspromenad i det härliga vädret hann jag också med innan Håkan skulle iväg. Som jag har längtat efter skogen! Finns inget bättre sätt att må bra på! Tankarna får flyga fritt och jag kunde verkligen njuta och må bra!!!

I morgon blir det jobb igen. Jag ska jobba hela veckan, mån-fre, och jag ser verkligen fram emot det.

Världens bästa jobb!

En vecka har jag jobbat. Underbart! Jag har sagt det förr men säger det igen... jag har världens bästa jobb!
Tänk vad skönt det är att ha ett jobb som man kan längta till (även om det givetvis är skönt att vara ledig också). Jag har jobbat tisdag-fredag denna vecka. Många underbara, trevliga, gulliga jobbarkompisar har kommit och undrat hur det är med mig. Känns jättebra att så många faktiskt bryr sig om hur jag mår. Och sen är det så härligt att kunna stänga av alla andra tankar en stund medan jag "svänger flygplan".
Men jag blir trött av att jobba. Jag vet inte om det är för att jag inte är van vid att jobba 4 fm i rad (tidiga morgnar) eller om det är för att min hjärna har så mycket att bearbeta förutom att jobba, men jag är helt slut på kvällarna. Blir nog inte mycket fredagsmys i kväll inte. Hoppas jag kan hålla mig vaken tills barnen somnar i alla fall...

Nu ska jag vara ledig i helgen och njuta tillsammans med familjen och goda vänner.

Återbesökstid!

Sjukskrivningen var slut i helgen så nu är jag väl "hel" igen.

Operationssåret har läkt fint, bara två långa (1 resp ½dm) raka streck. Bulorna är kvar och jag är fortfarande öm om man trycker där, men det kan jag ju låta bli...
Blev lite rädd häromdagen när yngste sonen lät en plastdinosaurie galoppera genom såret men det gjorde inte så ont, faktiskt! (Så han galopperade ett varv till innan jag hann flytta mig.)

Idag ringde min sköterska från Lund. Vi pratade en stund och efteråt kände jag mig lugnare än jag gjort på länge, även om hon inte sa någonting om hur det gått med analyserna. Jag tror inte ens att de analyserat klart. Jag fick i alla fall veta att jag ska på återbesök den 2 februari. Det känns lite nervöst och jobbigt med återbesöket. Skönt i alla fall att ha fått en tid.

I morgon ska jag jobba. Det ska bli riktigt roligt. Har inte jobbat på nästan 5veckor. (Semester över jul & nyår och sen, direkt på det operation och sjukskrivning.)

Snart människa igen?

Nu börjar huvudet och kroppen komma ikapp sig igen!

Inte så trött längre och inte särskilt ont alls så länge jag nöjer mig med 2-3 "projekt" om dagen.

Dagens projekt har varit:
- Ett litet brödbak i förmiddags inför lunchen med Eva. Härligt att träffas!
- Promenad tillsammans med världens bästa granne.
- Hämta barnen på dagis och köra för att vaccinera storkillen (vi var inte ensamma, det var fler än 30 före oss när vi kom...). Träffade lite kompisar där. Kul!

Igår kände jag mig nästan lite rastlös och ville ut och träffa folk. "Folkskyggheten" har börjat lägga sig ju bättre jag mår och ju fler som vet hur vi har det. Jag har mest varit hemma den senaste veckan och tagit det lugnt så idag var det roligt att få träffa lite vänner.

Längtar ut i skogen på långa härliga promenader. Fick en liten provrunda tillsammans med grannen idag. Insåg att jag orkar och klarar mer än jag trodde! Skönt. Snart ska jag väl kunna ge mig ut i skogen på riktigt igen! Ser fram emot det. Skogspromenader är läkande för både kropp och själ!

Trött och seg.

De senaste dagarna har jag varit trött och seg. Vet inte om det beror på den dunderförkylning som slog ner som en bomb här i huset eller om det är efterdyningar av narkosen. Kanske en kombination? Enligt läkaren blir man ofta ganska pigg de två första dagarna efter operationen, sen kan tröttheten slå till och hålla i sig till runt dag 7. Vi får väl se...

Idag var jag i Lund och lät min sköterska ta bort det yttersta bandaget och titta hur såret såg ut. Jag var mer öm på ett ställe och tyckte också det kändes som om jag var lite mer svullen där jämfört med övriga såret. Men sköterskan tyckte att det såg bra ut. I kanterna, där det var mer ömt hade jag små bulor, men hon trodde att det berodde på att det var svårt att få ihop ett så brett sår till ett smalt ärr, och att ändarna då blev lite svårare. Men om det blev rött eller svullet så var det bara att komma in.
De har sytt med stygn som ska lösas upp av sig själv, och ute i det yttersta hudlagret har de bara tejpat ihop med kirurgtejp (massor av bitar - säkert flera hundra). Kirurgtejpen sitter fortfarande kvar och ska få ramla bort av sig själv. Men, inga synliga stygn i ärret sen!

Tack!!!!

Tack alla ni som ringt, skickat sms, mail och på annat sätt visat att ni tänker på oss.
Det känns jättebra att veta att vi har så många goda vänner runt omkring oss just nu.

Jag känner mig fortfarande trött och är öm runt såret. (Konstigt vore det väl annars.) Men jag klarade mig utan de starkare värktabletterna i natt. Räckte bra med panodil.
Läkaren poängterade att jag inte fick några restriktioner vad gäller rörelser, så länge de inte var alltför häftiga. (Hon kunde väl i alla fall ha sagt att jag inte fick dammsuga och tömma diskmaskinen på 8 veckor.) Så idag ska vi ut och åka pulka! Nåja, jag ska inte åka, bara titta när mina tre killar åker, men det kan väl inte skada att få lite frisk luft?

Hemma igen!

Igår var det dags för operation.
När vi kom till sjukhuset - på fastande mage - fick vi träffa läkaren som tittade på ryggen och letade efter "min lilla knuta" utan att kunna hitta den. Hon berättade också att jag skulle opereras sist på dagen, ca kl15. Dagen blev tyvärr en enda lång väntan...

Strax innan kl9 gjordes "centinal node"-undersökningen där de letade upp portvaktskörteln med hjälp av radioaktivitet. Den var helt smärtfri men gamma-kameran var ett riktigt stort åbäke som skulle vara NÄRA. 3 st 5minuters pass. Den sista av gångerna fick jag balansera på sidan på den otroligt smala britsen.

Sen var det bara att vänta. Eftersom jag inte ätit eller druckit på hela dagen kopplade de på dropp, sockerlösning. Jag roade mig med att fantisera ut vad det var för olika sorters godis som jag fick rakt in i blodet. Fördrev annars tiden med att läsa. Tack och lov var Håkan med hela dagen.

Vid två var det dags att förbereda mig och en halvtimme senare rullades jag in i operationsrummet. De sövde mig ganska omgående och sen minns jag inget förrän jag vaknade några timmar senare. Hade ont till att börja med men fick något smärtstillande direkt. Jag mådde inte särskilt illa och hade efter den första omgången inte heller så väldigt ont.

Kom inte upp på avdelningen förrän 18.30 och var, som man väl brukar, ganska seg i både huvud och kropp. Fick stanna kvar över natten och sov faktiskt ganska gott, ända till kl5(!). Håkan, den stackaren, körde hem sen kväll och kom tillbaka redan 7.15 i morse för att vara med och träffa läkaren som skulle komma kl7.30. Men eftersom det var fredag kom hon inte förrän kl9, men de hade de glömt berätta för oss...

Läkaren berättade att de, precis som planerat, tagit bort hud runt om ärret och även portvaktskörteln. Dessutom hade de letat upp "min lilla knuta". De hade gjort hål på ett ställe och hittat den flera cm längre bort. Inte lätt att hitta, den var så liten. Däremot är det ganska lätt nu att se var den fanns för jag har ett jätte-blåmärke i det området.

Jag mår ändå ganska bra. Är öm och lite svullen. Känner mig trött och lite illamående. Inget värre än att det kan lindras med lite panodil. Fick värktabletter utskrivna av läkaren, men efter att ha läst biverkningslistan på det paketet bestämde jag mig för att det nog ska vara riktigt illa innan jag ger mig på dem.

Nu följer mer väntan. Allt de opererade bort är skickat på analys. Om 4-5 veckor väntas vi få besked om hur det har gått.

Nervös, orolig....

...och lite rädd är jag i dag.

Imorgon är det (äntligen) dags för mig att bli opererad. För läkarna i melanomteamet är detta en rutinoperation, men inte för mig.

I morgon ska jag vara på sjukhuset redan kl 7(!) för att träffa kirurgen innan han/hon börjar operera. Innan operationen ska jag på undersökning där de ska spruta in lite radioaktivitet runt ärret för att sen kolla till vilken lymfkörtel detta går så att de kan operera bort och kontrollera rätt portvaktskörtel. Efter det är det dags för operation, förhoppningsvis ganska direkt, men det vet jag inte. Jag vänjer mig aldrig vid all denna väntan...

Under operationen skall de dels ta bort portvaktskörteln, dels "min lilla knuta" och så ska de ju ta bort massor runt om det "gamla" märket. 2cm runt om. Det blir ett 4 cm brett sår och nästan 10cm långt. Läkaren pratade om att det ibland var svårt att sy ihop ett så stort sår och att man kunde behöva transplantera lite hud, men när han tittade på mig konstaterade han att det inte skulle behövas. Nån nytta av de extra kilona ska jag väl ha...

Om allt går som planerat och operationen inte är allt för sent på dagen får jag komma hem på kvällen igen. Sen är det ju bara att vänta igen. Ca 4-5veckor innan vi får besked.

Pratade med "min sköterska" igår och hon sa att en vecka hemma brukar vara lagom, så inget jobb nästa vecka.

Läsa mer..

I kväll tände vi en brasa och barnen och jag la oss på en madrass framför spisen och läste. Sååå mysigt. Min bok började närma sig slutet så jag ville läsa den klart. Det är en roman - en sån som man kan läsa helt utan att behöva tänka (väldigt skönt att skingra tankarna med). De första 400 sidorna handlade om relationer, relationer och relationer. Men givetvis avslutades boken med cancer, död och begravning. Inte precis vad jag behöver just nu.

När jag nu ändå var nere i de tankarna bestämde jag mig för att det var dags att läsa lite mer om hudcancer på nätet. Jag googlade INTE! Jag vägrar (vågar inte) eftersom jag är säker på att jag då skulle hamna på sidor som bara beskrev tragedier, felbehandlingar mm.

Nej, jag gick in på några sidor vi blev tipsade om på sjukhuset, www.sjukvardsradgivningen.se och www.cancerfonden.se På båda sidorna kan man söka på "hudcancer". Där stod mycket fakta, inga solskenshistorier men å andra sidan är ju inte cancer nåt man läser om för nöjes skull.

Dessutom hittade jag på en av sidorna en hel del fakta om narkos, och det kändes väldigt bra att ha läst det innan torsdag.

Bacillskräck...

...har jag egentligen aldrig lidit av (om det inte handlar om magsjuka, förstås). Men nu är jag livrädd för att bli sjuk så att operationen på torsdag måste ställas in.

Mina stackars barn får inte träffa andra barn inomhus dessa dagarna för att inte dra på sig nåt nu. Så idag har vi varit hemma hos kompisar och lekt UTOMHUS i 2h. Tur att det inte varit lika kallt idag som det var igår. Inte helt enkelt att förklara för en 4-åring som vill in och leka med alla sakerna, men det fungerade.

När vi kom hem insåg jag att det var bra att vi inte varit inne - och smittat de andra. Vår lillkille är ordentligt förkyld och hes. Hoppas nu bara att jag slipper det till på torsdag.

Folkskygg...

...känner jag mig allt som oftast.

Livrädd för att träffa nån som säger nåt snällt.
Inte alltid jag kan hålla mig glad och positiv då. Känner ni att det är fel tid & plats eller ni inte orkar med tårar i ögonen på mig så låtsas som om inget hänt. (Det är så vi klarade jul- och nyårskalasen, gav alla andra order om att inte nämna nåt.)

Jag blir jätteglad av att nån ringer och pratar en stund. Själv drar jag mig för att ringa till folk och "vara gnällig". Ja, jag vet att de flesta av mina vänner tycker att det är helt ok, men det känns jobbigt att ringa och kanske störa...
Så, som sagt, ni får jättegärna ringa! Känner jag att jag inte orkar prata så låter jag antingen bli att svara eller så säger jag det när jag svarat.

Ett sms är ju aldrig heller fel, det kan jag läsa och svara på när jag orkar.

Träffar ni nån som kan tänkas vilja läsa denna blogg så dela med er av adressen, det är så jag vill att den ska spridas. Och om ni inte redan upptäckt det så är det första ordet mitt namn baklänges med ett n (för Nordström) först: nakirlu.blogspot.com

Barnen

Självklart vill man ju inget annat än att skydda barnen från allt detta jobbiga och jag tror vi har lyckats ganska bra med detta. Har i alla fall inte märkt på någon av killarna att de känt av att något är fel.

Från sjukhusets håll har vi i alla fall blivit uppmanade att berätta för dem - i alla fall för Axel (som blir 5 år i mars). Idag var det dags. Vi pratade med honom om att en läkare hade bestämt att de skulle operera bort lite mer runt om pricken som den andra läkaren tog bort. Vi sa också att pricken inte var bra och att man kunde bli sjuk om man inte tog bort allt.

Vi berättade att jag skulle sövas när de opererade och eftersom Axel tittat på "djursjukhuset" på TV under hösten och de visat en hel del operationer så visste han vad det innebar. Jag skulle ha det precis som älgen i det sista av höstens program!!
Jag tittade tack och lov på dessa program med honom och visste vad han menade. Fick berätta att jag inte skulle få nån bedövningspil skjuten i rumpan. Utan få andas genom en slang så jag somnade. Vår underbara kille visste då direkt att älgen hade fått en slang genom näsan - wow! Efter att ha berättat att jag skulle få slangen i halsen i stället var han ganska nöjd. Nästan imponerad (skönt att nån kan vara det).

Nu återstår att berätta för personalen på förskolan att vi berättat för honom så att de kan vara uppmärksamma på hans lekar och bearbetning. Just nu tror jag dock inte att han tänker så mycket på det, men det kan ju komma...

Jul, nyår och ny tid!

Jul- och nyårshelgen flöt på i vanlig takt. Vi träffade släkt och vänner och hade trevligt. Det är mycket lättare att tänka på annat när man har folk omkring sig. Inte minst barnen är fantastiska på att skingra de jobbiga tankarna.

För var dag som gick blev stunderna när jag INTE tänkte på detta jobbiga fler och fler och tätare och tätare. Tyvärr inser man inte att man mår bra och tänker på annat förrän de mörkare tankarna är över en igen. Men jag blir bättre och bättre på att njuta av stunden och av att åtminstone ha tänkt gladare tankar en stund.

Gick såklart och väntade på - och längtade efter - att de skulle ringa från kirurgen och ha en tidigare tid till mig. Och äntligen, den 30 dec ringde de och hade en tid ledig den 7 jan, nästan 2v tidigare än den ursprungliga planen. Ville jag ha den? Självklart!

Förmodligen får jag gå hem samma dag (om jag inte blir opererad sent på dagen). Vet inte om jag ska vara sjukskriven efteråt, men det får jag väl ta reda på. Jag har semester t.o.m. den 10jan, så innan den 11 ska jag i alla fall inte jobba.

Narkosläkaren som jag pratade med var väldigt bra, förutom att han, innan han fått upp min journal på skärmen sa att de skulle operera bort mitt bröst. Pinsamt för honom, men sannolikheten att det skulle vara bröstcancer är nog ganska stor på "Bröst och melanommottagningen". Och visst, de får gärna ta mitt bröst om det behövs, bara de tar det andra också. Och självklart, det är ju inte fel om jag får veta det först ;-).

Min lilla knuta

Torsdagen den 17 december, dagen efter att jag varit hos läkaren och bl.a. blivit uppmanad att vara vaksam över knutor på ryggen, upptäckte jag (givetvis) en knuta. Den satt mitt emellan ärret efter den sjuka pricken och armhålan där förmodligen portvaktskörteln sitter. Den blen också märkbart större under dagen. Från att Håkan knappt kunde känna den på morgonen trots att jag pekade ut den till att han på kvällen kunde hitta den utan hjälp. Jag blev förstås rädd och ringde till melanomteamet. "Min" sköterska var inte där och jag fick prata med en annan. Hon tyckte inte det var så bråttom att komma och visa den utan jag kunde lugnt vänta till på tisdagen när jag ändå skulle dit (och prata med narkosläkaren).

Det blev en väldigt jobbig helg. 5 dagar är en evighet när man lever med rädsla, oro och ovisshet.

På måndagen orkade jag inte vänta längre, så jag ringde till "min" sköterska som fixade en tid till mig direkt. Läkaren klämde och kände och blev inte riktigt klok på vad det var. "Såna" (jag tror han menade tumörer) brukar vara runda och denna var oval. Han skickade i alla fall mig till en annan läkare som tog lite prover på den. Sen fick vi gå hem - inte mycket klokare eller lugnare...

Dagen efter när vi träffat narkosläkaren fick vi komma in till vår läkare igen. Han berättade att en patolog analyserat provet som togs på knutan och att de hade en misstanke om att det var något...
De hade inte fått tillräckligt med prov för att definitivt kunna säga nåt. Ytterligare ett besked vi inte ville ha.
Det han sa att vi kunde hoppas på var att - om det nu var något - så får vi hoppas att det är några elaka celler som klumpat ihop sig på väg mot portvaktskörteln. Inte att de har varit där och sen spridit sig.
I vilket fall som helst ska de ta bort den i samband med operationen. Återigen känns det som en evighet till den 19jan.

Under hela helgen och några dagar till spände knutan och var öm och det gjorde ont när jag gjorde vissa rörelser, sen slutade det. Nu känner jag inte av den så länge jag inte trycker på den. Vet inte om det är positivt eller negativt.

Mamma och mormor

Inför mötet med läkaren 16dec hade jag fått fylla i ett formulär med frågor, bl.a. om cancer i släkten. När han läste i detta formulär att min mamma dog i cancer som först satt i ögat och sen spred sig till levern undrade han om detta var melanom. Det hade jag ingen koll på, men "sifferidioten Ulrika" kan givetvis hennes personnummer - alla 10 siffrorna. Han fick upp hennes journaler och kunde bekräfta att hon hade melanom.

Intressant - tyckte han i alla fall.
Han berättade att det i vissa fall kunde vara ärftligt - sitter på 9:e kromosomparet - och att man kan ta blodprov och undersöka det. Om man vill.

Under de gågna veckorna har många jag pratat med sagt saker som att de förstod att jag tänkte mycket på min mamma när jag nu var i denna situationen, men jag har nog inte tänkt på henne mer än vanligt. Hon hade ju en annan sorts cancer, detta var nåt helt annat. Nu när jag fick reda på att jag har samma sorts cancer som hon faktiskt dog av så blev det hela mycket mer verkligt.
Man kan faktiskt dö av detta!

Min mormor berättade veckan innan hon dog att hon hade cancer som hon hade förbjudit läkarna att behandla. (Det var 1996 och hon var 82 år gammal). Eftersom sifferidioten kan även hennes personnummer kollade läkaren detta också. Där stod i hennes journal att hon haft bröstcancer 1971 - inget som vi "brydde oss om" i detta läget. Men det stod också att hon 1979 fått diagnosen spridd skelettcancer. Detta levde hon med i 17 år (dessutom utan att berätta för oss). Läkaren blev mycket förvånad och konstaterade att hon måste ha varit nmycket stark och envis. Envis, det var hon, en av de envisaste människorna i vår släkt, det är bara jag som är envisare ;-).
Denna envishet ska jag använda mig av nu!!!

16 dec, melanomteamet i Lund

Jag fick en kallelse till "Bröst och melanommottagningen" på kirurgen i Lund, den 16 dec. På kallelsen stod inget om vad de skulle göra, bara datum, tid och namnet på läkaren. Frågorna hopade sig såklart.
Vad skulle hända? Skulle jag bara träffa läkaren för samtal, eller skulle de skära bort omgivande hud? Skulle de skära med lokalbedövning eller under narkos? Om de skulle söva mig, skulle jag då få gå hem samma dag eller stanna kvar en eller flera nätter? Kunde jag jobba dagen efter eller skulle jag vara sjukskriven?
Jag ringde dit och frågade. Fick till svar att läkaren den dagen skulle göra en bedömning, och om han bedömde att det gick att ta bort där och då med lokalbedövning så skulle de göra det, annars skulle jag få en ny tid.

Tack och lov hade jag lärt av mitt misstag, så nu var Håkan med. Det var inga roliga besked vi fick. Min prick, melanomet var ganska stort, och de skulle operera bort omgivande hud mm under narkos. Samtidigt skulle de spruta in lite radioaktivitet och färgämne runt det gamla ärret för att se vilken lymfkörtel det gick till. Denna körtel ska också tas bort vid operationen för att sen analyseras. Det vi ska hoppas på är att cancern inte spridit sig till denna första lymfkörtel som de kallar "portvakten".

Han bad mig också vara lite vaksam om det dök upp några knutor eller knölar på ryggen / sidan. Dock kände han igenom mig och hittade inget.

Fick tid för operation den 19 januari - över en månad senare. Det var den första lediga tid de hade... Dock undrade de om jag kunde tänka mig att ta en ev. återbudstid om det dök upp någon sådan. Givetvis! Jag vill ju bli av med detta så fort det bara går. Innan operationen måste man röntga lungorna för att se så att allt är ok. Nu var ju det redan gjort och läkaren kunde ta fram det resultatet och kolla. Där var allt bra! Några dagar innan operationen ska man träffa narkosläkaren, men eftersom jag nu stod på väntlista så fick jag en tid för att träffa honom bara några dagar senare - den 22 dec. Allt för att vara beredd om/när de ringer.

All denna väntan gör mig mycket frustrerad.

Tillbaka på jobbet!

Den 1 dec började jag jobba igen. Det var jätteskönt. De hade ordnat så att jag under några dagar fick känna mig för och göra det jag ville och orkade. Jag ville jobba operativt så det gjorde jag! Det var så kul att få jobba, jag har verkligen världens roligaste arbete.

På jobbet hade djungeltelegrafen fungerat. Många hade hört vad som hänt och kom och pratade lite. Skönt att inte behöva berätta allt från början varje gång. Tack alla underbara arbetskamrater för allt stöd!

Livet börjar rulla igen...

Några dagar hemma där jag fick tänka, bearbeta och tycka hur synd om mig själv som helst var precis vad jag behövde då. Jag var och fick lungorna röntgade för att kolla så att jag inte hade utvecklat Tbc (blev ju utsatt för smitta på patienthotellet när vi fick Erik i nov-07). Detta var sista kollen de gjorde. Skulle visa sig sedan att jag INTE är smittad och att det var ganska bra att jag är "nyröntgad".

Barnen var på vår fantastiska förskola en stor del av tiden och vår underbara personal ställde (och ställer) upp till100%. Personalen fick veta tidigt. Bra att de kan hålla koll på barnen och dels stötta dem, dels berätta för oss om de verkar oroliga eller behöver bearbeta något.

På måndagen 30 november kände jag mig nästan som en människa igen och tyckte att det var dags att börja jobba igen, kanske redan dagen därpå? Pratade med en jobbarkompis som lyfte mig ordentligt. Hon fick mig att lova att aldrig, aldrig igen gå till läkaren ensam, dessutom fick hon mig att ringa till Lund och fråga när jag skulle få komma dit. Ovisshet är alltid jobbigt.

Ringde till hudkliniken i Lund och fick en tid dagen efter (ett återbud). Där undersökte en hudläkare alla mina prickar och han hittade inget konstigt. Skönt!
Dessutom fixade han så att hans sekreterare ringde och kollade när jag skulle få komma till melanomteamet. Skönt att få ett datum även om det var långt fram i tiden; den 16 dec.

Läkarbesök, 25 november

Jag kände mig lite mer samlad och körde till läkarstationen. Barnen var lediga från dagis och Håkan kom till Sjöbo för att ta hand om dem medan jag pratade med läkaren. Håkans föräldrar hade erbjudit sig att ta hand om barnen den stunden för att Håkan skulle kunna följa med mig in till läkaren. Men vi (jag) hade tackat nej till det erbjudandet, en sån enkel sak kan jag väl klara själv... Jag skulle ju bara prata lite med honom och be att få bli sjukskriven 1½-2v så jag kunde samla ihop mina tankar lite.

När jag väl var där ångrade jag mycket att jag var där själv. Varför ska jag alltid vara så "stor och duktig"? Nån gång ska jag väl kunna be om hjälp och inse att ensam inte alltid är bäst?

Läkaren berättade igen att det var bekräftat Malignt melanom och att han skickat min remiss till, och pratat med, melanomteamet på sjukhuset i Lund. Han sa att han förstod att det kommit som en chock, och sa att han själv var chockad (inte det ord man vill höra från en läkare). Han hade gett dem mitt mobilnummer så de kunde höra av sig när jag skulle komma. Oj, är det så akut?

Sen fortsatte han med att fråga mig om jag behövde sömnmedel eller antidepressiva medel. Och sjukskrev mig 1 månad - till att börja med. Med tillägget; vi får höras av och se om vi ska förlänga detta. Då började jag känna mig ordentligt sjuk.

Beskedet, november -09

Efter att stygnen var tagna åkte vi på en härlig semester till Lalandia tillsammans med goda vänner. Då hade jag i stort sett "glömt" bort märket. Nånstans i bakhuvudet fanns det dock och jag gick och väntade på det där brevet som skulle berätta att märket är analyserat och inga farliga saker hittades.

Den 23 november när jag kom till jobbet fick jag höra att någon sökt mig. Jag fick en konstig känsla av att det var från vårdcentralen och det fick jag bekräftat när jag ringde hem på kvällen - de hade sökt mig hemma också. Magkänslan sa mig att det handlade om märket, och jag började misstänka att det inte var bra...

När jag slutade jobba kl22 såg jag att läkaren ringt min mobil och pratat in där (kl 19). Han hade lämnat sitt hemnummer och sa att jag kunde ringa. Visst är det sent att ringa någon kl 22, men jag ringde ändå, klarade inte att leva i ovisshet. Fick mina misstankar bekräftade. De hade analyserat mitt märke och det var Malignt melanom - hudcancer.

Läkaren skulle skicka en remiss till Lund för uppföljning. Mer hud runtom ska tas bort och undersökas. Mycket mer fick jag inte veta då.

Körde hem (tryggt och säkert?) och försökte sova. Det gick inte så bra. Men plikttrogen som jag är åkte jag till jobbet nästa dag för att jobba. Det gick bra så länge jag satt i position och jobbade. När jag fick paus och satt i fikarummet kom alla tankar och jag mer eller mindre bröt ihop. TACK alla som sopade ihop mig! (Inget mer jobb den dagen.)

Pratade med min läkare på vårdcentralen och fick en tid dagen efter. Jag ville /vågade inte jobba då jag var rädd att krocka flygplan istället för att separera dem.

Oktober -09....

Jag fick ringa till vårdcentralen flera gånger och tjata om att få en tid. Eftersom läkaren bedömt märket som ofarligt så tyckte inte sköterskan att det var särskilt bråttom, och just då hade de fullt upp med vaccinationer.
Efter flera samtal och tjat fick jag till slut en tid för operation (med lokalbedövning) i slutet av månaden. Då hade märket vuxit lite och blödde/vätskade sig en del.
Äntligen blev jag av med det.

September -09...

Jag ringde till vårdcentralen i början av månaden. Bad att få en tid för att kontrollera mina födelsemärken OCH ta bort ett av dem oavsett om det var "farligt" eller inte. Det satt illa till och skavde under BH´n.
Fick en tid i slutet av månaden, men bara för kontroll. Läkaren tittade på en del märken och konstaterade att de var ofarliga allihop. Han tittade t.o.m. extra med förstoringsglas på det jag ville ha bort. Han sa igen att det var ofarligt men att vi kunde ta bort det eftersom det satt illa till.