28 februari 2010

Ont...

...har jag haft idag, JÄTTEONT, i sårhålan och en bit ut i armen (om inte det området räknas som sårhålan, det också). Ingen molande, värkande smärta som gick att stilla med panodil utan mer ordentliga hugg som kom och gick. Visste ett tag inte om jag skulle skrika, kräkas eller svimma (jag lät bli alla tre varianterna av hänsyn till familjen). Men, det blev lite bättre under förmiddagen.

Efter lunch åkte vi in till Lund för att ta bort dränet. Det kom i och för sig mycket sårvätska fortfarande, dubbelt så mycket som det skulle för att man ska ta bort det, men samtidigt får det sitta där max 5 dagar, och det var idag. Så nu är det borta! Och med det, den huggande smärtan. Det måste ha varit dränet som skavde eller kom åt nån nerv.
Jag känner mig nästan som en ny människa! Inte lika ont, ingen äcklig slang med tillhörande pump och påse som ska släpas runt vart jag än går och vad jag än gör. Vilken befrielse!

Nu får vi bara hoppas att kroppen kan ta hand om den sårvätska som bildas så jag inte måste åka in och tömma ut den (i och för sig ganska vanligt efter vad jag förstått, men inte mer lockande för det).

Har "hållit igång" hela dagen utan vila och utan panodil. Känner dock nu i kväll att jag börjar bli ordentligt trött och det värker en del. Men det går ju i alla fall på rätt håll!

Barnen var med inne på sjukhuset idag. Kuratorn har flera gånger påpekat att de måste få följa med in och hälsa på eller hämta mig efter en operation för att de ska få lite mer konkreta bilder av vad som sker, men det har inte fungerat för oss.
Men idag tyckte vi att det var bra att passa på. De var med uppe på avdelningen och tittade. En av salarna stod tom så de fick gå in där och titta på sängen som varit min. Det känns bra att de har fått se hur där ser ut. Även om de inte har ställt så många frågor (förutom att de ville titta och känna på slangen...) så har det ändå känts som om de varit mer medvetna denna gång.

Vi har hela tiden försökt berätta "lagom mycket" för dem. Svårt att veta vad som är lagom och hur mycket de förstår.

Just barnens del i detta är nog en av de svåraste sakerna att hantera.
- Vad och hur mycket ska vi berätta?
- Hur mycket förstår de?
- Hur mår de?
- Märker de när vi mår dåligt? (Självklart gör de det, men hur mycket?)

26 februari 2010

Hemma och vilar...

Nu har jag haft två ordentliga hemmadagar efter operationen, med Håkan på jobbet och barnen på förskolan.

Igår gjorde jag inte många knop. Jag hade ganska ont i armen och i "sårhålan" (det är för övrigt mitt nya favoritord - sårhålan). En liten promenad orkade jag med. När jag kommit en bit upp i skogen ville både huvudet och benen gå mer, men armen ville hem, så det var bara att vända. Får väl vara ok att lyssna på armen - för denna gången.
Efter lunch intog jag ryggläge med armen i högläge (en flitigt använd ställning för närvarande). Skulle vila lite - och vaknade tre(!) timmar senare.

Igår kväll, när jag skulle "tömma slangen" insåg jag att något var fel. Den sög in luft och läckte äckligheter. Jag ringde in till avdelningen i Lund och frågade om vi var tvungna att köra in. De förklarade hur vi kunde försöka fixa det provisoriskt och om det gick skulle det räcka med att köra in idag på morgonen.
Klockan var 22 och barnen sov. Vi började fundera på hur vi skulle kunna ordna det med barnen om vi var tvungna att köra. Kom fram till att vi fick ringa nån kompis i närheten som fick komma och sitta här medan vi körde. När vi tänkte efter vem vi skulle kunna ringa så sent och be om hjälp insåg vi snabbt att listan med kompisar som skulle ställa upp utan att tveka var lång. Underbart att det finns så många fantastiska människor. Ännu bättre var det att Håkan lyckades fixa till slangen och packa in mig i kompresser och annat, så vi slapp köra mitt i natten.

I morse fick vi dock ge oss in till Lund direkt när vi lämnat barnen på förskolan. De har öppen mottagning kl8-9. En sköterska tittade på hela dränaget och konstaterade att det fortfarande fungerade som det skulle. Hon satte på ett extra skyddande lager och gav oss några i reserv. Alltihop tog mindre än 10min. Dessutom tyckte hon att vi skulle ta bort alltihop på söndag. Bara två slangdagar kvar!!!

Idag har jag varit lite piggare. Provade att köra bil. Tog mig till metropolen Veberöd och gjorde lite ärenden. Bl.a. fick jag för mig att jag skulle spela på hästar, många miljoner i potten i morgon. Jag kryssade i de hästar med finast namn, såklart. När jag lämnade fram lappen bad de att få se legitimation. Jag lämnade fram körkortet och undrade om åldersgränsen var 18, då förklarade expediten att de kollade alla som såg ut att vara under 25...

En liten promenad har det också blivit. Solen sken och fåglarna kvittrade. Kan man vara annat än glad?

Fick ett mail från en god vän idag. Hon hoppades att vi "kommit ikapp den eländes tumören nu" och att vi skulle få koncentrera oss på att "ta bort" istället för att "leta nya". Vilka underbara formuleringar. Jag hoppas också att det är så och kände på nåt vis att det var ett härligt positivt sätt att se på eländet.

24 februari 2010

Operationen...

..gick, enligt läkaren, bra.

Jag blev opererad redan vid lunch. Insåg återigen vilken fantastisk sorterings- och återhämtningsförmåga vår hjärna har. Det är bara 7v sedan förra operationen men jag hade redan lyckats "glömma" hur fruktansvärt dåligt jag mådde efteråt. Mådde minst lika dåligt igår. Tack och lov slapp jag även denna gång att må illa men huvudet och kroppen var INTE pigga.

Dessutom har de opererat in ett drän, en lång slang som leder bort överbliven lymf- och sårvätska från såret. Denna får jag snällt släpa runt på i ett par dagar. Inte nog med att den är i vägen vad jag än ska göra, den är äcklig också! Läkaren förklarade att den behövdes eftersom de tagit bort många lymfkörtlar och skurit av lymfans normala vägar. "Det blir en rätt stor sårhåla" sa hon och visade med händerna som en liten handboll, ungefär. (Om hon bara hade låtit bli att visa...)

Tyvärr känns måndagens glädjebesked långt borta, för nu har vi gått in i en ny omgång av "ovisshet & väntan". Lymfkörtlarna som de opererade bort ska analyseras och studeras. De ska räkna hur många de tagit bort och hur många av dem som var sjuka. Förhoppningen är såklart att ingen var sjuk. (Då har vi gjort denna operation i onödan, men det kan jag stå ut med i så fall.) Jag trodde att de på CT-PET-undersökningen som gjordes förra veckan kunde se om någon av lymfkörtlarna var sjuka, men de kunde inte se "mikrotumörer" på den...

Jag har inte särkilt ont i/av såret. Panodil räcker gott än så länge. Läkaren frågade mig idag om jag hade kvar smärtstillande från förra gången eller om hon skulle skriva ut nytt. När jag sa att jag hade kvar paketen med Tramadol oöppnad i skåpet skrattade den andra läkaren (som av nån anledning också var med) till och kläckte ur sig orden "Skitmedicin! Möjligen ok till gamla tanter, men det är ju inte du".
Nej, det sår jag har nu är mycket mindre än förra gången och sitter mycket bättre till, även om sårhålan är större. Det som besvärar mig mest nu är slangen, men den ska bort senast på måndag.

Om ca tre veckor ska vi på återbesök. Då ska vi få reda på resultatet av operationen och hur de ska gå vidare, med ev behandlingar. Läkaren sa dock idag att jag nog redan nu kunde ställa in mig på strålbehandling med tanke på den dottertumör de hittade vid första operationen.
Om igen, vänta, vänta. Jag vänjer mig aldrig vid att leva i denna "ovisshet och väntan".

22 februari 2010

Positivt besked!

I dag har jag äntligen fått besked från CT-PET-undersökningen som gjordes i fredags. Positivt besked! De har inte hittat några tumörer i min kropp! Vilken lättnad! Vi fick ha ett härligt gråtkalas!

I och med detta besked så kommer jag, enligt planen, att bli opererad i morgon. De ska ta bort en massa lymfkörtlar i armhålan för att säkerställa att inga små elakingar på vift smiter vidare där. I CT-PET´n kan man tydligen bara se ansamlingar av cancerceller, inte om några stycken har gett sig ut på egen turné. Operationen i armhålan är standardförfarande om cancern har spridit sig från modertumören (dvs födelsemärket) till den första lymfkörteln, portvakten.

Känner mig lättad, nöjd, nästan lite tom inuti - har ju gått omkring och varit ganska spänd med en stor klump i magen ett par dagar. Nu känns det som om jag kan se framåt igen! Visst är jag lite nervös inför operationen i morgon, men inte alls lika nervös som förra gången. Vet ju lite mer vad det handlar om. Jag kommer förmodligen att bli opererad strax efter lunch och stannar sen över natten. Åker alltså hem på onsdag om allt går som det ska.

19 februari 2010

Fredag igen...

...och idag har varit en ganska bra dag.
"Undantaget som bekräftar regeln", eller möjligen att det blev bra "tredje gången gillt"?

Jobbade idag, och förundras som vanligt över hur skönt det är att komma hemifrån och få något annat att tänka på. Och vad det är härligt att få träffa alla gulliga, trevliga, omtänksamma arbetskamrater, som orkar vara just allt detta - varje gång vi träffas!

Idag har jag dock varit något spänd och stressad. Har gått med telefonen i fickan och varje gång det har ringt har magen knutit sig och hjärtat fördubblat sina slag. Men ingen av gångerna var det min läkare eller sköterska. Har alltså inte fått nåt besked idag, varken positivt eller negativt. Jag visste sedan innan att min sköterska är ledig på fredagar och i eftermiddags fick jag reda på att min läkare har opererat hela dagen. Så nu får jag vänta till på måndag. Ganska jobbigt med all denna väntan, men på något sätt blir man bättre och bättre på att stå ut och orka leva hyfsat normalt under tiden.
En annan sak som är ordentligt jobbig är att inte kunna planera sitt liv (framförallt för en planeringsmänniska som jag). Just nu kan vi inte planera längre än till måndag. På tisdag är det i och för sig täkt att jag ska bli opererad, men de inväntar ändå resultatet från gårdagens undersökning.

Under denna ganska turbulenta vecka med först inställd, sen genomförd CT-PET, lite jobb mm har jag om igen förvånats över hjärnan som bor i mitt huvud. Flera gånger under veckan har jag kommit på mig själv att må riktigt bra, att känna mig lycklig för allt och alla jag har omkring mig. Då har jag direkt känt ett styng av dåligt samvete: "Så här bra ska jag INTE må!!!" Inser snabbt att jag visst får må bra, jag får njuta, jag får vara lycklig! Jag t.o.m. ska njuta, må bra och vara lycklig de gånger jag kan. Det dåliga samvetet kan (och ska) jag spara till nån annan gång när det kanske kan göra lite nytta.

Nu ska jag sätta mig i soffan och titta på OS, njuta av att det är fredag och att jag har världens bästa familj, världens bästa vänner, världens bästa jobb, världens bästa...
Och jag ska förtränga och glömma att jag på måndag ska få ett stort, mycket avgörande besked.

18 februari 2010

CT-PET avklarad!

Ja, idag blev det äntligen dags att göra CT-PET undersökningen. Jag var lite nervös i morse. Inte för själva undersökningen utan för att den, av en eller annan anledning, skulle bli inställd, men det blev den alltså inte.

Till att börja med injicerade de en radioaktiv sockerlösning. Inte mycket (0,5ml) men tillräckligt för att jag skulle bli en radioaktiv strålningskälla. Pga det skulle helst inte Håkan vara kvar i rummet. Dessutom skulle jag ligga stilla och slappna av i nästan en timme. Fick inte ens prata, så det var ännu ett skäl till att Håkan inte skulle stanna. Hur skulle jag kunna vara tyst i en timme med nån annan i rummet? Det enda jag skulle göra var att dricka kontrastmedlet (1liter) jämnt fördelat under timmen, i övrigt skulle jag bara slappna av. Det var ganska skönt att bara ligga helt stilla i lugn och ro och inte få göra något annat (=inget dåligt samvete för att jag bara latade mig).
När det var dags för undersökningen fick jag först gå och kissa för det var inte lämpligt att bli kissnödig under röntgenundersökningen. De sa att det skulle ta ca 25 min, och det verkade ju ok med tanke på att jag precis druckit 1liter kontastmedel (som för övrigt både såg ut och smakade som vatten).

Den första undersökningen (CT´n) gick bra. I mitten av den sprutade de in kontrastmedel i blodet. Då började jag känna mig lite kissnödig, men eftersom det redan gått 15min så tänkte jag att det inte var några problem. Då skickade de in mig i maskinen som skulle göra PET-undersökningen, och samtidigt sa de att "nu är det bara 25min kvar". Jag klarade att slappna av en stund, sen började jag tänka på vatten...

Måste tänka på annat!
Började räkna. Kom till 100 flera gånger. Tänka på annat...
En öken!!! Torrt och bra - tills jag "fick syn på" en oas, med fint vatten. Tänka på annat...
Elefanter... som började spruta vatten med sina snablar.
Tulpaner... som stod i en stor vas med vatten...

Till slut fick jag säga ifrån att det inte fungerade en enda minut till. Då sa de lite vänligt att jag måste hålla ut, det var ju bara 5 min kvar...

Jag pratade med dem om att jag ska opereras på tisdag - om svaret blivit klart. De sa att läkaren i stort sett redan satt och kontrollerade bilderna och att min läkare förmodligen skulle ha resultatet redan i morgon.
Nu blev jag nervös. Vad ska det bli för besked nu? När får jag veta? På måndag som det var bestämt från början eller ringer de redan i morgon? Jag hade tänkt jobba i morgon, kan jag det nu? Vill inte att de ringer mig på jobbet, samtidigt som jag såklart vill veta så snart som möjligt. Är min läkare ens i tjänst i morgon? Ovissheten tär...

16 februari 2010

Ny tid!

Här går det undan!

Nu har de ringt från Lund igen. De lyckades vaska fram en ny tid till mig till på torsdag förmiddag kl10 (så då får jag gå upp kl 5 om jag ska äta frukost innan). Frågade om de skulle kunna ha resultatet klart innan måndag, med tanke på operationen, och det verkade inte vara några problem.
Fick också koll på att alltihop kommer att ta 2-3h, så vid 13-tiden ska jag kunna gå därifrån.

Otroligt skönt att få en ny tid. Ovissheten tar på krafterna.
Jag skickade Håkan till jobbet innan och nu ska jag se till att njuta av en ledig dag. Städa, sy gardiner, sätta in foton... eller kanske bara ta en skön promenad och sen lata mig?

Frustrerad...

...är jag nu!

Har sovit gott hela natten, fram till klockan 6 då jag var uppe och åt lite frukost. Sen sov jag lite sämre. Steg upp kl 9, duschade och var i stort sett färdig att åka när telefonen ringde.

Det var en sköterska i Lund som meddelade att CT-PET-undersökningen var inställd idag. Ämnet de injicerar under undersökningen produceras tydligen varje morgon och idag hade det inte fungerat.

Jag berättade för henne om min operationstid nästa vecka och hon sa att det nog skulle gå att fixa, men idag blev det inget.

Vad gör vi nu? En hel dag ledig, utan planer, barnen är hos farmor och farfar. Skulle kunna vara hur mysigt som helst, men just nu känner jag mig bara frustrerad, frustrerad, frustrerad.

15 februari 2010

Måndag kväll.

Vilken mysig helg vi haft!

En liten shoppingtur i lördags som resulterade i bl.a. gardintyg och nya krukor till vardagsrummet. I söndags blev det pulkaåkning på förmiddagen och fika hemma hos kompisar på eftermiddagen.

Idag har jag och barnen varit hemma och myst. Förra veckan hade en del barn på förskolan kräksjuka och det vill vi ju inte ha hit till i morgon. Inte till nästa vecka heller så att operationen måste ställas in, men jag vet inte om vi kan vara hemma från jobbet en hel vecka för att andra barn är sjuka. Nu är barnen hos farmor och farfar och har det bra. Vi ska hämta dem i morgon. Tänkte passa på att njuta av att vara barnfria och gå ut och äta i kväll. Tyvärr var båda restaurangerna i metropolen Blentarp stängda och vi orkade inte köra så långt, så det blev metropolen Veberöd istället. Ingen kulinarisk hit, men vi blev i alla fall mätta. Och slapp laga mat själva.

Jag får väl erkänna att jag är lite nervös inför morgondagen. Jag tror egentligen inte att det är för undersökningen i sig, utan mer för resultatet, och det får vi ju ändå inte i morgon. Nu får vi bara hoppas att det blir ett bra resultat på undersökningen och att det blir klart till på måndag så att de inte behöver skjuta på operationen av den anledningen (heller).

I morgon ska jag alltså på CT-PET-undersökningen (skiktröntgen). Ska fasta 4h innan undersökningen. Jag ska inte vara där förrän 10.45 så det blir att ställa väckarklockan på 6(!) så jag hinner stoppa i mig lite frukost. Det är väl typiskt att jag ska behöva gå upp så tidigt när vi för en gångs skull inte har några morgonpigga barn hemma, men jag får väl gå och lägga mig igen när jag ätit.

Vi blir inte riktigt klara över hur lång tid det ska ta i morgon. I brevet vi fått hem står det att jag ska få en säng/stol att vila i 1-2h och då också dricka kontrastvätska jämnt fördelat under en timme. Sen är det röntgenundersökning. På ett annat ställe står att undersökningen tar 2-3h. Jag vet inte om de har räknat in vilan i den undersökningstiden eller inte, men det märker vi väl när vi är där.

Under denna resa har jag i alla fall blivit bättre på att släppa kontrollen ibland och lita på andra. Jag är ju så illa tvungen...

12 februari 2010

Fredagar - inga bra dagar.

Det hela familjen i går kväll såg mycket fram emot, dvs att barnen skulle åka till farmor och farfar i dag och stanna till i morgon fick vi idag ställa in pga väderutsikter och vägvarningar. En frustrerad, trött och ledsen mamma skulle i förmiddags ta hand om två ledsna barn som grät och skrek att de ville till farmor och farfar.

Tack och lov kunde de få komma till förskolan med kort varsel. Jag har sagt det förr och säger det igen; vad skulle vi göra utan dem?
Tänk vilken underbar personal som välkomnar våra barn var dag med värme och glädje, och inte med ett ord kommenterar mammans dystra uppsyn. Det bemötandet är ovärderligt - speciellt dagar som idag då kaoset inte är långt borta.

Vi hade ett mycket bra samtal med kuratorn och som vanligt analyserade hon situationen bra och kom med ett par (jobbiga) sanningar. Nu får jag väl bearbeta i helgen, eller kanske spara det till måndag och i stället försöka njuta av och med familjen i helgen?

Som om inte dagen varit tillräckligt jobbig gjorde jag något ikväll som jag lovat mig själv att inte göra.
Jag googlade på min sjukdom. Hittade en (forsknings-?)rapport från Karolinska institutet. Ingen rolig läsning vill jag lova. Tack och lov kom Håkan och kollade vad jag höll på med innan jag hunnit läsa allt, så då stängde jag ner. Men jag hann läsa tillräckligt mycket för att bli både rädd och ledsen. Varför var jag nu så dum?

11 februari 2010

Dubbelarbete!

Det har hittills varit en ganska bra vecka.

I måndags tog jag det ganska lugnt. Träffade min syster i Lund och övade mig på att vara bland folk. Det gick bra, så bra att jag bestämde mig för att försöka mig på att jobba.

I tisdags jobbade jag. Möte hela dagen. Jag vill lova att jag var trött på kvällen. Jättetrött! För samtidigt som man måste vara hyfsat på alerten och koncentrera sig (vilket min lilla hjärna just nu inte är van vid), så håller hjärnan sin egen bearbetning av sjukdomen i full gång vid sidan av.
Snacka om dubbelarbete!

I går var vi först hos tandläkaren med Axel, sen tog jag båda barnen med mig in på vårdcentralen för att lämna blodprov. Det tar på krafterna att försöka hålla 2 barn hyfsat lugna i en korridor med i övrigt bara pensionärer, 80+. Framförallt då dessa två barn hela tiden slogs om en liten leksak som Axel fått hos tandläkaren.
Lämnade barnen på förskolan innan lunch. Gick hem och la mig på sängen för att vila lite. Läkaren har sagt MAX 20 minuter vila på dagen (för nattsömn och normal dygnsrytm är viktigast), men jag kunde inte ta mig ur sängen förrän efter 1,5h. Helt slut. Hade ändå inga problem att sova i natt. Fick "kompensera" denna olydnad med en ordentlig promenad i vår vackra skog. Härligt!

Idag har jag jobbat igen. Ville inte jobba operativt, så det gjorde jag inte. Fick ändå känna att jag gjorde nytta. Trött i kväll igen. Samtidigt är det en ganska skön trötthetskänsla, att ha gjort nåt "riktigt", inte bara gått och tyckt synd om mig själv hela dagen. Har också haft många trevliga samtal med gulliga arbetskamrater. Samtal som verkligen värmer i hjärtat.

I morgon ska barnen få åka till farmor och farfar och stanna där till på lördag. Vi ska till Lund och prata lite med kuratorn. Jag förväntar mig att, som vanligt, riva upp och ruska om en massa tankar och känslor när vi är där, så vi får se om det blir en mysig "på-tu-man-hand-" kväll eller en känslomässig "upp- & ner-" kväll. I vilket fall som helst så hoppas jag på en lång skön sovmorgon på lördag. Det är vi värda!

10 februari 2010

Mailadress

Flera av er som läser har sagt att ni inte vill skriva kommentarer till inläggen då ni inte vill att alla ska kunna läsa. Kanske känns det inte heller som rätt tillfälle att ringa.

Här kommer i alla fall min mailadress som jag lovat, så får ni som hellre vill det, maila hem till mig.

ulrika.hemmestorp@gmail.com

Jag blir, som jag sagt tidigare, jätteglad för alla kommentarer, mail, sms, telefonsamtal mm som kommer. Jätteskönt att veta att så många tänker på oss.

Och, var inte rädd att ringa. Om jag mår bra pratar jag gärna en stund i telefon (dock försöker vi skona barnen från det mesta sjukdomspratet). Orkar jag inte prata så låter jag helt enkelt bli att svara.

8 februari 2010

Lite positivt!

För en stund sedan ringde min gulliga, trygga sköterska från Lund. Hon skulle bara berätta att de fått resultatet från provtagningen på knutan i bröstet. De hade inte hittat något malignt i de prover de tagit dvs inga elaka cancerceller. Känns ju väldigt bra!

Samtidigt sa hon att resultatet från PET-undersökningen (skiktröntgen) kunde ta upp till en vecka att bli klara. Och de vill absolut ha de svaren innan operation. Har de inte fått dem så skjuter de hellre på operationen.
Där hamnade jag i den där jobbiga ovissheten igen. Det som ändå varit bra ett tag har varit att veta vad som skulle hända och när. Nu vet jag bara vad och kanske när...

Men, ursprungsplanen finns kvar. PET-undersökning den 16 och operation den 23. Håll alla tummar för att resultaten blir klara i tid för operation!

7 februari 2010

Ingen stor, duktig flicka.

Har fått inse att jag är ganska labil i humöret. Det krävs inte mycket för att jag ska dippa ordentligt.

I torsdags kände jag mig trots allt ganska bra. Vi var i Lund och pratade med kuratorn. En underbar människa som kan konsten att lyssna, men också att ge svar och en del (ibland ganska jobbiga) sanningar. "Nackdelen" med att träffa henne är att alla känslor väcks till liv och rörs om. Hon sa bl.a. att hon trodde att det var nyttigt för mig med sammanbrottet jag hade förra veckan. (Hur kan det vara nyttigt att må dåligt?) Men hon menade att det var nyttigt för mig att krasha så att jag ska inse att jag inte mår bra och att jag inte måste må bra. Kanske nåt att tänka på...

Efteråt unnade vi oss en fika på ett av stadens café. Mysigt, jag älskar Lund! En tur in i domkyrkan, det får oftast mig att känna lugn och ro - så även den dagen. Och sushi, min nya favoriträtt, med hem till lunch.

Planerade att vara social på fredagen, bjöd hem en arbetskamrat på fm och en annan kompis, med barn jämngamla med våra, på em. Såg verkligen fram emot detta!

Men mitt humör går upp och ner som en berg- och dalbana och jag kan inte styra så mycket själv. Och tyvärr, på fredagen var jag så djupt nere i en dal att jag ställde in mina trevliga besök. Både Eva och Maria verkade dock mycket förstående. Tack!

Just då var jag glad att jag klarade av att få i barnen frukost och att de kom iväg till förskolan. Det var ungefär vad jag orkade med den dagen.

Jag har i alla fall fått veta att det blir skiktröntgen (CT-PET för er som vill veta mer exakt) nästa tisdag, den 16/2. Resultatet på den känns jätteviktigt. För att inte tala om hur jobbigt det blir att vänta på det.

Har blivit sjukskriven till den 12/3, efter nästa operation och efter återbesöket efter operationen. Läkaren tyckte dock inte att det var fel att gå in och jobba då och då om jag kände att jag orkade. Vi får väl se...

I helgen har jag haft hela huvudet över vattenytan. Det är alltid mycket lättare att hålla jobbiga tankar borta när Håkan och barnen är hemma. I går var min syster och hennes barn också här. Då var det full fart vill jag lova. Lite friluftsliv har vi orkat med i helgen. Pulka igår och en stunds skridskoåkning idag. Så skönt det är!

3 februari 2010

En hjärna i kaos...

...tänker irrationella tankar.

Ingen nyhet i sig men jag blir lika förvånad varje gång jag inser vad hjärnan kan trassla till (och fixa, för den delen).

Igår när vi satt i väntrummet och väntade på att få komma in till läkaren för att få det hemska beskedet var paniken nära. Det var inte så att jag kände den komma krypande (som panik väl brukar göra) utan mer galopperande. För att ändå hålla ihop mig själv i ett stycke tog jag en tidning som låg på bordet och började läsa. Jag läste flera av artiklarna (mest mekanisk läsning - har ingen aning om vad där stod). Höll ihop hjärnan och känslorna ganska bra trots, eller kanske pga att det var - en biltidning! "Vi bilägare". Det är nog en av de första gångerna jag bläddrat i en sådan och absolut första gången jag läst flera av artiklarna...

Nästa hjärnövning fick jag själv skapa.
Har i en dryg vecka känt en förhårdnad i bröstet några cm från det ena ärret. Har kopplat på förnuftet som sagt att det inte är särskilt troligt med bröstcancer också just nu och inte heller just där. Visade läkaren och hon misstänkte direkt en dottertumör (så långt hade jag inte ens tänkt...). Nya undersökningar, blev skickad att punktera, dvs ta prov på vätskan i den. Läkaren som gjorde det var väldigt bra. Dagens enda positiva halmstrå att gripa tag i kom när han sa att han inte hittade något konstigt i snabbanalysen han gjort. Men han litade inte riktigt på att han kommit åt det han skulle (bakslag direkt) och hämtade därför en äldre kollega som också tog prov. Allt som allt sju personer (min läkare, hennes tre(!) kandidater, de båda punktionsläkarna och en grekisk kollega/praktikant) som tryckt och känt på ett ställe där jag redan var öm!
Här fick jag verkligen koppla in hjärnan och försöka se mig själv som ett objekt, inte en människa. Man känner sig så utlämnad när man ligger där och alla ska känna...

Sen undrar jag hur hjärnan är funtad när det gäller känslor.
Varför måste något riktigt hemskt hända innan man inser hur bra man har (eller hade) det? En av de bidragande faktorerna till min lilla kris förra veckan var förmodligen att jag insåg hur många av mina arbetskamrater som verkligen betyder något för mig. Så mycket mer än "bara" kollegor; arbetsKAMRATER också!

Och för er som undrar hur denna hjärna tänker nu;
Jag har haft mycket lättare att ta in och acceptera det dåliga besked läkaren gav mig än vad jag trodde jag skulle ha. Det är fortfarande tufft, jättetufft, med många tankar och känslor som virvlar runt, men på nåt vis känns det ändå som om jag har accepterat det hon sa och nu tar nya tag för att ta mig vidare härifrån.
Några kompisar har också fått mig att se lite positivt i beskedet. Modertumören och en dottertumör är ju trots allt borta, med god marginal (nu återstår bara att se hur mycket skit de har ställt till med...).
Sen undrar jag också varför dessa elaka ting kallas just moder- och dottertumörer, varför inte far- och son-???

2 februari 2010

Återbesök...

...och bara jobbiga besked.

Jag hade ärligt talat haft lite svårt att tänka mig några positiva besked, utan jag hade nog mest funderat över hur jag skulle reagera när (inte om) jag fick de dåliga beskeden och hur läkaren skulle lägga fram dem.

Hon berättade i alla fall att:
  • de, i området runt modertumören, hade hittat ett litet område med cancerceller, men de var nu borta med god marginal
  • den lilla knutan de tagit bort var en dottertumör och att även den var borttagen med god marginal
  • lymfkörteln de tog bort (portvakten) var sjuk, dvs cancercellerna från modertumören hade spridit sig dit.

Nu kommer de att operera bort fler lymfkörtlar i armhålan. Den operationen blir om tre veckor (vänta igen). Innan dess ska jag genomgå en skiktröntgen där de ska undersöka om det finns fler tumörer / ansamlingar med cancerceller i kroppen. Vet ännu inte när det blir, men troligen inom två veckor.

Sammanfattningen av dagens besked är att cancern har spridit sig men ingen vet hur mycket. Det är det de ska ta reda på med hjälp av skiktröntgen och sen stoppa vidare spridning med operationen.

Det enda jag kan göra just nu är att hoppas. Och att försöka tänka positivt. Inte lätt, men jag får väl öva...

1 februari 2010

Nu är det nära, men...

...Tack vare barnen och full sysselsättning har helgen varit riktigt trevlig.

Förväntade mig att må ganska dåligt i helgen och framförallt i dag, men vi har hållit igång hela tiden och faktiskt lyckats hålla de flesta jobbiga tankar långt borta. Givetvis är jag nervös inför i morgon och jag har en stor klump i magen som gör sig påmind med jämna mellanrum. Oftare och oftare ju närmare vi kommer. Fantasin (som är mycket livlig) skenar ju också i väg då och då.

I lördags var vi i Malmö för att shoppa. Tyvärr hittade vi inte det vi skulle ha men lite annat blev det ju. Och idag - ve och fasa - gav min mobiltelefon i stort sett upp. Det blev ett snabbt panikköp av ny, är det inte det bästa sättet att köpa telefon? Nu hoppas jag bara att min "gamla" telefon orkar hålla sig någorlunda ok tills den nya kommer. Och, som sagt, shopping hjälper ju till att hålla humöret uppe!

I morgon ska vi träffa läkaren kl 9. En ganska bra tid tycker jag. Vi hinner lämna barnen på förskolan och köra in i lugn och ro (hur lugna vi nu är...). Vi slipper gå hela förmiddagen och trampa runt och vänta, vänta, vänta. Dessutom har vi några timmar på oss efteråt att samla tankarna och börja bearbeta det läkaren sagt innan vi måste hämta barnen igen.

VILL, VILL, VILL ha ett positivt besked, men vågar knappt hoppas.