Att vi visste...

Återbesöket:
Vi skulle bara enas om att vi visste att de visste att vi visste, eller var det att de visste att vi visste att de visste...
Eller hur var det nu läkaren sa?
Hur som helst, nu vet vi att alla vet det de ska veta. Inget onormalt hittades i livmoder, äggstock eller de 20 lymfkörtlar som togs ut vid operationen.
Det kommer att bli en ny CT-PET-undersökning. I mars. För att se så det inte lyser mer i den regionen (eller nån annanstans, för den delen). Jag var stark (&vaken) nog att säga att det får bli efter vår lilla semester som vi ska iväg på i början av månaden. Jag vägrar åka nånstans med väntan på besked hängande över axeln.

Allt som allt tog besöket 15 min. Vad var det att vara nervös över? Jag visste ju vad det skulle handla om. Ändå mådde jag ordentligt illa innan. Illamåendet försvann såklart under tiden vi samtalade med läkaren. Men oj, vad denna oro tär på orken. Jag är helt slut. Känner att jag inte orkar göra någonting vettigt idag.
Ska sätta mig i min fina, sköna läsfåtölj i vårt nyrenoverade sovrum och läsa, vila och samla kraft.

Sjukskrivningen slut!

I söndags var min sista dag av sjukskrivning, åtminstone för denna gång (var tvungen att skriva det, annars kanske "någon", jag vet inte vem, hämnas och gör mig sjuk igen - bara för att..).
Nu är jag frisk - hoppas jag (var tvungen igen).

Idag var min första dag på jobbet på två månader. Otroligt skönt, även om det var en rivstart med årlig kompetenssäkring som inleddes kl7 med skriftligt prov. Men, jag klarade det!
Nu väntar tre dagar som elev för att komma in i jobbet igen på riktigt.
Fast förstås, i morse när väckarklockan ringde funderade jag allvarligt på om inte hemmafru är ett yrke för mig?

Jag trodde att jag skulle få lite lugn och ro från sjukhusbesöken nu.
Men inte - igår fick jag ännu en kallelse. "Återbesök efter melanomkonf".
Jag tror att det handlar om att de ska berätta resultaten från operationen (de jag redan vet är positiva), samt prata om hur/ifall de skall gå vidare (gynekologen pratade om en ny PET-undersökning om någon månad). På melanomavdelningen har de alltid konferens med alla läkare & sköterskor m.fl. innan de pratar med patienten.
Jag tror i alla fall att det är detta de ska prata om, men ändå finns oron där som en gnagande känsla i maggropen. Är det något annat?

Parkerad

Jag parkerade i soffan, fötterna högt, ögonen halvslutna, tidningen i knä´t och en stor kopp te på bordet bredvid mig.
Nyss hemkommen efter en nästan 2timmar lång, underbart härlig skogspromenad. Så trevligt det är att vara ute tillsammans med någon. Mycket hinner man säga, många ämnen hinner man avhandla på en sådan runda. Mysigt!
Och så skönt att känna att kroppen orkar!

Runt omkring mig ligger tvätten som behöver strykas, barnens nya kläder som behöver namnas, julgardinerna som behöver bytas ut, dammråttorna som behöver tas omhand...
Men, jag låter det ligga, åtminstone en liten stund. Njuter av att få "bara vara".
Smutsen finns kvar i morgon också. Det gör däremot inte lugnet i detta huset. Håkan tog barnen med sig till farmor och farfar idag, så jag har dagen helt för mig själv utan några möten med sjukgymnaster, tandläkare och kuratorer. Har "avverkat" en om dagen nu i veckan.

Vardag?

Kan man få tro att det ska bli vardag i detta huset snart igen?
Vardag, det fantastiska ordet med ett lika fantastiskt innehåll.
Rutiner, vanlighet, ekorrhjul - wow!

Jag känner en oerhörd lättnad efter beskedet jag fick i måndags. Men den där euforiska lyckan som man tror att man ska känna bara det blir ett positivt besked, den har inte infunnit sig. Den starkaste känslan just nu är nog tomhet. Tomhet efter vaddå? (Tro inte att jag saknar stressen över ett potentiellt överhängande cancerbesked, för det gör jag INTE.)
Ska träffa kuratorn på fredag, det kan nog behövas. Det finns nog en del tankar och känslor att bearbeta.

Igår var jag hos sjukgymnasten. Hon mätte armarna, som vanligt. Just nu skiljer det 0,4% i volym mellan armarna, och det är den friska armen som är störst. Bra, tyckte hon, då hjälper kompressionsstrumpan. Hon verkade även hoppfull över att lymfödemet skulle kunna gå tillbaka, kanske helt och hållet. Men de rekommenderar ändå att man ska använda kompressionshandske och armstrumpa 6-12 månader för att lymfsystemet i armen ska "lära sig" att ta hand om lymfvätskan.

Helt i onödan (II)

Jag kände i morse när jag vaknat, att den jobbiga oroskänslan kröp på mig. Känslan av att ett stort, viktigt och jobbigt besked var i antågande. Under dagen har jag stängt av alla jobbighetskänslor, det fungerar ju när man är i gott sällskap, och det har vi varit. Jag och killarna har varit hemma hos goda vänner. Så skönt.

När vi kommit hem ringde min mobiltelefon. Jag trodde att det var kuratorn - ringde henne i morse för att boka en tid och bad henne ringa upp.
När jag svarade presenterade min läkare - gynekologen sig. Han sa direkt att de INTE HITTAT NÅGOT KONSTIGT I DET DE OPERERAT BORT!!!!!
De hade undersökt livmodern, vänster äggstock och ett 20-tal lymfkörtlar och inte hittat något konstigt. Den enda "konstighet" de kommenterat var att de inte hittade höger äggstock, och det är ju bra, för den lämnade han ju kvar i magen.

Jag var tvungen att ställa frågan: Menar du att ni opererat helt i onödan?
Hans svar var: JA! (Sen började han förklara sig....)
Jag är tacksam för att de opererade. Tacksam över att de tog detta på allvar. Glad över att de lämnade kvar en äggstock för hormonproduktionens skull och inte ledsen alls över att slippa min mens framöver. Några fler barn skulle vi ju ändå inte ha.

I slutet av samtalet frågade jag om onsdag, ska jag komma dit ändå? Vi hade ju bestämt att han inte skulle ringa, utan jag skulle komma dit och få besked, tillsammans med Håkan så att vi kunde lyssna båda två på vad läkaren hade att säga. Oooops! Det hade han glömt. Han bad om ursäkt. Ursäkten godtogs, med glädje! Han fick gärna ringa nu när han hade så positiva besked! Dessutom slapp jag ju ytterligare två dagars oro inför beskedet!

I morgon ska jag till sjukgymnasten. Med armen. Den känns riktigt bra, svullnaden i fingrarna har gått ner. Ska passa på att prata med henne om lymfödem i benet. Vid operationen lämnade de kvar en del lymfkörtlar på utsidan av bäckenet, så förhoppningsvis ska det inte bli något problem med ödem, men eftersom jag ändå ska träffa henne i morgon så ska jag prata med henne om det.

Resten av veckan (jag är sjukskriven veckan ut) ska jag ta det lugnt och bara försöka samla ihop mina tankar och känslor. Jag har faktiskt inte haft en enda dag helt för mig själv sedan operationen. Ingen tid att bearbeta alla tankar. Kanske lika bra det, för jag har ju inte riktigt vetat vad jag hade att bearbeta.
Just nu far många känslor runt i kroppen. Jag är glad, lättad, förvånad, tom, nästan yr - många konstiga och odefinierbara känslor som snurrar...

Helt i onödan...

Jag har fått svar från operationen.

DE HITTADE INGET KONSTIGT!!!!!

Alltså, de opererade helt i onödan.
Läkaren ringde för en timme sedan med de goda nyheterna.
Nu ska vi fira med Pasta & köttfärssås. Kan man dricka champagne till det?

Skriver mer senare i kväll.

Strutsar och vildvittror!

Tänkte att jag kanske ska uppdatera bloggen i kväll, det är ju några dagar sedan nu.
Håkan har varit ledig torsdag - söndag. Oj, vad skönt! Vi har kunnat ha mysiga familjedagar. Vi har tagit det ganska lugnt. Fixat lite med vår nya klädkammare och på barnens rum, varit ute på små skogsrundor...

Jag känner mig piggare för varje dag. Känner mindre och mindre obehag i operationsområdet.
Nu börjar det dock närma sig tid för besked. Onsdag är dagen då vi ska träffa läkaren och (förhoppningsvis) få reda på vad som var fel samt vad de tänker göra åt det. Mina tankar pendlar från att det var något ganska ofarligt (önskedrömmen) till att det var något allvarligt som kräver cellgifter och andra behandlingar (mardrömmen). Försöker låta bli att tänka på det. Det är ju svårt att börja kämpa mot något som jag fortfarande inte vet vad det är.
Jag kör helt enkelt strutstekniken: sticker huvudet i sanden och låtsas som att det inte finns.

Eller hur var det nu vildvittrorna skrek: Syns inte - finns inte!
Om det ändå vore så väl...

Två tråkiga och en trevlig...

Vi börjar väl med de tråkiga:

1. I måndags, när jag var ute på promenad hittade jag en fantastisk skridskois bara några hundra meter härifrån. Det var en stor översvämning på en äng, och absolut inte tråkigt, snarare mycket trevligt! Det tråkiga är att det efter dagens snöfall ligger ca 1dm snö på hela den fina isen. Vi får hoppas att någon snäll traktorförare kan förbarma sig över oss och skotta.

2. I eftermiddags började jag plötsligt må dåligt. Blev frusen, började huttra och kände mig allmänt risig. Är det Erik som smittat mig? Han är feberfri i dag, har haft feber sedan i söndags. Eller är det en uppdämd trötthet som kastade sig över mig nu när Håkan är hemma och jag slappnade av? Efter någon timmes vila känns det lite bättre. Jag får väl gå och lägga mig igen, snart.

Och så en trevlig:

- I förrgår ringde de från blomsteraffären och undrade om vi skulle vara hemma, de hade blommor till oss. Håkan skulle ändå köra där förbi strax efter så han körde in och hämtade blommorna. Då var de snälla och stoppade i extra blommor för att de slapp köra. Jag fick en stor bukett härliga tulpaner. Vackert bundna med blåbärsris.
Tack E & D för de fina blommorna!

Sista...

... sprutan i magen är nu tagen!
Spruträdd är jag absolut inte, men det är ju inte heller något jag går och längtar efter.
Skönt att slippa stoppa i mig mer medicin för tillfället.

I går var det dags att ta av bandaget, eller plåstren ska man nog kalla det. Det såg fint ut. Ett litet smalt ärr, ca 1,5cm långt, under varje plåster. Och inga stygn på utsidan. Fascinerande!

Ännu en dag hemma med småtrollen.
Har man ont om tålamod i vanliga fall så är det ju inget emot hur det är när man mår lite sämre. Och det gäller både mig och treåringen.
I förmiddags skulle vi gå ut en stund. Sonen skrek och skrek, till slut hade han i alla fall alla kläder på sig men hade skrikit i 30min. Plötsligt var det något annat som blev fel och han la i en ny växel på skrikandet. Då gav jag upp och vi stannade inne. Av med kläderna igen. Sonen gick och la sig och somnade. Stackars storebror får bara vara så snäll och hänga med i svängarna. Visserligen är han välkommen till vår underbara förskola, men hur skulle jag få dit honom?

När Håkan kom hem var jag trött. Helt slut, faktiskt. Gav mig ut en liten runda med min julklapp - stavarna, som jag faktiskt börjar tycka riktigt bra om. Sen tänkte jag bara lägga mig och vila lite. Sov i nästan 2h. Oj då, tröttare än jag trodde. Och då sov vi ändå till kl8 i morse.

Treårshumör

När jag var på undersökningen inför operation tog läkaren ett cellprov från livmoderhalsen (ett sådant de tar vart 3:e år). Nu har de väl opererat bort det mesta, men han ville ändå att det skulle vara kontrollerat. Jag måste nog fråga varför, när jag träffar honom igen. Det verkade logiskt när han gjorde det, men det kan de väl kolla efteråt?
Idag kom svaret: Ditt cellprov från livmoderhalsen var normalt.

Idag har jag varit hemma med barnen.
Att leva med en treåring kan vara undebart, mysigt, fantastiskt och alldeles.... alldeles.... påfrestande!
När nämnda treåring dessutom har feber och ännu sämre tålamod och humör än vanligt - då kan det bli lite mycket, framförallt om man inte själv är på topp....

Håkan jobbade idag, men VAB:ar de två sista timmarna. Oj, vad det var skönt att få hem honom. Jag var trött. Framförallt i magen, men även i huvudet.
Gav mig ut i skogen. Med stavarna. Det var underbart! Jag gick en rask promenad, kanske bara knappt 1,5km, men nånstans måste man ju börja.

Idag måste vi handla. Kylen börjar tömmas efter julen. Jag skulle tycka det vore ganska skönt att komma iväg en stund, men att handla, hur skulle det gå? Jag får inte bära mer än max 10kg. Har ni någonsin handlat och packat en kasse som väger mindre än så? Funderade på om jag skulle packa över alla varor från kundvagn till bil - en i taget, men ... nej. Känns som om det skulle vara dubbelt arbete, minst. Och ta en evighet...

Läkning

Vaknade i morse och kände att det verkligen har hänt något i kroppen. Vilken läkningsförmåga! Både magen och axlarna kändes mycket bättre. Faktiskt så bra att jag hoppade över "godispåsen", både morgon och middag.
Gav mig ut i det vackra vädret. Efter 300m rask promenad vände jag och lunkade hemåt i sakta mak. Inte helt återställd ännu, tydligen.
Lät Håkan skruva ihop garderober i lugn och ro medan jag skötte markservicen här hemma, dvs röjde köket efter mellanmål, hjälpte barnen att duscha och lekte lite. När det var dags att laga middag kände jag dock att jag hade två val: Panodil eller sängen (det är inte mycket det fina tål). Det blev två panodil och middag till familjen.

I morgon behöver Håkan jobba. Han skulle jobbat några dagar förra veckan, men det blev ju inte mycket av det. Jag känner att det är lite för tidigt att vara hemma med barnen själv hela dagarna, så de skulle få vara på förskolan i början på veckan. Underbart med en förskola som bara "fixar" när man verkligen behöver det. Men i eftermiddags fick Erik feber... Jaha, då får väl Håkan vara hemma med sjukt barn. (Eller ska man kalla det "sjuk fru"?) Vi kom fram till att han får köra till jobbet några timmar så får jag och barnen ta det lugnt här hemma. Han kan ju komma hem om/när det behövs. Och fortsätter kroppen att läka i denna takt så blir det nog inga större problem. Då kan jag nog snart prova "alla sporter" som läkaren sa. Kanske jag skulle spela lite squash, det har jag aldrig provat...

Min godispåse

Nu har det gått några dagar sedan operationen och jag börjar må lite bättre. Då orkar jag börja analysera godsakerna jag fick av läkaren, dvs läsa bipacksedlar med biverkningslistor.

Vanliga Panodil som smärtstillande i grunden.
Två gånger om dagen skulle jag också ta en annan smärtstillande medicin. När jag började läsa på den blev jag minst sagt förvånad. Används för symtomlindring vid behandling av kronisk ledgångsreumatism, artros och pelvospondylit (en reumatisk ryggsjukdom). Ja, ja den var ju smärtstillande i alla fall.
När jag kom ner till biverkningslistan var jag ändå glad att jag mår så bra att jag inte behöver äta denna medicin längre. Vanliga biverkningar var hjärtinfarkt, andningssvårigheter, yrsel, utslag, klåda. Mindre vanliga (men dock...) stroke, hjärtsvikt, depression, benkramper, nässelutslag. Det stod dock att flera av dessa biverkningar hade iakttagits hos patienter som ätit hög dos under lång tid.
Jag fick även ett morfinliknande preparat som jag kunde ta vid behov. Det har jag inte behövt använda mig av.
Varje kväll tar jag min spruta i magen. Jag har aldrig varit spruträdd men aldrig heller gett mig själv sprutor (förutom den gången jag skulle ge en kulting antibiotika men slant och stack mig själv i armen...)
Biverkningarna av den kändes lite mildare; reaktioner vid injektionsstället, klåda, nässelutslag. Och så förstås; smärtsam kvarstående erektion...

Ikväll, när jag ännu en gång läste igenom pappren jag fick efter operationen upptäckte jag något jag inte sett innan. "Du kan även ha ont i axlarna ett par dagar, det beror på att..."

1.1.11

Som den siffernörd jag är var jag bara tvungen att skriva dagens datum i rubriken..

Nytt år, nya möjligheter...
Varför säger man inte så varje dag?
Ny dag, nya möjligheter..

Nu ska vi alla lägga allt skit som varit, bakom oss tillsammans med det gamla året. Det enda vi ska ta med oss är de vackra minnena, dem ska vi spara i våra hjärtan.

Själv mår jag ok. Jag mår bättre i magen.
Men jag har haft ont. Ont så det svartnade för ögonen. Ont så jag trodde att jag skulle kräkas av smärta. Ont - i nacken och axeln.
Men nu är det lite bättre. Lite massage, en lång varm dusch och ett riktigt starkt hästliniment så känns det bättre.
Vill inte ta smärtstillande för axlarna utan vill kunna känna hur pass ont det gör i magen - och faktiskt, jag har inte behövt stoppa i mig något sedan kl 6 i morse. Det måste betyda att jag är på rätt väg!

Nu ska jag bylta på mig lite kläder och ge mig ut en runda. Läkaren sa ju att jag skulle kunna sporta alla sporter dagen efter operationen. Jag tänkte bara ta en liten, kort promenad. Känna frisk luft, känna friheten. Längta efter en långpromenad i skogen...