Strutsleken

Efter en lagom lång arbetsvecka (4 dagar) har jag nu haft två härliga dagar med familjen.

Igår var jag och barnen lediga. Vi ägnade förmiddagen åt att städa. (Vår städerska verkar fortfarande strejka). Axel och jag hjälptes åt (Erik plockade mest fram igen) och efter några timmars gemensamt slit var jag i alla fall nöjd. Eftermiddagen tillbringade vi hemma hos goda vänner. Barnen lekte och vi mammor kunde njuta av trevligt sällskap och härliga barn. Inte illa att få ha det så.

Idag körde vi till Lund. Vi skulle framförallt köpa plastbackar att ha under Eriks säng och lägga leksaker i. Det blev väldigt tydligt igår att det behövs NU. Vi hade en mysig förmiddag (tillsammans med några 1000 andra) på NOVA i Lund. När vi kom hem hade vi handlat en hel del, både saker vi behövde och en del vi inte visste att vi behövde, men INGA plastbackar! Ibland blir jag bara så trött på mig själv...

I morgon ska vi ha en härlig dag tillsammans med min syster och hennes barn. Barnen längtar efter sina kusiner. Senaste gången vi träffades fick de bara leka några timmar och det var på tok för lite tyckte de, så i morgon blir det heldag! Måndag betyder jobb, en dag med trevliga arbetskompisar.

Sen är det tisdag, heldag på sjukhuset. Först ska vi till läkaren och få besked om vad de hittade vid operationen och hur de planerar att gå vidare. Även om jag givetvis hoppas att de inte hittat några cancerceller i de bortopererade lymfkörtlarna hoppas (och tror) jag att de ger mig nån sorts behandling. Alla tillgängliga vapen ska användas i bekämpning av fienden!

Sen ska vi träffa kuratorn. Kanske skönt att få prata av sig en stund och få hjälp att samla ihop tankarna. Återbesök hos sjukgymnasten står också på programmet. Jag har skött min sjukgymnastik som jag skulle och känner att rörligheten i armen är i stort sett "normal" igen.

Jag fasar en del för beskedet vi ska få hos läkaren. Om jag stannar upp för länge känner jag klumpen i magen återvända och snabbt växa, så jag väljer att leka strutsleken. Jag (sticker huvudet i sanden och) låtsas att det inte finns nån tisdag, så slipper jag tänka på den och må dåligt av det.
Men oavsett vad vi får för besked så har jag de senaste två veckorna mått bättre än på länge, för att inte säga bra. Jag har känt mig normal (vad nu det är), och det ska jag tänka på, komma ihåg och försöka fortsätta med. Jag känner mig ju inte sjuk, inte fysiskt i alla fall...