Stavgång

Jag har varit ute och stavgångat!
Det är jobbigt, mycket jobbigare än man kan tro. Säkert beror det på hur man går och, givetvis, vilken kondition man har. Vad gäller den senare, får jag väl erkänna, att det finns mer att önska.

Förra gången jag var på lymfödemottagningen såg jag en stor plansch på vilken man kunde läsa om forskning angående lymfödem och stavgång. Man hade undersökt om stavgång påverkade ödemet eller ej och kommit fram till att, för de flesta patienter, var det positivt att gå stavgång. Allt var på engelska med en hel del facktermer och förkortningar vilket gjorde att det tog en stund att ta sig igenom. Tur att jag var i god tid så jag hade en stund på mig, för det var intressant läsning.

Jag pratade lite med sjukgymnasten om det och hon tyckte att jag absolut skulle prova, det är mycket bättre att promenera med än utan stavar när man har problem med ödem. Men hon menade också att all träning är bra träning, och att simma (som jag försöker göra var vecka) var mycket bra träning.

När jag var på lymfödemmottagningen i förrgår såg jag samma plansch om stavgång. Denna gång på svenska, och det mina ögon fastnade på var just min sjukgymnasts namn. Det visade sig att det var hon som gjort undersökningen och skrivit en uppsats i just detta ämne för några år sedan.

Jag har fått låna ett par stavar och gått stavgång några gånger nu. Jag har blivit bättre på att inte trassla in stavarna och benen i varandra. Armen känns lättare efter en tur med stavarna än när jag gått utan dem. Problemet är bara att komma ihåg dem. Att ha dem stående vid dörren fungerar inte, för snabbt och lätt förvandlas de till svärd här hemma. Alltså ligger de uppe på ett skåp. Förhållandevis ofta kommer jag inte ihåg dem förrän jag redan är ute på min promenad. Tröstar mig med att promenad utan stavar är bättre än ingen promenad alls.