Klokord

Jag tycker att psykologi är mycket intressant. Det senaste året har jag inte bara fått uppleva hur hjärnan beter sig i olika situationer, jag har också ägnat en del tid åt att fundera över varför.
Just nu funderar jag en del över olika försvarsmekanismer. Förnekelse, regression och projektion är de jag minns från lektionerna på gymnasiet. Men visst finns det fler?! (Visst, lätta att hitta på nätet...)

När den första chocken efter vårt lite märkliga besked i fredags lagt sig kände jag ändå mest lättnad. Lättnad över att inte lungor och/eller lever var fulla av metastaser. Det som finns i livmodern hoppas jag att de kan ta bort. Ta allt som behövs och lite till! Jag ska ändå inte ha fler barn.
Jag vågade knappt berätta för Håkan att jag faktiskt från och till kände lättnad. Men när jag väl berättade sa han att han faktiskt kände likadant. Konstigt, här har vi fått ett besked om att det finns ett misstänkt monster i min mage, då känner vi lättnad över att det inte var värre... Dum i huvudet, eller bara en effektiv försvarsmeknism?

Var hos kuratorn idag. Lika bra att prata med som i våras. Jag har flera gånger under hösten tänkt att jag nog borde prata med henne, men det har liksom inte blivit av. Nu var det verkligen dags. Dock kände jag inte att hon hade lika många "klokord" till mig denna gång, men hon gav mig nog också svaret på varför.
Här kommer min tolkning av det hon sa; I vintras var jag djupt, djupt nere i det svarta hålet. Men jag tog mig, genom ett enormt hårt arbete, upp därifrån, med hjälp av bl.a. henne (kuratorn), familj, vänner, bloggen. Nu har jag kvar de verktyg jag skaffade mig då och kan vid behov ta fram dem och använda.
Visst låter det ganska logiskt? (Eller mest rörigt?)

Dessutom lovade hon att även hon skulle göra vad hon kunde för att jag ska få reda på så mycket som möjligt så fort som möjligt. Underbara människa!