Jag undrar bara...

Igår var det lite lättare. De värsta panikkänslorna hade lagt sig och den största delen av tiden kunde jag t.o.m. tänka att möjligheten för ett positivt besked faktiskt också finns.

Hypokondrikern Ulrika hoppar dock fram som gubben ur lådan med jämna mellanrum. Framförallt när jag hostar. Det är ju faktiskt så att ett av de vanligaste ställena att få melanom-metastaser är lungorna, och om man får det visar det väl sig som hosta och flåsighet - antar jag. Hur troligt är det då att min hosta och flåsighet beror på metastaser i lungorna? Med tanke på att ALLA i vår familj hostar just nu så kan jag under mina ljusa stunder tänka att min hosta kanske beror på förkylningssmittan som florerar här i huset. Andra stunder kan jag inte alls vara så logisk...

Idag har jag varit ganska orolig. Inte så mycket för beskedet på återbesöket egentligen. Mer nervös för om och hur vi ska komma dit...
Mycket snö har vi här i skogen. Posten har vi bara fått en dag denna veckan, i tisdags. Tur att vi fick den då så jag fick kallelsen. Hade varit tråkigt att få den i morgon, 4h efter att jag skulle vara där...

Men, vid middagstid ringde de från Lund. Jag skulle egentligen träffa en läkare i morgon som jag bara har träffat en gång innan, alltså inte "min" läkare eftersom hon skulle vara på operation hela dagen. Nu hade "min" läkare kommit på att hon själv ville ha detta mötet med mig och skulle klämma in det mellan två operationer. Kl 9.45 istället för kl8. Bra ur den synpunkten att de kanske hunnit ploga vägarna lite mer. Dåligt med tanke på att jag får mer tid att tänka.

Jag undrar bara:
1. Varför gör de så här?
2. Varför kan jag inte låta bli att lägga in egna tolkningar i allt de säger och gör?