Det var en tiger...

Det är viktigt att barnen också får vara med. I helgen berättade vi för dem att jag har en "prick" i magen. Vi berättade att man inte riktigt vet vad det är och att man kanske ska operera. Vi berättade också att doktorn sagt att jag inte ska jobba förrän vi vet vad det är. Axel som snart blir 6år förstår ju ganska mycket medan Erik, 3år, mest lyssnar och ställer, vad vi tycker, ganska irrelevanta frågor.

Härom kvällen var Håkan borta. Då började Erik prata om att min mamma hette Rita och att hon är död. (Barn är så underbart raka.) Barnen undrade varför hon dog. Inte precis det jag vill prata om just nu, men jag tog ett djupt andetag och försökte förklara lite. Jag vill inte ljuga för dem, samtidigt som jag absolut inte vill berätta något som gör att de kan dra paralleller med min "prick i magen".

Jag sa att hon var sjuk och inte kunde andas. Axel undrade varför inte doktorn hade hjälpt henne, så jag berättade att det inte fanns någon medicin som kunde bota den sjukdomen. Den förklaringen kunde Axel acceptera och han gick iväg och fortsatte leka. Erik stod tyst en stund, sen började han mumla och till slut sa han: Ett lejon åt upp henne! Jag sa att ett lejon inte hade ätit upp henne. Han tittade då storögt på mig och kostaterade: Nähä, det var en tiiiger!?!
Så snabbt och lätt tog han ner det ofattbara på sin verklighetsnivå! Om man inte finns mer, då har man blivit uppäten...