Dåligt samvete...

... är jag otroligt duktig på att ge mig själv.
Jag har ganska ofta dåligt samvete för både det ena och det andra. Ofta gäller det dåliga samvetet barnen, men på senaste tiden har en hel del handlat om sjukskrivning, oro och jobb.

Veckan som gått har varit en ganska bra vecka. Jag har mått relativt bra, orkat göra en del saker. Då får jag såklart genast dåligt samvete för att jag är hemma och inte på jobbet. I min värld stannar man inte hemma från jobbet om man inte är sängliggande! Extra dåligt samvete hade jag igår. Jag var på biblioteket, handlade, packade (vi skulle iväg på kvällen). Orkar man så mycket ska man kanske inte vara hemma utan i stället vara på jobbet...

När jag kom hem från min lilla tur och höll på att packa upp ringde det på dörren. Det var grannen som undrade vad som stod på. Hennes man var en av dem som råkade ut för häxan-Ulrika häromdagen. Hon kom in en stund och pratade. Jag berättade. Det visade sig att de inte ens visste att jag varit sjuk förra vintern. Det var jag helt säker på att de visste, men tydligen inte. När jag berättade för henne och tårarna rann längs mina kinder, då förstod jag varför jag inte är på jobbet.

Kanske är det så att återhämtning och rehabilitering får vara trevliga saker? Att man, trots sjukskrivning, får (och t.o.m. bör) stiga ur sängen och göra små turer ut bland folk?

Efter att ha vilat lite hämtade jag barnen. Håkan kom hem tidigare från jobbet och vi gav oss till Bäckaskogs slott utanför Kristianstad. Där väntade viltinspirerat julbord och övernattning. Vilken lyx! Vi fick t.o.m. sova i en av sviterna, wow! Och idag har jag njutit av hotellfrukosten. Verkligen njutit, både länge och väl.