Stressande

"Det är lite mycket nu..."
Så skulle man väl kunna sammanfatta förra veckan.

CT-PET-undersökningen i fredags gav mig nog grundstressen. Nu går jag och väntar på besked - ett ordentligt stressmoment i sig.

I måndags, när snickaren ÄNTLIGEN skulle lägga golvet i badrummet upptäckte han att plattorna var alldeles sneda. Våra fina, italienska, högkvalitetsplattor som dessutom var svindyra. Som följd av detta blev det många turer till kakelaffären. De var lika upprörda som vi, men det gjorde ju inte plattorna rakare. Förhoppningsvis kommer det nya (från Italien) i morgon. Hjälper inte mycket, nu har ju snickaren andra saker inplanerade.

Turerna med min kompressionshandske & armstrumpa hjälpte till att höja stressnivån ordentligt.

I helgen har vi haft 3-årskalas, både lördag och söndag. Härligt, mysigt och jättetrevligt, men visst - en del som ska förberedas och fixas. Städa, handla, baka, laga mat...
Igår kväll var vi trötta. Jag gick och la mig redan kl20.30. Slocknade direkt - som en klubbad säl.

Idag var planen att jag skulle följa med Axels förskolegrupp till Malmö. Vi skulle åka buss dit och hem och, inte minst, gå på teater. Detta har jag sett fram emot länge. Men i morse berättade min kropp (återigen) för mig att jag ville för mycket. Min stressmage gjorde sig hörd och det var bara att ge upp varenda tanke på att göra något annat än att ta det lugnt idag. Jag blev ledsen och besviken för att jag inte kunde följa med. Fick lite dåligt samvete för att jag ställde till det för personalen på förskolan, men de fixade givetvis dagen utan mig. Tillbringade största delen av dagen i sängen och kurerade mig samt tyckte synd om mig själv.

Det är ju inte första gången i höst som min mage sätter stopp för mitt stressande. Effektivt, men usch så tråkigt. Svårt att lyssna på min kropp, jag vill ju så mycket.