Att få ett icke-besked

Jag kände idag att jag inte kunde jobba så länge jag inte fått veta något, så jag tog mod till mig och ringde till Melanommottagningen i Lund. Fick prata med en sköterska där som läste mina journaler, kopplade bort mig en liten stund och sen sa att de skulle ha en konferens på måndag då de skulle diskutera bilderna.
Jag vet sedan innan att de har konferenser på måndagseftermiddagar med kirurger, onkologer, röntgenläkare, sköterskor och en massa andra personer som kan vara/bli inblandade. Då diskuterar de resultat och hur de ska gå vidare med behandlingar osv.
Givetvis tolkar jag detta som att de har hittat något på mina bilder. När jag sa det till sköterskan ville hon inte kommentera det. Hon sa bara att det skulle komma en läkare till den konferensen som skulle vara duktig på att tolka bilder... Svar nog?

Nu sitter jag här, stirrar rakt framför mig och känner mig bara uppgiven. Tårarna rinner. Vad ska jag göra? Vänta, vänta, vänta...
Kuratorn ska nog få ett litet samtal. Det var längesedan jag träffade henne. Nu är det nog dags igen.

3timmar senare...
Håkan kom hem från jobbet vid lunch. Skönt att ha honom hemma även om han inte kan göra så mycket.
Kuratorn hade givetvis inte tid förrän på tisdag.
Jag har ägnat timmarna som gått åt att gråta, tycka synd om mig själv och läsa. (Kändes ju som meningsfull sysselsättning.) Läsning - av böcker som man inte behöver engagera sig i - ger hjärnan en liten paus från de jobbiga tankarna.

Men några positiva tankar har jag ju ändå. Jag känner mig inte fysiskt sjuk, kan jag då vara det? Det kan ju faktiskt vara så att de har som rutin att alltid diskutera alla patienter på en konferens innan de meddelar resultat. Självklart kan då inte sköterskorna lämna några besked innan. Jag har inte fått reda på någonting egentligen, varken positivt eller negativt. Alla mörka tankar kommer bara av mina egna tolkningar. Alltså, det finns fortfarande chans att de berättar nästa vecka att allt är som det ska.

I vilket fall som helst så kommer de närmaste dagarna att vara förstörda. Om de i nästa vecka meddelar att allt är ok, så har jag mått dåligt dessa dagarna helt i onödan. Om de hittat något farligt så har jag ägnat för många dagar åt att oroa mig, dagar jag borde ägna åt familjen och se till att ha det bra. Oavsett hur långt liv man har framför sig så är varje dag som "bara går" slöseri med viktig tid.

Och det där med att jobba - det kan jag ju bara glömma. Jag är inte ett dugg trafiksäker, snarare trafikfarlig...