Återbesök, vad är det som är så farligt med det? Vad gör det så skrämmande? Vad är det som gör att min hjärna slutar fungera och bara bryter ihop utan förvarning, så som den gjorde igår? Läkaren ska väl klämma och känna och ställa några frågor. Jag hoppas (och tror) att de inte kommer att hitta något konstigt. Sen måste jag väl berätta om mina småkrämpor, lite ont här, lite ont där, inte alltid, bara ibland. Förmodligen mest hjärnspöken, men tänk OM läkaren börjar misstänka något konstigt?
Det är nog detta som skrämmer mig mest; tanken på OM.
OM, OM, OM...
Om inte OM hade funnits hade kon flugit till månen. Så sa min kloka mamma.
För några dagar sedan pratade jag med en av mina bästa vänner. Vi avhandlade de vanliga startfraserna. Hur mår ni? Har det hänt nåt speciellt? Bla bla bla...
Sen ställde hon frågan som bara en riktigt god vän kan göra och verkligen vilja ha ett ärligt svar.
-Men hur mår DU? Är det bra?
-Jo, det är väl ganska bra. Hjärnan spökar på som vanligt och uppfinner metastaser både här och där. Just nu är jag förkyld och har en ganska jobbig hosta. Och du vet hur jag är - då finns det såklart (hjärnspök-)metastaser i lungorna...
Hennes kommentar till detta sades med MYCKET ironi i rösten:
-Ja, just det - det har jag hört är vanligt - att metastaser i lungorna brukar börja med en förkylning!
Tack, den kommentaren var precis vad jag behövde, den fick min hjärna att varva ner ganska ordentligt.
Att jag inte kan styra över min hjärna och mina tankar är något jag fått inse och försöka lära mig att leva med. Vissa dagar går det bättre, andra inte så bra. Men; rätt kommentar, av rätt person, vid rätt tillfälle underlättar helt klart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar