23 november 2010

På resultatfronten intet nytt

Igår hörde min berömda stressmage av sig igen. För mycket att tänka på, kanske?
Barnen var lediga för att vi skulle ha mysdag så det blev inte mycket vila för min del.
Kanske var det en av anledningarna till att jag inte blev bra så fort som jag brukar. Några timmars vila brukar vara det som behövs. I morse mådde jag fortfarande illa, så det vara bara att ringa till jobbet och sjukskriva mig ännu en gång. Tråkigt.

Jag har väntat "länge" nu på att höra något från läkarna i Lund och få ett resultat av CT-PET-undersökningen som gjordes förra fredagen. Min läkare skulle ha resultatet efter ca en vecka, stod det i kallelsen. Det var i fredags. Jag har väntat på ett telefonsamtal eller ett brev sedan i torsdags. Antingen ett resultat, eller en kallelse till återbesök. Men ingenting. Hur ska jag tolka det? Givetvis förstår jag att jag inte kan tolka det på det ena eller andra sättet, men min hjärna letar febrilt efter tecken, signaler eller annat som gör att jag kan förstå vilket besked de tänker komma med och när. (4 dagars väntan känns som en evighet när man går i ovisshet...) Blev jättebesviken idag när postlådan bara inehöll det vanliga - reklam och räkningar.
Kanske ska jag försöka få tag på dem i morgon och få veta något, tid för återbesök, eller, allra helst, ett positivt besked. (Elisabeth, jag vet att jag lovade dig att jag skulle, men kommer jag att våga/orka? Kanske får jag ett mer positivt besked om jag väntar, eller?)

Efter några timmars vila idag mådde jag ganska bra. Huvudet har fungerat bra - tills ikväll när jag kom på att det idag är exakt ett år sedan vår familjeläkare ringde och berättade att jag har cancer. Många tankar och känslor började virvla runt och för en stund var jag totalt handlingsförlamad. Stackars Håkan fick själv fixa iordning barnen för nattning ikväll igen. För ett år sedan slogs benen undan för mig (och många i min närhet).
Jag undrar om de andra 1-års-dagarna kommer att kännas också. Ett år sedan första läkarbesöket på melanommottagningen, ett år sedan operation, ett år sedan negativa, och senare även positiva, besked. Nåja, det får tiden utvisa.
Mycket hänger också på vad jag får för besked nu...

2 kommentarer:

  1. Det ÄR faktiskt också OK att inte våga ringa...
    Det finns många sätt att köpslå och har först tanken smugit sig in att beskedet kommer vara på ett visst sätt ifall du väntar tills du hör nåt... - ja då är det nog bara att vänta!
    Jag förstår precis vad du menar.

    Tänker på dig i vilket fall som helst och hoppas att du inte behöver vänta så länge!
    Stora kramar!
    Elisabeth

    SvaraRadera
  2. Ovisshet är hemskt.
    Kan bara hålla tummarna för dig att allt går bra.

    Många styrkekramar från värmen.


    Kram Cecilia

    SvaraRadera