Folkskygg...

...känner jag mig allt som oftast.

Livrädd för att träffa nån som säger nåt snällt.
Inte alltid jag kan hålla mig glad och positiv då. Känner ni att det är fel tid & plats eller ni inte orkar med tårar i ögonen på mig så låtsas som om inget hänt. (Det är så vi klarade jul- och nyårskalasen, gav alla andra order om att inte nämna nåt.)

Jag blir jätteglad av att nån ringer och pratar en stund. Själv drar jag mig för att ringa till folk och "vara gnällig". Ja, jag vet att de flesta av mina vänner tycker att det är helt ok, men det känns jobbigt att ringa och kanske störa...
Så, som sagt, ni får jättegärna ringa! Känner jag att jag inte orkar prata så låter jag antingen bli att svara eller så säger jag det när jag svarat.

Ett sms är ju aldrig heller fel, det kan jag läsa och svara på när jag orkar.

Träffar ni nån som kan tänkas vilja läsa denna blogg så dela med er av adressen, det är så jag vill att den ska spridas. Och om ni inte redan upptäckt det så är det första ordet mitt namn baklänges med ett n (för Nordström) först: nakirlu.blogspot.com