Sista...

... sprutan i magen är nu tagen!
Spruträdd är jag absolut inte, men det är ju inte heller något jag går och längtar efter.
Skönt att slippa stoppa i mig mer medicin för tillfället.

I går var det dags att ta av bandaget, eller plåstren ska man nog kalla det. Det såg fint ut. Ett litet smalt ärr, ca 1,5cm långt, under varje plåster. Och inga stygn på utsidan. Fascinerande!

Ännu en dag hemma med småtrollen.
Har man ont om tålamod i vanliga fall så är det ju inget emot hur det är när man mår lite sämre. Och det gäller både mig och treåringen.
I förmiddags skulle vi gå ut en stund. Sonen skrek och skrek, till slut hade han i alla fall alla kläder på sig men hade skrikit i 30min. Plötsligt var det något annat som blev fel och han la i en ny växel på skrikandet. Då gav jag upp och vi stannade inne. Av med kläderna igen. Sonen gick och la sig och somnade. Stackars storebror får bara vara så snäll och hänga med i svängarna. Visserligen är han välkommen till vår underbara förskola, men hur skulle jag få dit honom?

När Håkan kom hem var jag trött. Helt slut, faktiskt. Gav mig ut en liten runda med min julklapp - stavarna, som jag faktiskt börjar tycka riktigt bra om. Sen tänkte jag bara lägga mig och vila lite. Sov i nästan 2h. Oj då, tröttare än jag trodde. Och då sov vi ändå till kl8 i morse.