Helt i onödan (II)

Jag kände i morse när jag vaknat, att den jobbiga oroskänslan kröp på mig. Känslan av att ett stort, viktigt och jobbigt besked var i antågande. Under dagen har jag stängt av alla jobbighetskänslor, det fungerar ju när man är i gott sällskap, och det har vi varit. Jag och killarna har varit hemma hos goda vänner. Så skönt.

När vi kommit hem ringde min mobiltelefon. Jag trodde att det var kuratorn - ringde henne i morse för att boka en tid och bad henne ringa upp.
När jag svarade presenterade min läkare - gynekologen sig. Han sa direkt att de INTE HITTAT NÅGOT KONSTIGT I DET DE OPERERAT BORT!!!!!
De hade undersökt livmodern, vänster äggstock och ett 20-tal lymfkörtlar och inte hittat något konstigt. Den enda "konstighet" de kommenterat var att de inte hittade höger äggstock, och det är ju bra, för den lämnade han ju kvar i magen.

Jag var tvungen att ställa frågan: Menar du att ni opererat helt i onödan?
Hans svar var: JA! (Sen började han förklara sig....)
Jag är tacksam för att de opererade. Tacksam över att de tog detta på allvar. Glad över att de lämnade kvar en äggstock för hormonproduktionens skull och inte ledsen alls över att slippa min mens framöver. Några fler barn skulle vi ju ändå inte ha.

I slutet av samtalet frågade jag om onsdag, ska jag komma dit ändå? Vi hade ju bestämt att han inte skulle ringa, utan jag skulle komma dit och få besked, tillsammans med Håkan så att vi kunde lyssna båda två på vad läkaren hade att säga. Oooops! Det hade han glömt. Han bad om ursäkt. Ursäkten godtogs, med glädje! Han fick gärna ringa nu när han hade så positiva besked! Dessutom slapp jag ju ytterligare två dagars oro inför beskedet!

I morgon ska jag till sjukgymnasten. Med armen. Den känns riktigt bra, svullnaden i fingrarna har gått ner. Ska passa på att prata med henne om lymfödem i benet. Vid operationen lämnade de kvar en del lymfkörtlar på utsidan av bäckenet, så förhoppningsvis ska det inte bli något problem med ödem, men eftersom jag ändå ska träffa henne i morgon så ska jag prata med henne om det.

Resten av veckan (jag är sjukskriven veckan ut) ska jag ta det lugnt och bara försöka samla ihop mina tankar och känslor. Jag har faktiskt inte haft en enda dag helt för mig själv sedan operationen. Ingen tid att bearbeta alla tankar. Kanske lika bra det, för jag har ju inte riktigt vetat vad jag hade att bearbeta.
Just nu far många känslor runt i kroppen. Jag är glad, lättad, förvånad, tom, nästan yr - många konstiga och odefinierbara känslor som snurrar...