Feber

Ja, det är inte jag som har feber utan yngste killen.
Härom kvällen flög det på honom. Han vägrade äta favoritmaten, började frysa och ville sen gå och lägga sig. Inte likt honom, så vi förstod att något var fel. När han kom upp i mitt knä och jag kände att han var varm som en kamin insåg jag att han hade fått ordentlig feber (drygt 39grader). Några minuter var var jag övertygad om att det var orsakat av galopperande cancer, men sen hann förnuftet ikapp mig och jag insåg att han är 2½ år och att små barn då och då får ganska hög feber. Ibland helt utan någon synlig orsak. (Idag hade han dock "feber i halsen.")

Vi fick ställa in en minisemester hos kompisar i de Blekingska skogarna och det var ju givetvis jättetråkigt. Dessutom skulle vi, på vägen hem, hälsa på kompisar vi bara träffar några få gånger om året. Urtrist att det inte blir av nu.

Ändå kan jag inte låta bli att på något sätt vara tacksam för att detta kommer just nu. Nu när jag mår bra och hela familjen har ork att klara det. Jag hörde någon som sa att:
Gud ger oss inte fler bekymmer än vi orkar bära.
Kanske stämmer det? Kanske är det bara turen som varit på vår sida i detta avseende? Oavsett vilket så är jag tacksam över det.

Under vintern har våra barn på något konstigt sätt klarat att hålla sig friska. Vi vet ju alla att barn alltid råkar ut för både den ena och andra smittan. Är det inte feber så är det magsjuka eller öroninflammation...
Men i vinter när jag inte vet hur vi skulle orkat med att ha sjuka barn här hemma så har de som sagt varit friska.

Nu är barnen nattade. Cd-spelaren som i vanliga fall berättar en saga för dem spelar ikväll (på sjuklingens begäran) Lucia- och julsånger!