Allt enligt boken!

Jag höll mitt löfte om att ta tag i mitt liv igår!
Eller, kanske det inte var riktigt så. Kanske tog livet tag i sig själv. Jag mådde åtminstone bättre när jag vaknade och hela dagen var lättare att ta sig igenom.

Jag har funderat mycket på varför det blev såhär, NU???

Jag hade stora förväntningar på semestern. Nu skulle jag koppla av, glömma alla cancertankar, åka bort med familjen och bara må bra. Det blev inte riktigt så. Jag åkte förvisso bort med familjen, men lyckades ha alla cancertankar med mig och pga av det mådde jag inte bra. En stress i sig. Stress kan man få huvudvärk av och spänningshuvudvärk har väl alla haft nån gång. Om det varit som min livliga fantasi velat få mig att tro, dvs metastaser (dottertumörer) i hjärnan borde huvudvärken kommit även när jag hade roligt, när jag var sysselsatt med annat. Inte bara när jag slappnade av. Hela dagen igår var huvudvärksfri och även idag har den hållit sig nästan helt borta, inte förrän ikväll hälsade den på en stund. Så nu har jag bestämt mig för att huvudvärken inte är farlig, bara oerhört jobbig och tröttande.

Igår fick jag order av Håkan om att ringa kuratorn, och eftersom han brukar komma med kloka idéer så gjorde jag som han sa. Det var bra. Hon är bra. Hade ett ordentligt samtal med henne idag (per telefon) och det gav mig mycket lugn i tankarna. Hon sa (nästan med ett skratt) att jag följer skolboken i stort sett punkt för punkt. Kändes ganska bra att höra att i allt detta tråkiga och jobbiga så är jag i alla fall normal, jag reagerar helt normalt. Jag försökte få henne att berätta vad det står på nästa sida i den där boken som jag följer - allt för att kunna vara förberedd och inte bli så förvånad när reaktionerna kommer - men hon ville/kunde inte säga när nästa bakslag skulle komma. Hon sa bara att det första året efter en så här omvälvande händelse brukar vara jobbigast.

Ja, ja, skönt att vara bra på nåt (att reagera enligt boken, menar jag). En annan sak jag är jättebra på är att ge mig själv dåligt samvete. De senaste dagarna har jag haft dåligt samvete för att jag förstörde (och kommer att förstöra) semestern för familjen, men jag tror att åtminstone barnen inte märkte nåt. Däremot undrar jag vad de tänkte idag när jag kom in till dem efter mitt samtal med kuratorn, alldeles rödgråten. De sa inget, men satt snällt på sitt rum och lekte tillsammans i flera minuter. Hur ofta händer det?

Nu har jag fått inse att dessa tankar kommer att vara med mig länge (som en oönskad men envis vän kommer de att förfölja mig). Jag får acceptera att de är där, öva på att hantera dem. Jag får bearbeta dem när det behövs, vända och vrida på dem. Jag får reagera på dem när det är tid för det och förhoppningsvis, klara att stoppa undan dem i ett fack oftare och oftare.

Kanske blir det en dag som läkaren vid återbesöket sa; en dag kommer du att inse att du inte tänkt på sjukdomen på hela dagen!