Cancerblogg

Har funderat på det ett tag, och känner att det är bevisat nu. Ju bättre jag mår desto mindre är mitt behov av att skriva på bloggen. Såklart gäller även det omvända. När jag mår dåligt är det jätteskönt att få sätta mig vid datorn och ösa av mig alla dåliga och jobbiga tankar här. Det är verkligen en cancerblogg.

Jag kan numera se hur många besökare som är inne på min blogg och hälsar på (med hjälp av Håkan lyckades jag installera en räknare). Bara att inse att Axel hade rätt när han konstaterade att

"Pappa kan mer än du, men det är du som bestämmer. Bara när du inte är hemma bestämmer pappa."

En klok pojke som analyserar omvärlden och drar många slutsatser av vad han ser. Nåja, tillbaka till besöksräknaren, en del besökare tittar in här varje dag. Och ni som kikar; ni får vara glada var gång det INTE finns något nytt att läsa; det betyder att jag inte mår alltför dåligt.

Förra helgen, när jag hade en dipp i humöret, fasade jag för veckan som skulle komma. Håkan skulle jobba och jag och barnen skulle vara hemma. Veckan har nu passerat och jag kan, när jag ser tillbaka på den, konstatera att den blev riktigt bra. Vi har haft mysiga dagar tillsammans med flera små utflykter. Inga långa dagar på stranden. Försökt hålla oss inne eller i skuggan mitt på dagen. Men en del bad och mycket fika.

Nu har Håkan påbörjat sin semester (igen) och vi ska vara lediga tillsammans resten av månaden. Inga stora saker inplanerade, förutom de 8kubikmeter ved som ska tippas av på vår gräsmatta i morgon bitti.

Grillen är tänd, vinet lagt på kylning. Barnen badar i vattenspridaren. Vilket härligt liv!
Nu ska jag ta var dag som den kommer. Inte bygga upp några stora förväntningar och förhoppningar. Njuta av de dagar huvudet hänger med (hoppas de blir många), och genomlida de andra så gott jag kan.