Jag fick besök...

Ja som sagt, idag fick jag besök.
Inget trevligt besök, ingen som ringde på dörrklockan med en påse bullar i handen, nej det var cancer-ångest-monstret (jag lånar det ordet av dig, Elisabeth, det beskriver så väl vad det är). Kanske kan man inte ens kalla det besök, det var mer som en attack, ett anfall.

För några veckor sedan ringde jag till melanommottagningen i Lund och fick en tid för återbesök. Det var ett jobbigt samtal, mycket jobbigare än jag kunde föreställa mig. Allt kom plötsligt tillbaka, det blev så verkligt igen. Jag, som under en tid mått så bra, känt mig så glad.
Nu kände jag plötsligt ångesten pocka på uppmärksamhet, jag kände monstret flåsa runt knuten...
Men mina skyddsmurar var starka och höga, de släppte inga elakheter nära mig.

Sakta, sakta har de brutits ner, tills igår när de till slut rasade. Många små saker som fick murarna att falla.

- Rädslan och oron inför återbesöket. Hjärnan har börjat hitta på en massa skit igen, fantasin skenar.
- Solen. Vackert väder, varmt och skönt. Det enda jag tänker på är att de starka solstrålarna framkallar cancer... Jag är rädd. Rädd för att vara i solen, rädd för att mina barn ska vara i solen, rädd...
- Igår ringde jag till min kurator för att bestämma en ny tid. Inte för att jag kände att jag behövde det utan för att vi bestämt att vi skulle ha ett samtal i samband med återbesöket. Hon svarade inte utan jag pratade med hennes telefonsvarare. Ännu har hon inte hört av sig, varför vet jag inte - förmodligen för att hon är ledig eller upptagen med något annat, men mina försvarsmurar klarade inte det.
- Läste på en väns blogg igår att hon inte mådde jättebra. Även hon har besök av det elaka monstret. Kan det smitta via datorer?

Nu gråter jag. Gråter för att jag är rädd, gråter för att solen skiner.
Jag gråter för att vi är bjudna på fest i morgon. En fest jag sett fram emot, med många trevliga människor jag inte träffat på länge. Nu vet jag inte om jag orkar gå dit. Vill ju inte förstöra festen med att sitta i ett hörn och gråta hela kvällen.
Jag gråter för att det snart är midsommar och jag inte vet om jag orkar vara glad och trevlig och fira det.
Jag gråter för att det är sommar och semester. Vi har bokat en resa veckan efter midsommar, till Astrid Lindgrens värld och till Kolmårdens djurpark. Orkar jag vara glad där och då? Klarar jag av att njuta om solen skiner och det inte finns skugga överallt?

I allt detta jobbiga kan jag ändå se ljuspunkter.
Jag fick för en stud sedan ett sms av en nära vän. Jag skickade tillbaka och berättade hur jag mår.
Meddelandet jag fick tillbaka var kort och enkelt: Vill du prata så är jag hemma idag.
Sådana vänner kan man aldrig få för många av. Det känns skönt att veta att ni finns där för mig när jag som bäst behöver er. Även om jag inte orkar prata så betyder det jättemycket att veta.