Samtal...

Inget jobb för mig idag heller. Det fungerar bara inte att sitta och bevaka flygplan samtidigt som hjärnan hittar på en massa annat skit. Det känns väl tryggt?

Idag har jag pratat med min underbara sköterska i Lund. Förklarade för henne hur jag mår och att fantasin skenar iväg och hittar konstigheter överallt. Minsta lilla smärta eller födelsemärke blir i min fantasi stora tumörer. Jag hoppas ju givetvis att det är bara fantasier, men det hjälper ju inte.
Denna fantastiska människa får mig ändå att känna mig förhållandevis lugn och trygg, och dessutom säger hon nästan alltid de ord jag vill höra utan att jag behöver be henne. Idag, efter att hon lyssnat en stund på mina utläggningar sa hon; Jag tycker att du ska komma hit ganska snart. Inte för att jag blir orolig av vad jag hör, men för att du inte ska behöva må så här dåligt i själen. Och sen fixade hon en läkartid till mig på torsdag morgon. Wow, den svenska sjukvården är bra.

Efter att jag pratat med henne ringde jag till vår kurator, även hon lika fantastisk. Jag behöver verkligen hjälp att sortera och hantera alla dessa känslor som far runt i mig nu. Fick en tid hos henne också på torsdag, strax efter läkarbesöket. Precis som sköterskan brukar kuratorn kunna säga precis det jag behöver höra och så även idag. Innan vi avslutade samtalet sa hon; Lägg denna reaktion på normalkontot...
Så skönt att prata med dessa båda människor. En stor sten föll från mina axlar, plötsligt kände jag att jag hade massor av kraft och energi. Tyvärr försvann den ganska snabbt igen, men jag orkade i alla fall ta mig till affären och veckohandla. Om en stund ska jag hämta barnen från förskolan, sen är nog kraften slut för idag.

Igår förundrades jag över vilket fantastiskt skyddsnät som finns runt oss. Ett tag, nu när jag mått bra, har det hängt löst vid sidan av, man märker inte av det, men så snart folk får reda på att jag inte mår bra så dras skyddsnätet åt och familj och vänner finns nära för att hjälpa och stödja.

Ett fantastiskt exempel fick jag igår. Håkan skulle spela hela dagen - det var ju Sveriges nationaldag. Barnen och jag skulle på eftermiddagen hem till goda vänner för fika och lek. När jag på förmiddagen insåg att det inte skulle fungera skickade jag ett sms och berättade. De erbjöd sig att komma och hämta barnen direkt och ha dem hos sig hela dagen tills Håkan kom hem. (Nu behövde de inte hämta barnen, för de var kvar hos farmor och farfar. Håkan tog med dem hem när han spelat klart.) Men det är underbart att veta att vi har vänner som ställer upp utan att vi egentligen behöver be om det.

Jag hoppas verkligen att alla människor har ett sånt här skyddsnät av familj och vänner omkring sig. Men jag hoppas också att så få som möjligt av er får anledning och behov att testa det.