Ont...

...har jag haft idag, JÄTTEONT, i sårhålan och en bit ut i armen (om inte det området räknas som sårhålan, det också). Ingen molande, värkande smärta som gick att stilla med panodil utan mer ordentliga hugg som kom och gick. Visste ett tag inte om jag skulle skrika, kräkas eller svimma (jag lät bli alla tre varianterna av hänsyn till familjen). Men, det blev lite bättre under förmiddagen.

Efter lunch åkte vi in till Lund för att ta bort dränet. Det kom i och för sig mycket sårvätska fortfarande, dubbelt så mycket som det skulle för att man ska ta bort det, men samtidigt får det sitta där max 5 dagar, och det var idag. Så nu är det borta! Och med det, den huggande smärtan. Det måste ha varit dränet som skavde eller kom åt nån nerv.
Jag känner mig nästan som en ny människa! Inte lika ont, ingen äcklig slang med tillhörande pump och påse som ska släpas runt vart jag än går och vad jag än gör. Vilken befrielse!

Nu får vi bara hoppas att kroppen kan ta hand om den sårvätska som bildas så jag inte måste åka in och tömma ut den (i och för sig ganska vanligt efter vad jag förstått, men inte mer lockande för det).

Har "hållit igång" hela dagen utan vila och utan panodil. Känner dock nu i kväll att jag börjar bli ordentligt trött och det värker en del. Men det går ju i alla fall på rätt håll!

Barnen var med inne på sjukhuset idag. Kuratorn har flera gånger påpekat att de måste få följa med in och hälsa på eller hämta mig efter en operation för att de ska få lite mer konkreta bilder av vad som sker, men det har inte fungerat för oss.
Men idag tyckte vi att det var bra att passa på. De var med uppe på avdelningen och tittade. En av salarna stod tom så de fick gå in där och titta på sängen som varit min. Det känns bra att de har fått se hur där ser ut. Även om de inte har ställt så många frågor (förutom att de ville titta och känna på slangen...) så har det ändå känts som om de varit mer medvetna denna gång.

Vi har hela tiden försökt berätta "lagom mycket" för dem. Svårt att veta vad som är lagom och hur mycket de förstår.

Just barnens del i detta är nog en av de svåraste sakerna att hantera.
- Vad och hur mycket ska vi berätta?
- Hur mycket förstår de?
- Hur mår de?
- Märker de när vi mår dåligt? (Självklart gör de det, men hur mycket?)