Hemma och vilar...

Nu har jag haft två ordentliga hemmadagar efter operationen, med Håkan på jobbet och barnen på förskolan.

Igår gjorde jag inte många knop. Jag hade ganska ont i armen och i "sårhålan" (det är för övrigt mitt nya favoritord - sårhålan). En liten promenad orkade jag med. När jag kommit en bit upp i skogen ville både huvudet och benen gå mer, men armen ville hem, så det var bara att vända. Får väl vara ok att lyssna på armen - för denna gången.
Efter lunch intog jag ryggläge med armen i högläge (en flitigt använd ställning för närvarande). Skulle vila lite - och vaknade tre(!) timmar senare.

Igår kväll, när jag skulle "tömma slangen" insåg jag att något var fel. Den sög in luft och läckte äckligheter. Jag ringde in till avdelningen i Lund och frågade om vi var tvungna att köra in. De förklarade hur vi kunde försöka fixa det provisoriskt och om det gick skulle det räcka med att köra in idag på morgonen.
Klockan var 22 och barnen sov. Vi började fundera på hur vi skulle kunna ordna det med barnen om vi var tvungna att köra. Kom fram till att vi fick ringa nån kompis i närheten som fick komma och sitta här medan vi körde. När vi tänkte efter vem vi skulle kunna ringa så sent och be om hjälp insåg vi snabbt att listan med kompisar som skulle ställa upp utan att tveka var lång. Underbart att det finns så många fantastiska människor. Ännu bättre var det att Håkan lyckades fixa till slangen och packa in mig i kompresser och annat, så vi slapp köra mitt i natten.

I morse fick vi dock ge oss in till Lund direkt när vi lämnat barnen på förskolan. De har öppen mottagning kl8-9. En sköterska tittade på hela dränaget och konstaterade att det fortfarande fungerade som det skulle. Hon satte på ett extra skyddande lager och gav oss några i reserv. Alltihop tog mindre än 10min. Dessutom tyckte hon att vi skulle ta bort alltihop på söndag. Bara två slangdagar kvar!!!

Idag har jag varit lite piggare. Provade att köra bil. Tog mig till metropolen Veberöd och gjorde lite ärenden. Bl.a. fick jag för mig att jag skulle spela på hästar, många miljoner i potten i morgon. Jag kryssade i de hästar med finast namn, såklart. När jag lämnade fram lappen bad de att få se legitimation. Jag lämnade fram körkortet och undrade om åldersgränsen var 18, då förklarade expediten att de kollade alla som såg ut att vara under 25...

En liten promenad har det också blivit. Solen sken och fåglarna kvittrade. Kan man vara annat än glad?

Fick ett mail från en god vän idag. Hon hoppades att vi "kommit ikapp den eländes tumören nu" och att vi skulle få koncentrera oss på att "ta bort" istället för att "leta nya". Vilka underbara formuleringar. Jag hoppas också att det är så och kände på nåt vis att det var ett härligt positivt sätt att se på eländet.