En hjärna i kaos...

...tänker irrationella tankar.

Ingen nyhet i sig men jag blir lika förvånad varje gång jag inser vad hjärnan kan trassla till (och fixa, för den delen).

Igår när vi satt i väntrummet och väntade på att få komma in till läkaren för att få det hemska beskedet var paniken nära. Det var inte så att jag kände den komma krypande (som panik väl brukar göra) utan mer galopperande. För att ändå hålla ihop mig själv i ett stycke tog jag en tidning som låg på bordet och började läsa. Jag läste flera av artiklarna (mest mekanisk läsning - har ingen aning om vad där stod). Höll ihop hjärnan och känslorna ganska bra trots, eller kanske pga att det var - en biltidning! "Vi bilägare". Det är nog en av de första gångerna jag bläddrat i en sådan och absolut första gången jag läst flera av artiklarna...

Nästa hjärnövning fick jag själv skapa.
Har i en dryg vecka känt en förhårdnad i bröstet några cm från det ena ärret. Har kopplat på förnuftet som sagt att det inte är särskilt troligt med bröstcancer också just nu och inte heller just där. Visade läkaren och hon misstänkte direkt en dottertumör (så långt hade jag inte ens tänkt...). Nya undersökningar, blev skickad att punktera, dvs ta prov på vätskan i den. Läkaren som gjorde det var väldigt bra. Dagens enda positiva halmstrå att gripa tag i kom när han sa att han inte hittade något konstigt i snabbanalysen han gjort. Men han litade inte riktigt på att han kommit åt det han skulle (bakslag direkt) och hämtade därför en äldre kollega som också tog prov. Allt som allt sju personer (min läkare, hennes tre(!) kandidater, de båda punktionsläkarna och en grekisk kollega/praktikant) som tryckt och känt på ett ställe där jag redan var öm!
Här fick jag verkligen koppla in hjärnan och försöka se mig själv som ett objekt, inte en människa. Man känner sig så utlämnad när man ligger där och alla ska känna...

Sen undrar jag hur hjärnan är funtad när det gäller känslor.
Varför måste något riktigt hemskt hända innan man inser hur bra man har (eller hade) det? En av de bidragande faktorerna till min lilla kris förra veckan var förmodligen att jag insåg hur många av mina arbetskamrater som verkligen betyder något för mig. Så mycket mer än "bara" kollegor; arbetsKAMRATER också!

Och för er som undrar hur denna hjärna tänker nu;
Jag har haft mycket lättare att ta in och acceptera det dåliga besked läkaren gav mig än vad jag trodde jag skulle ha. Det är fortfarande tufft, jättetufft, med många tankar och känslor som virvlar runt, men på nåt vis känns det ändå som om jag har accepterat det hon sa och nu tar nya tag för att ta mig vidare härifrån.
Några kompisar har också fått mig att se lite positivt i beskedet. Modertumören och en dottertumör är ju trots allt borta, med god marginal (nu återstår bara att se hur mycket skit de har ställt till med...).
Sen undrar jag också varför dessa elaka ting kallas just moder- och dottertumörer, varför inte far- och son-???