Rätt och fel.

Nu har jag pratat med läkaren angående resultaten på CTn jag gjorde för två veckor sedan.
Allt var normalt. Inga tumörer.
Läkaren hade alltså RÄTT i att det som visades på CT-PET var FEL!

Skönt.

Jag, en katastroftänkare av värsta slag, har faktiskt kunnat koppla bort detta i väntan på resultatet. Ganska bra i alla fall, för visst har det funnits i tankarna från och till...

Effektiviteten fortsätter

Dags för ett nytt besök på hudkliniken för att kontrollera mina "prickar".
En ny läkare undersökte mig denna gång, även han var lugn, metodisk och förtroendeingivande.
Alla prickar är nu kontrollerade.

Han hittade en prick på ryggen som han ville ta bort, så det gjorde han. Något snabbare och mer effektivt än det har jag aldrig varit med om.

De borttagningar jag varit med om tidigare har innefattat läkare + sköterska, det har varit bedövning + väntan på att denna skulle verka, sen har de skurit ett par minuter och sytt några stygn. 20-30 minuter totalt...

När dagens läkare bestämt sig för att ta bort min prick (som han inte trodde var malign, men ev kunde bli) gick han ut ur rummet en kort stund. Jag trodde att det var för att hämta en sköterska. När han kom in igen plockade han fram lite saker och gav mig bedövning. Sen trodde jag att vi väntade på att den skulle börja verka. Men tydligen inte...
Han fortsatte pyssla på ryggen, jag undrade vad han gjorde, men trodde att han nog tvättade. Tänkte att han nog snart tvättat klart. Då sträckte han på sin rygg och sa att han var klar.
KLAR!
Tjo och hej vad snabbt det gick. Från att han stack in nålen med bedövningsmedlet till att han var klar tog det nog inte mer än 2-3minuter.

Beskedet kommer med post om några veckor, men särskilt orolig är jag inte. Det verkade ju inte läkaren vara.

Efteråt frågade jag om/när jag kan duscha, träna och simma igen.
Ja, du behöver kanske inte simma idag...
Nej, kanske inte i morgon heller, men sen...!

En somlig dag

De gågna två veckorna har jag fungerat över förväntan. Jag har hämtat och lämnat barn på förskola och skola, jag har följt med på deras aktiviteter, vi har varit på konsert, på restaurang. (Och så har jag förstås hunnit läsa en del på nätet om Malignt Melanom...)

Men igår fungerade det inte längre. Igår kom de där tankarna om metastaser och spridning så tätt inpå mig. Jag kämpade mot tårarna hela dagen medan jag var hemma med barnen. När sen H kom hem gav jag upp och släppte fram känslorna (långt från barnen). Vi har inte velat oroa dem förrän vi visste vad som gällde.
Idag lämnade H barnen på morgonen. Jag blev kvar i sängen med mina katastroftankar som jag varvade med rädsla, ångest och panik. Eller jag kanske kombinerade dem, vet inte. De var hur som helst inte trevliga.

Hela förmiddagen låg jag som en grönsak i sängen (lånar det uttrycket av dig Ingrid, hoppas det är ok), påminde mest om vissen broccoli tror jag. Jag lyckades jaga upp mig ganska ordentligt innan det var dags att köra. Och när vi väl kom in till Lund klarade jag inte ens av att gå in i väntrummet och sätta mig. Skickade in maken som förlöpare och han lyckades fixa så vi fick komma direkt in till läkaren.

Läkaren hade bara goda besked! CT-PET undersökningen visade ingen tumöraktivitet i kroppen! Blodprovet visade fel!
Läkaren var ganska upprörd över att detta blodprov överhuvudtaget användes. Det är, som jag skrev i ett tidigare inlägg, bara en av läkarna på avdelningen (min gamla) som använder sig av detta blodprov. De andra läkarna anser att det är ett alltför osäkert verktyg, vilket det ju också visade sig vara i detta fallet. Värdet i mitt blodprov hade bara varit lätt förhöjt, men eftersom inte min nuvarande läkare använder sig av detta prov och det tydligen inte finns några klara riktvärden för hur man ska tolka så visste hon inte hur hon skulle tolka detta.

Måste avsluta med en liten dikt jag fick av en kompis.

"Somliga dagar går allt så lätt.
Solen skiner och allt blir rätt
Spelar man kula vinner man bums.
Rasten är rolig och maten är mums.

Andra dagar går allt på sne.
Försöka med något är ingen idé.
Man glömmer och tappar, blir sist och sämst.
Man ramlar på gården och slår sig hemskt.

Nu hoppas jag på en somlig dag!"

Det blev en somlig dag!

Nu ska jag pusta ut.
Läkaren tyckte att vi skulle fira med champagne.

Jobbigt återbesök

Tyvärr blev inte återbesöket som jag hade hoppats.

Jag mår bra, jag har mått bra och jag var nästan säker på att jag idag skulle få reda på att allt var bra och sen gå hem igen, lättad för att detta var över för denna gång.
Nu blev det inte så.

Ur läkarintyget till FK:

Vid kontoll idag noteras en lätt förhöjd tumörmarkör i blodprov vilket kan antyda återfall.

Det visade sig att tumörmarkören i blodprovet/blodproven var lätt förhöjd (den som kallas S-100). Vad det egentligen innebär visste inte läkaren riktigt och hon ville diskutera det med sina kolleger på nästa måndags patientkonferens och sen ta beslut om vad man ska göra. Tydligen är det bara min "gamla" läkare som använder sig av dessa blodprov. De andra avstår då de inte tycker att de .....???? Varför blev inte helt klart. (Enligt maken anser inte de andra läkarna att detta prov är användbart och helt tillförlitligt, och vi ska nog lita på att han hörde mer än jag gjorde.)
Förra hösten, när CT-PET- undersökningen visade något - ev tumörer - i min livmoder tog läkaren också detta prov. Då var det helt normalt. Och då förklarade hon att detta värde skjuter i höjden om/när det finns melanommetastaser i kroppen.

Efter en kort diskussion bestämde i alla fall läkaren idag att vi ska göra en ny CT-PET-undersökning så snart det går (utan att diskutera det med kolleger först). Hon skulle be sköterskorna att "ligga på" för att jag skulle kunna få en tid snabbt.
Jag förklarade för henne att min koncentrationsförmåga i detta läge inte går att lita på och jag ville att hon skulle sjukskriva mig tills jag fått fler besked. Det gjorde hon - om än något motvilligt. Sjukskriven 2,5v, till den 15 oktober. Det känns ändå lite positivt att hon tänker att undersökning och besked ska vara klart till dess.

Hon tittade också på mina andra "prickar" och tyckte att där var någon hon ville skära bort men bestämde sig för att skicka mig till hudläkarna istället då de har större erfarenhet av bedöma prickar.

Idag tycker jag synd om mig själv. I morgon ska jag ägna dagen åt att tycka synd om mig själv. Sen ska jag försöka ta tag i mitt liv och göra något bättre än att gråta.

Helt ren!!!

Morgonen var ganska tung. Svårt att tänka på något annat än återbesöket. Svårt att släppa tankarna på att de skulle kunna ha hittat både det ena och det andra. Samtidigt kunde jag inte stoppa de postitva tankarna heller, de som började med att "när jag väl fått höra att allt är ok...". Självklart ville jag inte stoppa dem, det är nog bara så att man vill skydda sig själv från att falla alltför hårt om det nu skulle vara ett negativt besked. Man vill på något vis förbereda sig.

Nu behövde jag inte falla. Läkaren hade bara positiva besked att komma med. CT-PET-undersökningen var HELT REN!!!!! Hon berättade att det egentligen var dubbelt positivt att den var helt ren. Dels visade det att det inte finns några ansamlingar av aktiva cancerceller i min kropp, och det är ju huvudsaken. Dels kan kroppen ibland reagera efter en operation och ge indikation på "något" i området där man blivit opererad. Om det visar något där kan man ju inte vara säker på om det är en operationsreaktion eller om där finns elaka cancermonster. Men nu vet vi. Där finns inget!

Nu ska jag ha semster från sjukhuset ända till i slutet av sommaren (hoppas jag). Ska inte på nästa återbesök förrän i augusti nästa gång.

Men nu tror jag i alla fall att jag vet varför jag har mått så pass bra inför detta återbesök. Jag bara måste ju vara synsk, eller hur? Bara inför ett (1) tidigare återbesök har jag varit lugn och mått ok. Den gången fick jag också ett positivt besked. Tja, Elisabeth, jag vet att du inte tror att jag är synsk, men man vet ju aldrig. I ärlighetens namn måste jag väl erkänna att jag inte tror ett dyft på det själv heller. Men jag tycker att det är ganska roligt att nämna mig själv och ordet synsk i samma mening. Ni som känner mig vet att åtminstone jag själv ser mig som en jordnära person, och i den självuppfattningen ingår inte "att vara synsk".

Trots att jag mått så pass bra märker jag nu hur spänd jag varit. Nu efteråt är jag helt slut. Känner mig som en urvriden disktrasa. Tror att jag ska gå och lägga mig en stund innan jag hämtar barnen på förskolan.

Snabbt marscherat

Idag låg det där i brevlådan. Brevet som jag väntat och fruktat. Brevet som jag inte förväntat mig att få se förrän om en dryg vecka. Men, som sagt, redan idag låg det där tillsammans med några andra brev, gömde sig mellan räkningarna. Ändå, på nåt konstigt sätt, lyste det lång väg när jag öppnade brevlådan och tog upp breven.
Hjärtat började banka hårt, pulsen ökade, det knöt sig i magen. Dags att öppna!

En kallelse till återbesök. På torsdag, den 24 mars, kl 9. Det var snabbt marscherat denna gång!
Nu har jag fått lite kläm på rutinerna på "min" avdelning: När resultatet kommit ska de ha ett måndagsmöte där de tar upp resultatet och diskutera det samt hur de ska gå vidare. Sen kan läkaren träffa patienten. Att jag fått kallelsen redan idag (den var skickad redan i onsdags) betyder att de fått resultatet från läkaren på "avdelningen för klinisk fysiologi", där de gjorde CT-PET:en. På måndag ska de ha möte och sen kan jag träffa min läkare. På torsdag! Jag hade ställt in mig på att det skulle bli den 5april då jag ändå ska träffa både sjukgymnasten på lymfödemmottagningen och min kurator. Lite förhoppningar hade jag att det skulle kunna bli redan veckan innan. Kanske nån av de sista dagarna i mars? Nu blir det ännu tidigare. Skönt!

Men givetvis, min analytiska del av hjärnan börjar ju direkt arbeta. Eller analytiska... det är kanske att ta i. Mina tankar snurrar i alla fall friskt.
Hur kan det vara att det gick så fort denna gång?
Fanns där inget att titta på, så de bara kunde konstatera att jag var "ren"?
Hade röntgenläkaren inte så mycket att göra och därför kunde kolla snabbt?
Hade min läkare skrivit i remissen att de ville ha ett snabbt svar (med tanke på mina hjärnspöken)?

Tja, oavsett vilket så kan jag inte påverka det, så därför väljer jag att tro på den första teorin (att det inte fanns nåt att se) tills jag fått bevisat mostsatsen. Jag ska försöka i alla fall.

Nu ska jag göra allt jag kan för att få en riktigt trevlig helg. Nu väntar 40-års fest, knytteträff, vackert väder, trädgårdsmys...

Helt i onödan...

Jag har fått svar från operationen.

DE HITTADE INGET KONSTIGT!!!!!

Alltså, de opererade helt i onödan.
Läkaren ringde för en timme sedan med de goda nyheterna.
Nu ska vi fira med Pasta & köttfärssås. Kan man dricka champagne till det?

Skriver mer senare i kväll.

Strutsar och vildvittror!

Tänkte att jag kanske ska uppdatera bloggen i kväll, det är ju några dagar sedan nu.
Håkan har varit ledig torsdag - söndag. Oj, vad skönt! Vi har kunnat ha mysiga familjedagar. Vi har tagit det ganska lugnt. Fixat lite med vår nya klädkammare och på barnens rum, varit ute på små skogsrundor...

Jag känner mig piggare för varje dag. Känner mindre och mindre obehag i operationsområdet.
Nu börjar det dock närma sig tid för besked. Onsdag är dagen då vi ska träffa läkaren och (förhoppningsvis) få reda på vad som var fel samt vad de tänker göra åt det. Mina tankar pendlar från att det var något ganska ofarligt (önskedrömmen) till att det var något allvarligt som kräver cellgifter och andra behandlingar (mardrömmen). Försöker låta bli att tänka på det. Det är ju svårt att börja kämpa mot något som jag fortfarande inte vet vad det är.
Jag kör helt enkelt strutstekniken: sticker huvudet i sanden och låtsas som att det inte finns.

Eller hur var det nu vildvittrorna skrek: Syns inte - finns inte!
Om det ändå vore så väl...