Vad hände?

Jag måste få citera vår lille Erik: "Simsalabim, fattar ingenting!"

Att vara förberedd på en sak är inte detsamma som att vara beredd. Det har jag idag fått inse. Kuratorn förberedde oss på att det förmodligen skulle komma ett känslomässigt bakslag, men jag trodde inte att det skulle komma så snart och kunde absolut inte tänka mig att det skulle slå till med sån kraft.

Under dessa månader av vånda, oro och rädsla har jag åtminstone sovit gott var natt. Många, inte minst jag själv, har varit förvånade över detta, men det har bara varit att tacka och ta emot. Nu däremot, sover jag inte bra. De två första nätterna efter "glädjebeskedet" sov jag riktigt dåligt. Natten till idag var det något bättre men ändå inte som innan.

Jag har givetvis varit trött, men tänkt att det berodde på den dåliga sömnen. Jag förstod inte att det kunde bero på en konstig bearbetning av allt som hänt också. När vi var hos kuratorn i tisdags gav hon mig order (hon har insett att jag inte lyder några råd) om att ringa så fort jag började känna att det blev jobbigt. Men, eftersom jag inte fattade vad som var på gång fick jag i morse inse att det redan var försent att ringa innan obehagskänslorna blev till en krasch.

Idag har jag bara gråtit och sovit och gråtit lite till. (Det verkar väl bra, att sova hela dagen så att jag garanterat inte är trött i kväll och i natt.)
Börjar t.o.m. känna av den gamla "folkskyggheten". Är rädd för att träffa nån som frågar hur jag mår eller nån som säger att de är glada att allt gått bra. Tänk om jag bryter ihop och blir en blöt pöl på marken?

Jag vill vara vanlig. Jag vill känna glädje över beskedet jag fick i tisdags. Jag vill glädjas över våren som är här. Idag på min skogspromenad såg jag tranorna cirkla över ängen, jag såg myrorna som hade vaknat till liv, jag hörde fåglarna kvittra. Saker som normalt sett gör mig glad, men idag orkar jag inte glädjas. Jag vill leka och ha kul med barnen, umgås med vänner. Jag vill pyssla i huset och i trädgården. Men jag orkar inte.
Jag vill kunna planera framåt. Men jag kan inte. Har glömt hur man gör. De senaste månaderna har jag i alla fall vetat vad som väntade; en operation, ett besked. Men nu, nu finns bara en mycket konstig känsla av tomhet. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska göra. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på.
HJÄRNAN HÄNGER INTE MED!