Som den värsta duracellkanin...

...har jag farit fram genom veckan. Jobbat hela dagarna och sen varit iväg nästan varje kväll. Och inte varit särskilt trött! Har varje dag väntat på en krasch eller åtminstone att den stora tröttheten skulle komma över mig, men INTE! Det har känts härligt. I torsdags fick vi t.o.m. gå på teater, "The Producers" på slakthuset. Jätterolig! Hade träningsvärk i skrattmusklerna hela fredagen. Tack A och C som fixade biljetter och fick oss att gå dit, och farmor och farfar som ställde upp som barnvakter sen kväll med kort varsel.

För ett tag sedan kunde jag ibland stanna upp och inse att jag inte tänkt på allt det jobbiga på flera minuter utan faktiskt mått bra en liten stund. Nu är det tvärtom. Jag kommer bara då och då att tänka på att jag har en otäck sjukdom i min kropp. Jag mår faktiskt ganska bra, bättre än jag gjort på länge. Det är bara att hoppas att det får fortsätta så här.

Var hos kuratorn igår och som vanligt hade hon många kloka ord att säga. Denna gång var det särskilt en teori (om duracellkaninen) som jag tog fasta på. Dels brukar hon ha rätt i det hon säger och dels vill jag verkligen tro henne nu. Hon tror att den "gamla" Ulrika, eller åtminstone delar av henne, har kommit tillbaka. (Konstigt att jag själv inte kände igen henne...)