Normal? Nja, kanske inte...

Nu när de första två tycka-synd-om-mig-själv-dagarna är över tog jag mig i kragen och försökte vara lite normal (vet förstås inte hur normal jag brukar vara så det är kanske ett överambitiöst uttryck).

Steg upp i någorlunda vettig tid (09.30).
Åt frukost och gav mig sedan av till gymmet för en timmes skön träning. Där kan jag vara utan att riskera att träffa någon jag känner, så det känns "safe".
Var också ute i det fina vädret och grävde lite i trädgården, det kändes bra.

Sen tog jag faktiskt mod till mig och körde och hämtade barnen. Det var skönt att känna att jag kunde/orkade/vågade. Skönt att de flesta inte vet något och att de som vet förstår att inte fråga.

Jag orkar inte ta mig till platser där jag riskerar att träffa någon jag känner. Någon som undrar hur jag mår. Är väl egentligen inte så rädd för att fälla en tår, det tror jag att folk har full förståelse för om jag gör. Nej, jag är rädd att inte kunna sluta gråta om jag väl börjar.

En del tårar har det väl blivit idag. De har framförallt kommit när jag har fått hälsningar av vänner. Mail, sms, telefonsamtal... det betyder mycket att veta att ni finns även om jag inte orkar prata och vara trevlig.