OK!

Idag har jag varit hos läkaren. Uppföljning och svar efter en CT-PET som jag gjorde för snart tre veckor sedan.
ALLT VAR OK!!!

Men jag har varit rädd. Stundvis riktigt rädd. Som vanligt har inte förnuft och känsla samarbetat utan min envisa hosta har av den vilda fantasin förvandlats till lungmetastaser.
Tack och lov har jag för det mesta kunnat stänga av dessa jobbiga tankar, de har bara krupit på mig ibland, oftast när jag varit ensam, t.ex. i bilen på väg till och från jobb.

Läste ett otroligt bra blogginlägg i går av George, med liemannen bakom ryggen, det handlade om den farliga fantasin.
"Tänk på att den mest fruktansvärda fienden som kan dyka upp i cancerväg, ... har en chans att botas, att vinna över fantasin är lönslöst!"
Men, nu var det ok! Och ju längre tiden går utan återfall desto bättre (såklart). Dels för att riskerna för återfall miskar med tiden, dels för att forskningen inom melanom just nu verkar vara i en explosionsfas. De senaste två åren har utvecklingen av nya mediciner mot spridd melanom kommit ett gott steg på vägen, och fler studier är på gång.
Jag hoppas verkligen att jag aldrig ska behöva använda mig av dessa läkares fantastiska kunskaper, men om jag nå´ngång skulle behöva så är det ju bra ju mer tid de får på sig...

Efter ett sån´t här återbesök märker man ändå hur spänd man varit. Både jag och maken var som urvridna disktrasor när vi kom ut från sjukhuset. I kväll blir det "köpe-mat". Och hade det inte varit för att vi båda ska jobba i morgon så kanske det hade blivit champagne också - för att fira.