I morgon är det torsdag.

Ja, i morgon är det torsdag. Dagen då jag ska på återbesök för att få höra vad de såg - eller inte såg - på CT-PET-undersökningen som gjordes för 1½ vecka sedan.
Det ska bli skönt att få detta återbesök avklarat så jag vet vad jag har att hantera.

Jag har hela tiden varit inställd på att jag skulle krascha mentalt inför återbesöket, eller åtminstone må ganska dåligt, men de känslorna har uteblivit denna gång. Sedan i fredags när jag fick kallelsen har jag vaknat varje morgon och undrat; ska det bli idag jag kraschar? Och varje kväll har jag glädjande fått inse att det inte blev den dagen heller.
I morse vaknade jag och kände till min stora glädje att jag t.o.m. skulle kunna jobba idag också. (De flesta andra gånger har dagen innan ett återbesök varit en hemsk dag.)
Jag undrar förstås vad det är som hänt med mig.
-Har jag lärt mig hantera alla jobbiga känslor "som en riktig karl"? Nej, jag tror inte det.
-Har jag blivit otroligt bra på att "strutsa", dvs förtränga alla tankar och låtsas som om de inte finns? Nej, jag tror inte det heller, jag har tänkt ganska mycket på detta återbesök de senaste dagarna.

Som sagt, jag har känt mig ganska lugn inför detta återbesök. Att skriva detta inlägg har dock gjort mig lite stressad. Kan jag verkligen skriva att jag mår ok, att jag hoppas och vill få ett positivt besked? Kan dessa rader göra att beskedet blir negativt bara för att jag skriver dem? Ack dessa eviga ödes-tankar

Nu är det läggdags. Hoppas jag kan sova.
I morgon är det läkarbesök redan kl9. Bra att ta det tidigt så man slipper gå hela dagen och oroa sig. Håkan följer med. Som vanligt. Skönt. Vilken tur att han kan vara ledig från jobb när det behövs.