Rädslor

Bra, tror jag...
...är det svar jag ger just nu när någon frågar mig hur jag mår.
Och jag mår bra. Inga krämpor, åtmistone inga som jag kan förknippa med cancermonster. Lite träningsvärk, men det känns väldigt bra. Dels betyder det att jag har muskler - även om de är lite otränade för tillfället. Dels betyder det att jag faktiskt har tränat! Underbart att kunna, orka och våga!
Jag har ju varit lite extra rädd om armen i höst. Visserligen ska jag använda den som vanligt, men å andra sidan kan lymfödem utlösas av t.ex. tunga lyft. Svårt att veta vilket öra man ska lyssna på...

Mentalt mår jag också bra. Jag jobbar som vanligt igen, vardagen rullar på sådär underbart som man bara längtar efter när man är sjuk. Underbara arbetskamrater och ett roligt jobb. Vilken kombination, helt klart något att vara avundsjuk på!
Men, för det måste väl komma ett MEN också, jag är fortfarande rädd för ett bakslag. Rädd att elaka tankar ska komma ikapp mig. Rädd för att säga att jag mår bra. Rädd för att skriva "må-bra-inlägg". Rädd att släppa samtalen med kuratorn. Rädd för att om jag gör något av ovanstående så kanske..., som ett straff...

Men de rädslorna gör jag allt jag kan för att tvinga tillbaka ner i sitt djupa mörker. Ett av mina sätt är att fortsätta träffa kuratorn. Hon är en snäll, trevlig och mycket klok kvinna. (Trots att det låter som om jag beskriver en gammal häxa...)
Dessutom strutsar* jag så mycket det bara går.
Fungerar ganska bra, faktiskt!


*strutsa=stoppa huvudet i sanden som en struts, låtsas som om det inte finns