5 år

Idag är det 5 år sedan den senast kända cancern opererades ut ut min kropp.

5 år.

5år med rädsla, sorg, oro, gråt och skratt, och framförallt, en aldrig sinande glädje och tacksamhet över att få leva!

På 5 år kan mycket hända.
Och mycket har hänt.
Barnen (och vi andra) har blivit 5 år äldre.
Och kanske också 5 år klokare.
En annan syn på livet har jag fått, eller skaffat mig.
Kanske mer ödmjuk inför livet?
Jag har numera vett, att då och då stanna upp och njuta av det jag har, vett att inte alltid längta mig vidare i livet, utan vara här och nu.
Men jag kan också gnälla över småsaker - och vara glad över det. Om man gnäller över småsaker kan man ju inte ha särskilt stora problem...

För ett antal år sedan blev man friskförklarad efter 5 år, men med dagens kunskap och erfarenhet friskförklarar man inte en melanompatient längre. Eftersom Malignt melanom är så lurigt, elakt och fruktansvärt kan det ligga och lura i kroppen länge, länge för att plötsligt en dag dyka upp igen.
Men samtidigt ... för varje dag som går så är ju risken för ett återfall mindre.
Och skulle jag få ett återfall (vilket jag innerligen hoppas att jag slipper) så går tydligen forskningen på detta område framåt med stormsteg.
Och jag hjälper till, jag också. Dock inte med kunskap och forskning, utan med bidrag till cancerfonden varje månad.

Lymfödemet i min arm har inte blivit bättre, å andra sidan har det inte blivit så mycket sämre heller. Men vad är det att klaga över? Att bära handske dag och natt, ja lite meckigt och besvärligt ibland, men varken livshotande eller särskilt farligt på något annat sätt. Och min sjukgymnast hyser tydligen gott hopp om att forskningen även här går framåt.

Nu hoppas jag att jag aldrig mer ska få anledning att skriva några inlägg i denna blogg.
Tack alla ni som stöttat och hejat på mig och oss under dessa år.
En stor kram till er alla, så hoppas jag att vi hörs och ses i andra, mycket trevligare sammanhang.

Rätt och fel.

Nu har jag pratat med läkaren angående resultaten på CTn jag gjorde för två veckor sedan.
Allt var normalt. Inga tumörer.
Läkaren hade alltså RÄTT i att det som visades på CT-PET var FEL!

Skönt.

Jag, en katastroftänkare av värsta slag, har faktiskt kunnat koppla bort detta i väntan på resultatet. Ganska bra i alla fall, för visst har det funnits i tankarna från och till...

Tror jag mår bra...

För några veckor sedan var jag på ny CT-PET.
Idag var det dags för återbesök.

Läkaren tror att jag mår bra.
Tror...

På bilderna, som görs med lågdosstrålning, kunde man se någonting som "lyste" i magen. När det "lyser" innebär det att det finns något med högre cellaktivitet, t.ex. en tumör. Det kan också vara något annat, helt normalt. Lågdosstrålningen gör att man inte får helt tydliga bilder av insidan av alla organ. Därför kunde man inte riktigt se vad det var som "lyste". Det som kunde "lysa" var tarmslemhinnan eller min enda kvarvarande äggstock. Kan vara ägglossning som ger "lys". Kan också vara en tumör av något slag...

Läkaren var dock ganska övertygad om att det inte var något farligt, hon var i stort sett beredd att "ta gift" på det.
Men, eftersom man sett något vill man inte bara släppa det utan vidare. Så - ny skiktröntgen, denna gång med högdosstrålning för att kunna se.
Ny väntan.
Usch och fy!

Dags att klamra sig fast vid de positiva tankarna.
Dags att "strutsa" ett tag (=stoppa huvudet i sanden och låtsas att det inte finns)
Så länge jag låter bli att prata om det och ingen säger nå´t snällt så ska det väl gå bra.

Effektiviteten fortsätter

Dags för ett nytt besök på hudkliniken för att kontrollera mina "prickar".
En ny läkare undersökte mig denna gång, även han var lugn, metodisk och förtroendeingivande.
Alla prickar är nu kontrollerade.

Han hittade en prick på ryggen som han ville ta bort, så det gjorde han. Något snabbare och mer effektivt än det har jag aldrig varit med om.

De borttagningar jag varit med om tidigare har innefattat läkare + sköterska, det har varit bedövning + väntan på att denna skulle verka, sen har de skurit ett par minuter och sytt några stygn. 20-30 minuter totalt...

När dagens läkare bestämt sig för att ta bort min prick (som han inte trodde var malign, men ev kunde bli) gick han ut ur rummet en kort stund. Jag trodde att det var för att hämta en sköterska. När han kom in igen plockade han fram lite saker och gav mig bedövning. Sen trodde jag att vi väntade på att den skulle börja verka. Men tydligen inte...
Han fortsatte pyssla på ryggen, jag undrade vad han gjorde, men trodde att han nog tvättade. Tänkte att han nog snart tvättat klart. Då sträckte han på sin rygg och sa att han var klar.
KLAR!
Tjo och hej vad snabbt det gick. Från att han stack in nålen med bedövningsmedlet till att han var klar tog det nog inte mer än 2-3minuter.

Beskedet kommer med post om några veckor, men särskilt orolig är jag inte. Det verkade ju inte läkaren vara.

Efteråt frågade jag om/när jag kan duscha, träna och simma igen.
Ja, du behöver kanske inte simma idag...
Nej, kanske inte i morgon heller, men sen...!

Hudmottagningen

Hudmottagningen vid SUS i Lund är ett ovanligt effektivt ställe.
På kallelsen stod "Tid är reserverad den 27/12 kl 08.40. Kom gärna 10 min innan bokad tid då det kan vara kö i kassan"

Ok, upp tidigt (på semestern). Körde hemifrån innan kl 8. Familjen sov fortfarande.
Parkeringen var nästan tom, fick vänta 1-2min (=ingenting) för att komma till kassan. Och den väntan berodde verkligen inte på personalen, utan på den lätt förvirrade och lite oroliga dam som var före mig.

Kom in i väntrummet ca 8.25. Hann inte ens sätta mig innan en sköterska kom och kallade på mig.
In i undersökningsrummet, av med kläderna, läkaren kom och undersökte alla prickar och andra märken. Han gjorde det lugnt och metodiskt, kändes väldigt tryggt. Han hittade inget som såg konstigt ut.
På med kläderna igen, vi ses om ett halvår.

Kl 08.40, den tiden jag var inbokad, då satt jag redan i bilen på väg därifrån.

Många besök blir det.

De senaste tre veckorna har jag varit på många sjukvårdsbesök (eller kanske är det friskvårdsbesök...).

1.
Ett besök hos sjukgymnasten för att kolla min lymfödem-arm. Den är fortfarande bättre än i somras innan behandlingen. Jag märker dock stor skillnad på armen beroende på hur den "behandlas" nattetid. Allra bäst är det när jag lindar den ordentligt, dvs
- bomullshandske
- skumgummi och lindor/bandage runt varje finger
- skumgummi på ovansidan och insidan av handen
- bomulls"strumpa" utanpå för att hålla fast skumgummit
- elastisk linda (oftast 2 st) utanpå för att hålla ett ordentligt tryck.
Sen är jag påbyltad så jag skulle kunna gå en ordentlig boxningsmatch...

2.
Det årliga besöket hos flygläkaren för att få fortsätta jobba. Kollade syn, hörsel, blodtryck, blodvärde, öron, hals, ekg mm
Allt var ok.

3.
Var på vårdcentralen och tog stygnen från ryggen (märket de tog bort vid mitt återbesök). Det såg bra ut, enligt sköterskan. Hon läste på remissen att ärret skulle vara tejpat i 6-8v. Både hon och jag undrar varför, men jag tror att det bara är att lyda.

4.
Mammografi igår (jag har ju fyllt 40). Och i samband med detta även blodtryck och blodprov för att vara med i Karmastudien. Blodtrycket bra (bättre kan man inte ha, sa sköterskan). Resultatet av mammografin får jag inom 2 veckor.

5.
Igår, när jag kom hem, låg det förskräckliga kuvertet här och väntade på mig. Kuvertet som skulle ge mig besked om pricken de tog bort för 3 veckor sedan. Jag har inte varit väldigt orolig, men det finns ju ändå en viss oro som ligger och gnager långt bak i huvudet.
Öppnade kuvertet med bankande hjärta, vågade knappt läsa. Men...
Det var ingen farlig prick.
Skönt!

Nu måste man väl ändå säga att jag är ordentligt genomkollad...