27 mars 2011

Energi!

Åh, vad det är skönt att ha fått det positiva besked jag fick i torsdags!
Nu mår jag bra.
Har verkligen njutit av dagarna.
Men i torsdags var jag trött. Hade verkligen inte förstått hur spänd jag var innan. När jag kom hem från Lund, vid lunchtid säckade jag ihop totalt. La mig på sängen och bara låg i över 2h. Orkade inte ens svara i telefon. Sen återvände kraften, och dagarna sedan dess har varit fulla av energi.
Jobbade i fredags. Jag älskar verkligen mitt jobb, även om det är på tok för tidigt att börja jobba 06.15. På kvällen var det kille-kväll med tjejerna på jobb. God mat och trevligt sällskap. Och många killerundor!

Igår var energin på topp! Putsade alla fönster, invändigt och utvändigt. Orkade dock inte mellan. Räknade efter att vi har 19 fönster (egntligen 20, men det i carporten lyckas jag oftast glömma). I dag fick jag putsa om några av dem...
Idag blev det lunch på Byakrogen i Blentarp. Gott!
Några av trädgårdsmöblerna fick flytta ut i solen.
En härlig promenad i skogen då jag bara var tvungen att sitta en lång stund på den lilla bron över den lilla, porlande bäcken och bara lyssna på vattnet, fåglarna och vindens sus i träden. Underbart, det är sådana stunder som fyller mig med energi!

I början på april ska jag till sjukgymnasten med min arm. Den har blivit lite sämre den senaste tiden tror jag. Den skulle kunna bero på att jag var lite slarvig med att använda armstrumpan ett tag (jag skulle bara använda den halva dagarna eller varannan dag, men det blev nog ännu mindre än så). Nu använder jag den hela tiden, så får vi bara hoppas att det hjälper.
Samma dag har jag en tid hos kuratorn. Hade först tänkt avboka den och ta semester helt och hållet från den delen av sjukhuset. Men tänkte sen att det kanske var bra att prata lite med henne. Kanske få några förhandstips på hur jag ska hantera de eventuella ångestmonster som kan få för sig att hälsa på. De har ju en tendens dyka upp när man minst anar det.

24 mars 2011

Helt ren!!!

Morgonen var ganska tung. Svårt att tänka på något annat än återbesöket. Svårt att släppa tankarna på att de skulle kunna ha hittat både det ena och det andra. Samtidigt kunde jag inte stoppa de postitva tankarna heller, de som började med att "när jag väl fått höra att allt är ok...". Självklart ville jag inte stoppa dem, det är nog bara så att man vill skydda sig själv från att falla alltför hårt om det nu skulle vara ett negativt besked. Man vill på något vis förbereda sig.

Nu behövde jag inte falla. Läkaren hade bara positiva besked att komma med. CT-PET-undersökningen var HELT REN!!!!! Hon berättade att det egentligen var dubbelt positivt att den var helt ren. Dels visade det att det inte finns några ansamlingar av aktiva cancerceller i min kropp, och det är ju huvudsaken. Dels kan kroppen ibland reagera efter en operation och ge indikation på "något" i området där man blivit opererad. Om det visar något där kan man ju inte vara säker på om det är en operationsreaktion eller om där finns elaka cancermonster. Men nu vet vi. Där finns inget!

Nu ska jag ha semster från sjukhuset ända till i slutet av sommaren (hoppas jag). Ska inte på nästa återbesök förrän i augusti nästa gång.

Men nu tror jag i alla fall att jag vet varför jag har mått så pass bra inför detta återbesök. Jag bara måste ju vara synsk, eller hur? Bara inför ett (1) tidigare återbesök har jag varit lugn och mått ok. Den gången fick jag också ett positivt besked. Tja, Elisabeth, jag vet att du inte tror att jag är synsk, men man vet ju aldrig. I ärlighetens namn måste jag väl erkänna att jag inte tror ett dyft på det själv heller. Men jag tycker att det är ganska roligt att nämna mig själv och ordet synsk i samma mening. Ni som känner mig vet att åtminstone jag själv ser mig som en jordnära person, och i den självuppfattningen ingår inte "att vara synsk".

Trots att jag mått så pass bra märker jag nu hur spänd jag varit. Nu efteråt är jag helt slut. Känner mig som en urvriden disktrasa. Tror att jag ska gå och lägga mig en stund innan jag hämtar barnen på förskolan.

23 mars 2011

I morgon är det torsdag.

Ja, i morgon är det torsdag. Dagen då jag ska på återbesök för att få höra vad de såg - eller inte såg - på CT-PET-undersökningen som gjordes för 1½ vecka sedan.
Det ska bli skönt att få detta återbesök avklarat så jag vet vad jag har att hantera.

Jag har hela tiden varit inställd på att jag skulle krascha mentalt inför återbesöket, eller åtminstone må ganska dåligt, men de känslorna har uteblivit denna gång. Sedan i fredags när jag fick kallelsen har jag vaknat varje morgon och undrat; ska det bli idag jag kraschar? Och varje kväll har jag glädjande fått inse att det inte blev den dagen heller.
I morse vaknade jag och kände till min stora glädje att jag t.o.m. skulle kunna jobba idag också. (De flesta andra gånger har dagen innan ett återbesök varit en hemsk dag.)
Jag undrar förstås vad det är som hänt med mig.
-Har jag lärt mig hantera alla jobbiga känslor "som en riktig karl"? Nej, jag tror inte det.
-Har jag blivit otroligt bra på att "strutsa", dvs förtränga alla tankar och låtsas som om de inte finns? Nej, jag tror inte det heller, jag har tänkt ganska mycket på detta återbesök de senaste dagarna.

Som sagt, jag har känt mig ganska lugn inför detta återbesök. Att skriva detta inlägg har dock gjort mig lite stressad. Kan jag verkligen skriva att jag mår ok, att jag hoppas och vill få ett positivt besked? Kan dessa rader göra att beskedet blir negativt bara för att jag skriver dem? Ack dessa eviga ödes-tankar

Nu är det läggdags. Hoppas jag kan sova.
I morgon är det läkarbesök redan kl9. Bra att ta det tidigt så man slipper gå hela dagen och oroa sig. Håkan följer med. Som vanligt. Skönt. Vilken tur att han kan vara ledig från jobb när det behövs.

18 mars 2011

Snabbt marscherat

Idag låg det där i brevlådan. Brevet som jag väntat och fruktat. Brevet som jag inte förväntat mig att få se förrän om en dryg vecka. Men, som sagt, redan idag låg det där tillsammans med några andra brev, gömde sig mellan räkningarna. Ändå, på nåt konstigt sätt, lyste det lång väg när jag öppnade brevlådan och tog upp breven.
Hjärtat började banka hårt, pulsen ökade, det knöt sig i magen. Dags att öppna!

En kallelse till återbesök. På torsdag, den 24 mars, kl 9. Det var snabbt marscherat denna gång!
Nu har jag fått lite kläm på rutinerna på "min" avdelning: När resultatet kommit ska de ha ett måndagsmöte där de tar upp resultatet och diskutera det samt hur de ska gå vidare. Sen kan läkaren träffa patienten. Att jag fått kallelsen redan idag (den var skickad redan i onsdags) betyder att de fått resultatet från läkaren på "avdelningen för klinisk fysiologi", där de gjorde CT-PET:en. På måndag ska de ha möte och sen kan jag träffa min läkare. På torsdag! Jag hade ställt in mig på att det skulle bli den 5april då jag ändå ska träffa både sjukgymnasten på lymfödemmottagningen och min kurator. Lite förhoppningar hade jag att det skulle kunna bli redan veckan innan. Kanske nån av de sista dagarna i mars? Nu blir det ännu tidigare. Skönt!

Men givetvis, min analytiska del av hjärnan börjar ju direkt arbeta. Eller analytiska... det är kanske att ta i. Mina tankar snurrar i alla fall friskt.
Hur kan det vara att det gick så fort denna gång?
Fanns där inget att titta på, så de bara kunde konstatera att jag var "ren"?
Hade röntgenläkaren inte så mycket att göra och därför kunde kolla snabbt?
Hade min läkare skrivit i remissen att de ville ha ett snabbt svar (med tanke på mina hjärnspöken)?

Tja, oavsett vilket så kan jag inte påverka det, så därför väljer jag att tro på den första teorin (att det inte fanns nåt att se) tills jag fått bevisat mostsatsen. Jag ska försöka i alla fall.

Nu ska jag göra allt jag kan för att få en riktigt trevlig helg. Nu väntar 40-års fest, knytteträff, vackert väder, trädgårdsmys...

14 mars 2011

Tillbaka i sjukhusvärlden

Efter mer än en månads "ledighet" från sjukhusbesök är jag nu tillbaka i sjukhusvärlden igen. Idag har jag varit i Lund och gjort ännu en CT-PET-undersökning. Denna gång var det en uppföljande undersökning efter operationen i julas. Givetvis passar de på att kolla hela kroppen. De sprutade, som vanligt, in radioaktiv sockerlösning i blodet för att denna ska söka sig till områden med hög cellaktivitet (t.ex. cancer). Efter ca 1h vila (man bör inte ens prata) får man åka fram och tillbaka genom två bågar, det tar ca 45min. Den ena är en vanlig skiktröntgen, CT´n. Den andra är själva PET-maskinen som också skiktröntgar, men scannar efter radioaktiviteten. Så nu är jag genomlyst både utifrån och inifrån, tror jag.

Nu är det väntan som gäller. Det kan dröja tre veckor tills jag får något besked. I vanliga fall tycker man att veckorna rusar iväg, men när man väntar på ett besked så känns varje dag lång som en hel vecka.

Vänta, vänta, vänta....
... och hoppas på att de inte hittar något konstigt. Det har ju varit väldigt skönt att inte behöva åka till Lund titt som tätt för att besöka sjukhuset.

Jag tar gärna en ny ledighet!