Nyårsafton

Ännu ett år har gått. Det har varit ett, till stora delar, ganska jobbigt år. Men när jag ser tillbaka på det vill jag ändå se det som ett positivt år med en del dåliga dagar. Varför ska man titta på det dåliga? Jag har en underbar familj, fantastiska vänner, ett roligt jobb...

Årets nyårsfest fick vi hoppa över. Jag kände att jag inte orkade. Framförallt var det bilåkningen som fick mig att backa. Med tanke på hur jag mått idag är jag glad att vi bestämde oss för att stanna hemma. Lite svårt att förstå att jag blev opererad i förrgår. För med tanke på det mår jag nog oförskämt bra. Men jag är öm i magen, det känns extra mycket när jag reser, sätter eller lägger mig. Dessutom har jag fortfarande väldigt ont i den muskel som börjar strax bakom örat och fortsätter ner på ryggen ut mot axeln (kappmuskeln tror jag). Den gör ont när jag sitter, står eller går (dvs inte ligger ner). Fast egentligen är det inte muskeln som gör ont utan muskelfästena. Tog ett beslut innan att jag på måndag ska få tag på en sjukgymnast om det inte släppt.
Sen duschade jag. Fick på mig nyårsblåsan (ja, något annant än mysbyxorna i alla fall). Och var som en ny människa!
Som ganska omgående fick gå och lägga mig och vila en stund...

Nu väntar nyårsmiddagen, lite vin. En myskväll med barnen som fått löfte att vara vakna hela natten. Raketer och champagne. Däremellan - lite vila!

Gott Nytt År mina vänner, och alla jag inte känner!

Da Vinci

Nu mår jag lite bättre och ska kunna berätta vad som hänt. Ja, hänt och hänt, det vet ni ju redan: jag har blivit opererad.
Åkte in tidigt i går morse. Precis enligt tidsplanen rullades jag in i operationsrummet 07.50.
Det är tur att man glömmer smärta. Jag hade helt glömt/ förträngt de tunga ångestkänslor som kom över mig. Kommer jag att vakna upp efter narkosen? Min nyfikenhet hindrade mig dock från att be om lugnande innan. Nyfikenheten över hur roboten ser ut. Nu har jag sett den live! Da Vinci heter den. (Om ni vill se bilder så googla på Da Vinci och robot.)

Läkaren kom in i går kväll och berättade att allt gått enligt planen. De hade tagit bort livmoder, några lymfkörtlar och vänster äggstock. Och allt som syns på mig är 5 små plåster på magen. De kunde inte se något onormalt på livmodern, men allt är ivägskickat för undersökning och jag ska dit igen den 12 januari för att få svar.

Jag delade rum med en dam i 75-års åldern. En söt men mycket förvirrad och rastlös gammal dam. Tack och lov insåg sköterskorna att jag inte skulle få sova något på det rummet i natt så jag flyttades till ett annat rum över natten. Sov i och för sig ganska illa ändå, men fick i alla fall göra det ostörd.

Jag har inte haft mycket värk i magen. Mycket mer ont i musklerna, men det har tydligen med narkosen att göra. Dock blir jag väldigt snabbt trött i magen och orkar därför inte vara uppe så långa stunder i taget. Dessutom har jag blivit smittad av yngste sonens hosta och det är inte skönt i magen.

Jag fick åka hem vid lunchtid idag. Snöplogningen inne i samhällena i Lunds kommun är under all kritik. De använder sig inte av salt, och det är ju vettigt ur miljösynpunkt och för bilarnas skull, men de är dessutom väldigt dåliga på att hålla undan den snö och modd som blir. Det var en pina att åka bil. Jag spände nog varenda muskel för att det inte skulle göra ont i magen. Musklerna var som sagt redan ömma och när vi kom hem hade jag så ont att jag inte visste hur jag skulle göra.

Nu har jag en påse smärtstillande som jag kan knapra på. Dessutom ska jag ta en spruta i magen varje kväll i en vecka. För att förhindra blodpropp. Det är inte skönt, svider och gör ont. Men i kväll hade jag två nyfikna söner som publik så det var bara att bita ihop och visa att sprutor inte är farligt.

I morgon är det nyårsafton. Om vi kommer iväg på fest eller inte bestämmer vi i morgon. Känner jag mig som jag gör nu så åker jag ingenstans. Å andra sidan var jag, kl 5 i morse, övertygad om att jag inte skulle få lämna sjukhussängen detta året. Tre timmar senare var jag uppe och gick och åt frukost, så vi kan ju bara hoppas att natten bjuder på läkande sömn och att jag har mer ork i morgon.

Hemma

Nu är jag hemma igen.
Mår halvbra. Lite ont, dels i magen men framförallt i nackmusklerna. Trött.

Operationen gick, enligt läkaren, bra. Enligt planen.

Nu ska jag vila. Skriver mer senare i kväll eller i morgon. Då ska ni får en utförlig historia...

Inskrivning

Tankekaoset från igår fortsatte idag.
Jag har varit trött hela dagen. Sov dåligt i natt. Jag brukar inte ha sömnproblem, men det blev nog lite för mycket igår. Dessutom hostade yngste sonen en hel del framemot morgontimmarna.
Vi skulle vara på sjukhuset kl 10, så redan kl 9 lämnade vi barnen hos kompisar. Vi sa att vi skulle hämta dem till lunch. Känns inte roligt att lämna bort yngste sonen som är förkyld och hostig.

Vi kom in till sjukhuset kl10, sen fick vi vänta. Och vänta och vänta... Kl 12 fick vi äntligen träffa en sköterska som ställde några frågor, tog blodprov och informerade lite. Kl 13.30 träffade vi narkosläkaren och en stund senare läkaren som ska operera. Totalt tog dessa möten ca60min. Och vi var där från kl10 till 14.20. Idag ville jag verkligen vara med mina barn, inte sitta i en sjukhuskorridor och vänta.
Vi hämtade barnen hos kompisarna, körde hem, packade deras väskor och sen körde Håkan och lämnade dem hos farmor och farfar där de ska få vara en eller två nätter.

De ska operera med titthålskirurgi med hjälp av en robot, dvs gå in med 4-6 små hål istället för att skära ett stort. De ska ta bort livmodern, några lymfkörtlar som också "lyste" på PET-undersökningen (=markerade ökad cellaktivitet = misstänkt tumör), samt den ena äggstocken som också "lyste". Tydligen kan äggstockar lysa utan att det är tumörer, men läkaren ville inte chansa (och det måste jag säga att jag uppskattar). De vill inte ta bort båda äggstockarna om de inte måste eftersom jag då skulle komma i klimakteriet på tok för tidigt och det är tydligen väldigt jobbigt. Därför tar de bara den ena, och om det visar sig att det behövs så tar de bort den andra vid ett senare tillfälle.

Några positiva bitar:
De ska operera mig direkt på morgonen! Vi ska vara där kl7 och kl 7.50 ska jag vara på operation. I våras opererades jag inte förrän på em och det var en låååång väntan.
Om allt går som planerat får jag komma hem redan dagen efter. Läkaren sa att jag i stort sett kunde börja motionera "alla sporter" dagen efter utskrivning. (Det verkar inte som det blir några dammsugningsrestriktioner denna gången heller.)
Jag skulle få resultaten efter 2veckor! Normalt sett brukar de ha svaren efter en vecka, men då vi är mitt i helgerna så vågade han inte lova det. När jag blir utskriven ska jag få en återbesökstid. Han undrade om det var ok att han ringde och berättade resultaten. Det tyckte jag INTE att det var, jag vill att både Håkan och jag ska kunna höra vad han säger och kunna fråga om vi undrar något. (Bara tänk er att jag står på dagis och hämtar barnen, eller på ICA med båda barnen skrikande - och så ringer han. Då spelar det ingen roll om bekedet är positivt eller negativt.)

Dessutom trodde han att jag skulle kunna gå på nyårsfest. Och dricka vin och champagne. Han bestämde snabbt och lätt att Håkan skulle köra den kvällen, så att jag kunde skåla.

Snabba bud!

Jag tycker att jag har landat ganska bra i känslan av att bli opererad om några veckor. Skönt att det blir gjort ganska snart.
Givetvis har jag också haft lite dåligt samvete över att jag är sjukskriven och ändå mår ganska ok. (Kanske, kanske skulle jag orka jobba några pass innan operationen?)
Hade t.o.m. funderingar idag på att ringa och avboka min tid hos kuratorn på onsdag, men lät bli, tänkte att jag skulle känna efter i morgon innan jag ringde.

Men, ikväll slogs benen ännu en gång undan för mig, mina tankar och min planering.
Håkan hade (tack och lov) precis kommit hem och vi hann byta ett par ord innan telefonen ringde.

Hej, det här är ... från Kvinnokliniken i Lund. Det gäller din operation. Vi skulle vilja operera dig på onsdag. Går det bra? Kan du komma hit kl 10 i morgon för inskrivning?
Vi har precis haft möte som vi alltid har på måndagar och din läkare hade hunnit titta på bilderna och sa att det inte fanns några hinder för operation. Så alltså, är det ok för dig så opererar vi på onsdag...

Jaha...

Vad ska jag säga? Klart att det är bra. Ju förr desto bättre. Men det kom lite hastigt.
Nu ska jag definitivt avboka tiden hos kuratorn. Inte för att jag inte behöver den, tvärtom, men jag ligger förhoppningsvis på operationsbordet då. Eller uppvak.

Hur ska jag beskriva mina känslor nu?
Stress är nog den största känslan som rusar runt i min kropp just nu.
-Stress över att jag inte hunnit förbereda mig på detta.
-Stress över hur vi ska göra med barnen. Förskolan har stängt mellan jul och nyår. (Vi har redan löst det, men det känns ändå jobbigt.)
-Stress över hur det ska bli med nyårsfirande. (Världsliga ting, men det är nog vad hjärnan orkar med just nu.)
-Stress över att behöva bli sövd ännu en gång. Det blir tredje gången under 2010.
-Stress över att behöva vara på sjukhuset över huvudtaget.

Ögonen svämmar över, jag kan knappt prata. Har redan ylat två personer i örat per telefon.

Till er alla...

...från oss alla...

Till alla vänner som stöttat oss under detta året. Ja, givetvis till alla bloggläsare, bekanta som obekanta, vill jag skicka en stooor julkram och önska en riktigt GOD JUL.

Vi har en vit jul här i södra Skåne. Lite för vit, kan man tycka, för i skrivande stund vet vi inte om någon av våra gäster kommer att kunna ta sig hit i eftermiddag. Om de inte kommer så firar vi själva idag och med storfamiljen en annan dag.
Att tomten kommer, det vet vi, för han var här redan igår och knackade på fönsterrutan och vinkade. Så mysigt!

Till slut måste jag bara dela med mig av 6-åringens julfunderingar:
När Jesus blev stor så blev han nog Tomten...

GOD JUL!

Dubbel förtur...

Med utgångspunkt från vad vi visste innan fick jag egentligen ganska positiva besked idag.

Jag har tyckt att min värld fungerat helt ok den senaste tiden. Jag har mått ganska bra och kännt mig ganska lugn inför dagens undersökning. T.o.m. i förmiddags kändes det bra. Vi var en liten runda på stan, köpte några julklappar och åt lunch innan det var dags för dagens första läkarbesök. På kvinnokliniken. MEN när jag kom in i väntrummet... Var nära att börja gråta redan där, och sen när jag kom in till läkaren var det ju helt kört.
Nåja, en massa frågor om sjukdomshistoria och annat. Sen undersökning.
Jag har aldrig gillat gyn-undersökningar, och idag var inget undantag. Han undersökte grundligt och använde även ultraljud. Men han hittade inget onormalt. INGET ONORMALT.
Utifrån den undersökning han gjorde tyckte han inte det var nödvändigt att vidta några åtgärder, men eftersom PET-undersökningen markerat något så kan de inte släppa det här. Alltså beslutade han att de ska operera bort min livmoder, med titthålskirurgi. Han skulle titta på bilderna extra noga nästa vecka och skriva en remiss med dubbel förtur till operation. Dubbel förtur... antingen har man väl förtur eller inte.
Förmodligen blir det operation vecka 2.

Efter det samtal med kuratorn. Välbehövligt. Hon fick mig att stanna i tanken att dagens undersökning faktiskt gav positiva besked!

Sen tog vi en tur ner till melanommottagningen och letade upp läkaren där för att höra vad hon ville prata om (hon skulle ju ringa under eftermiddagen). Hon sa att hon bokat in denna tiden för att hon skulle prata med mig om vad gynekologen kommit fram till, men det hade hon ännu inte fått reda på. Nej, det var väl inte så konstigt att hon inte hade, men jag kunde ju berätta för henne. Hon undrade vem som undersökt mig och blev mycket nöjd när hon hörde läkarens namn. Hon blev också nöjd när hon hörde vad han kommit fram till.
Ett besked hade hon dock att ge, och det var svaren på blodproven. De tog blodprover för att kolla melanommarkören i blodet och dessa var helt normala. HELT NORMALA. Dagens andra positiva besked.

Nu ska jag se fram emot att fira jul och nyår och vara frisk.

Ikväll är jag frisk!

Ja just nu, i kväll, är jag frisk.

Jag har precis kommit in från en fantastisk, vacker, strålande, alldeles alldeles underbar promenad i vinterkvällen.
Ibland bara måste jag ut, och i kväll var en sådan gång.
12 grader kallt, 40 cm snö som gnistrar i fullmånens sken och knarrar härligt under skorna. Fullmånens sken i kvällen får allt att nästan lysa i en härlig vinterblå nyans. Är detta verkligen södra Skåne?
Stora vackra istappar hänger ner från ett tak på ett hus jag går förbi.
Kylan nyper i kinderna, det enda ljud som hörs är knastret från snön när jag går. (Och ett flygplan på hyfsat låg höjd som förstör lite av känslan. Kära kollegor, kan ni vara så snälla att hålla dem härifrån den lilla stund jag är ute i vintermörkret?)
Från hus och trädgårdar strålar julens ljus.
Jag känner mig glad, nästan lyrisk över allt detta vackra.

En så´n här kväll kan jag väl inte vara sjuk.
Jag känner mig inte sjuk.
Jag vill inte vara sjuk.
Och då ska jag inte tänka mig sjuk.
Så, ikväll är jag frisk!
Ikväll mår jag bra!

Vila och sortera tankar.

Läkaren tyckte att jag skulle vara sjukskriven för att vila mig, sortera tankar och komma ikapp samt få utrett vad detta är.

Hittills har det inte gått så bra.
Få reda på vad det är... vore lättare om man fick träffa läkare och bli undersökt.
Vila mig... vore lättare utan 3-5 hantverkare som var överallt och sågade, bankade, borrade och lyssnade på radio. Och utan en febrig treåring som behövde vara hemma med mamma (det är förstås mysigt att ha honom hemma, men vila - nej!).
Sortera tankar... Med allt som hänt denna vecka med hatverkare, sjukt barn mm så har jag nästan inte hunnit tänka några tankar alls. Ganska skönt faktiskt.

Det har varit intensivt, och det lär inte bli lugnare framöver. Eller, jo, inte så många hantverkare. Badrummet är nästan klart! Idag har jag duschat här hemma! Första gången sedan den 22 augusti. 117 dagar...
Det är lugnare att slippa våldgästa någon för att få duscha och tvätta. Framförallt har det varit lite jobbigt nu när jag varit sjukskriven. Innan kunde jag duscha på jobb.
Vårt sovrum är också nästan klart. I helgen ska vi flytta ut våra saker där. Stackars Axel ska äntligen få ett eget rum. Han har, alldeles för länge, haft sin säng i vårt sovrum och sina saker antingen på Eriks rum eller i flyttkartonger. Ingen rolig vardag för en 5-åring. Men det skulle ju bara vara så 1-2veckor...

Idag kom ytterligare ett brev från melanommottagningen. En ny kallelse, eller vad man ska kalla det. En bokning av telefontid, eller en upplysning om att läkaren skulle ringa mig på tisdag eftermiddag (bra med väl specificerade tider). Hon kan få ringa precis när hon vill, utom på tisdag eftermiddag. Då ska jag först till hennes kollega på kvinnokliniken, sen till kuratorn. Jag får avboka tiden och hoppas att hon har tid nån annan gång. För mycket att hoppas att det går innan jul? Jag gissar att hon ska berätta om resultaten på blodproven. Eftersom hon bara vill ta det via telefon, känns det inte som om det kan vara så farligt.

På tisdag...

... den 21 december, ska jag (äntligen) på läkarbesök på kvinnokliniken.
Äntligen betyder inte att jag längtar efter att få, eller behöva, träffa en läkare. Snarare att jag kommer ett steg närmare någon sorts besked om vad som är fel och vad de tänker göra åt det.

Jag har börjat ställa mig in på att denna julen i mångt och mycket kommer att likna den förra. Förra året var jag på melanommottagningen den 16 dec och fick reda på att jag skulle opereras i januari. En fruktansvärd jul med många tankar och mycket oro.
Jag vet inte vad läkaren kommer att säga på tisdag, men jag har ställt in mig på någon slags ingrepp (läkaren på melanommottagningen pratade om ev. skrapning eller titthålsoperation). Jag kan också inse att detta inte kommer att ske innan jul. Oavsett vilket så skulle jag inte kunna få något besked innan jul, så det lär bli en jul av väntan och ovisshet - igen.

Dock tänker jag inte låta oron och rädslan ta över allt igen. Denna julen ska jag njuta av. Jag ska njuta av att det är jul. Jag ska njuta av att ha nära och kära omkring mig. Och jag ska njuta av att ha ett eget, färdigt badrum (hoppas jag).

Dåligt samvete...

... är jag otroligt duktig på att ge mig själv.
Jag har ganska ofta dåligt samvete för både det ena och det andra. Ofta gäller det dåliga samvetet barnen, men på senaste tiden har en hel del handlat om sjukskrivning, oro och jobb.

Veckan som gått har varit en ganska bra vecka. Jag har mått relativt bra, orkat göra en del saker. Då får jag såklart genast dåligt samvete för att jag är hemma och inte på jobbet. I min värld stannar man inte hemma från jobbet om man inte är sängliggande! Extra dåligt samvete hade jag igår. Jag var på biblioteket, handlade, packade (vi skulle iväg på kvällen). Orkar man så mycket ska man kanske inte vara hemma utan i stället vara på jobbet...

När jag kom hem från min lilla tur och höll på att packa upp ringde det på dörren. Det var grannen som undrade vad som stod på. Hennes man var en av dem som råkade ut för häxan-Ulrika häromdagen. Hon kom in en stund och pratade. Jag berättade. Det visade sig att de inte ens visste att jag varit sjuk förra vintern. Det var jag helt säker på att de visste, men tydligen inte. När jag berättade för henne och tårarna rann längs mina kinder, då förstod jag varför jag inte är på jobbet.

Kanske är det så att återhämtning och rehabilitering får vara trevliga saker? Att man, trots sjukskrivning, får (och t.o.m. bör) stiga ur sängen och göra små turer ut bland folk?

Efter att ha vilat lite hämtade jag barnen. Håkan kom hem tidigare från jobbet och vi gav oss till Bäckaskogs slott utanför Kristianstad. Där väntade viltinspirerat julbord och övernattning. Vilken lyx! Vi fick t.o.m. sova i en av sviterna, wow! Och idag har jag njutit av hotellfrukosten. Verkligen njutit, både länge och väl.

Stavgång

Jag har varit ute och stavgångat!
Det är jobbigt, mycket jobbigare än man kan tro. Säkert beror det på hur man går och, givetvis, vilken kondition man har. Vad gäller den senare, får jag väl erkänna, att det finns mer att önska.

Förra gången jag var på lymfödemottagningen såg jag en stor plansch på vilken man kunde läsa om forskning angående lymfödem och stavgång. Man hade undersökt om stavgång påverkade ödemet eller ej och kommit fram till att, för de flesta patienter, var det positivt att gå stavgång. Allt var på engelska med en hel del facktermer och förkortningar vilket gjorde att det tog en stund att ta sig igenom. Tur att jag var i god tid så jag hade en stund på mig, för det var intressant läsning.

Jag pratade lite med sjukgymnasten om det och hon tyckte att jag absolut skulle prova, det är mycket bättre att promenera med än utan stavar när man har problem med ödem. Men hon menade också att all träning är bra träning, och att simma (som jag försöker göra var vecka) var mycket bra träning.

När jag var på lymfödemmottagningen i förrgår såg jag samma plansch om stavgång. Denna gång på svenska, och det mina ögon fastnade på var just min sjukgymnasts namn. Det visade sig att det var hon som gjort undersökningen och skrivit en uppsats i just detta ämne för några år sedan.

Jag har fått låna ett par stavar och gått stavgång några gånger nu. Jag har blivit bättre på att inte trassla in stavarna och benen i varandra. Armen känns lättare efter en tur med stavarna än när jag gått utan dem. Problemet är bara att komma ihåg dem. Att ha dem stående vid dörren fungerar inte, för snabbt och lätt förvandlas de till svärd här hemma. Alltså ligger de uppe på ett skåp. Förhållandevis ofta kommer jag inte ihåg dem förrän jag redan är ute på min promenad. Tröstar mig med att promenad utan stavar är bättre än ingen promenad alls.

En häxa kom fram...

Hur mår du?
Är allt bra?

Två frågor där den som ställer dessa oftast inte förväntar sig något ärligt svar utan mest frågar för att kallprata lite. Jag blev redan för ett år sedan väldigt bra på att svara på dessa frågorna utan att ljuga men också utan att egentligen svara.

Det är full fart!
Det rullar på!
Jodå, det går... och sen - fort - en motfråga: hur är det själv?

De senaste dagarna har jag ett par gånger inte orkat prata runt dessa frågor utan i stället svarat ärligt på frågan. Det är inte så bra, jag är sjukskriven, läkarna har hittat något i livmodern som de misstänker kan vara en tumör...

Smack, rakt i ansiktet, bara sådär.
Efteråt får jag så dåligt samvete. Alla våra nära vänner vet ju hur det var i våras, de flesta följer bloggen mer eller mindre regelbundet, så de som råkat ut för den hemska-ärliga-häxan-Ulrika är personer vi inte umgås med så ofta. En av dem visste inte ens om att jag var sjuk i vintras.
Men jag orkar bara inte le och låtsas vara glad.

Lymfödem, eller?

Besök hos sjukgymnasten på lymfödemmottagningen idag. Det har känts och känns bra i armen, men handen har blivit mer svullen sen jag var där senast. Hon mätte volym och omkrets och vi blev förvånade båda två. Volymmässigt är armarna/händerna nu lika stora, det skiljer 0,1% (förra gången var det 4,5%). Dessutom har båda armarna minskat i volym jämfört med förra gången trots att jag ökat lite i vikt. Konstigt!
Precis som jag så tyckte sjukgymnasten att handen var lite sämre, så nu fick jag nya kompressionshandskar som ska trycka emot ännu mer. Hon misstänkte att armstrumpan har varit så effektiv att den t.o.m. hindrat lymfvätska från handen att gå upp i armen, så nu ska jag använda den lite mindre.
Fingrarna och handen ska jag prova att linda på nätterna ett tag framöver för att se om det blir bättre. Tur att jag lindat hästar en hel del i mina dar.

Det var en tiger...

Det är viktigt att barnen också får vara med. I helgen berättade vi för dem att jag har en "prick" i magen. Vi berättade att man inte riktigt vet vad det är och att man kanske ska operera. Vi berättade också att doktorn sagt att jag inte ska jobba förrän vi vet vad det är. Axel som snart blir 6år förstår ju ganska mycket medan Erik, 3år, mest lyssnar och ställer, vad vi tycker, ganska irrelevanta frågor.

Härom kvällen var Håkan borta. Då började Erik prata om att min mamma hette Rita och att hon är död. (Barn är så underbart raka.) Barnen undrade varför hon dog. Inte precis det jag vill prata om just nu, men jag tog ett djupt andetag och försökte förklara lite. Jag vill inte ljuga för dem, samtidigt som jag absolut inte vill berätta något som gör att de kan dra paralleller med min "prick i magen".

Jag sa att hon var sjuk och inte kunde andas. Axel undrade varför inte doktorn hade hjälpt henne, så jag berättade att det inte fanns någon medicin som kunde bota den sjukdomen. Den förklaringen kunde Axel acceptera och han gick iväg och fortsatte leka. Erik stod tyst en stund, sen började han mumla och till slut sa han: Ett lejon åt upp henne! Jag sa att ett lejon inte hade ätit upp henne. Han tittade då storögt på mig och kostaterade: Nähä, det var en tiiiger!?!
Så snabbt och lätt tog han ner det ofattbara på sin verklighetsnivå! Om man inte finns mer, då har man blivit uppäten...

Jag såg honom... nästan!

Han har varit här igen!
Jag blir så trött och irriterad.
Skulle bara in på toa och då passade han på.
Tog av mig kompressionshandsken, gick på toa och sen var handsken borta. Går inte att hitta! Trollet som gömmer saker måste ha varit snabb denna gången - också.
Som tur är har jag ju fler nu...

Synden straffar sig själv...

Jag hade en intensiv dag igår. Den kändes inte så jobbig medan jag var där, men nu har jag fått betala för det!
Jag var ju först hos kuratorn, körde sen hem till en kompis för dusch och fika, jättemysigt. Och nej, vårt badrum är inte färdigrenoverat ännu, vi har levt utan dusch och tvättmaskin sedan den23 augusti. Börjar vänja oss vid att planera in dusch hos kompisar... Kanske, kanske blir det klart innan jul!?!
Efter en liten runda på stan körde jag hem. Tänkte vila en stund men hantverkaren lyckades prata bort tiden för mig och sen var det dags att först hämta barnen sen köra till Lund igen. Skulle ut och äta, planerat sedan länge, min födelsedagspresent. Kändes bra och var jättetrevligt! Det blev inte sent, jag var hemma igen redan 21.30.

Men i morse...
Vaknade redan kl5 och kunde konstatera att gårdagen tog ut sin rätt. Vi ringde till barnens förskola och sa att de kom redan kl7. Håkan fick lämna dem innan han körde till jobbet. Jag hjälpte honom att fixa till dem, sen la jag mig igen och sov till 10.30. Det tar uppenbarligen på krafterna att, samtidigt som man försöker leva ett ok liv, bearbeta oro och andra tankar.
Idag ska bli en mycket lugn dag. Hade tänkt köra och veckohandla, men tror inte att jag bryr mig om det. Får nog nöja mig med att köpa lite bröd och mjölk i affären i byn.

Jag vet ju redan nu att morgondagen kommer att ta på krafterna. Först ska jag besikta bilen. Sen köra direkt till Lund för att kolla armen hos sjukgymnasten på Lymfödemmottagningen. Vila på torsdag också med andra ord. Det är kanske därför jag är sjukskriven?

För någon timme sedan ringde den trevliga sköterskan från melanommottagningen. Hon hade pratat med en sköterska på gyn-mottagningen. De hade fått min remiss, men kunde inte ge mig någon tid förrän en läkare tittat på det. Om jag inte hört av dem i början på nästa vecka skulle jag ringa själv. Jaha, där rök alla förhoppningar om att få veta mer innan jul...
Och vad ska läkaren göra? Bedöma VAD som ska göras, eller VEM jag ska träffa, eller...? (Bara dra ut på tiden, kanske?) Känns lite småjobbigt hela alltet. Just underlivet är en del av min kropp som jag inte känner mig helt bekväm att diskutera med andra hur som helst.

Klokord

Jag tycker att psykologi är mycket intressant. Det senaste året har jag inte bara fått uppleva hur hjärnan beter sig i olika situationer, jag har också ägnat en del tid åt att fundera över varför.
Just nu funderar jag en del över olika försvarsmekanismer. Förnekelse, regression och projektion är de jag minns från lektionerna på gymnasiet. Men visst finns det fler?! (Visst, lätta att hitta på nätet...)

När den första chocken efter vårt lite märkliga besked i fredags lagt sig kände jag ändå mest lättnad. Lättnad över att inte lungor och/eller lever var fulla av metastaser. Det som finns i livmodern hoppas jag att de kan ta bort. Ta allt som behövs och lite till! Jag ska ändå inte ha fler barn.
Jag vågade knappt berätta för Håkan att jag faktiskt från och till kände lättnad. Men när jag väl berättade sa han att han faktiskt kände likadant. Konstigt, här har vi fått ett besked om att det finns ett misstänkt monster i min mage, då känner vi lättnad över att det inte var värre... Dum i huvudet, eller bara en effektiv försvarsmeknism?

Var hos kuratorn idag. Lika bra att prata med som i våras. Jag har flera gånger under hösten tänkt att jag nog borde prata med henne, men det har liksom inte blivit av. Nu var det verkligen dags. Dock kände jag inte att hon hade lika många "klokord" till mig denna gång, men hon gav mig nog också svaret på varför.
Här kommer min tolkning av det hon sa; I vintras var jag djupt, djupt nere i det svarta hålet. Men jag tog mig, genom ett enormt hårt arbete, upp därifrån, med hjälp av bl.a. henne (kuratorn), familj, vänner, bloggen. Nu har jag kvar de verktyg jag skaffade mig då och kan vid behov ta fram dem och använda.
Visst låter det ganska logiskt? (Eller mest rörigt?)

Dessutom lovade hon att även hon skulle göra vad hon kunde för att jag ska få reda på så mycket som möjligt så fort som möjligt. Underbara människa!

Ännu mer...

... oro, rädsla, ovisshet, väntan, undersökningar och sjukskrivning.

Läkaren började med att säga att hon hade ett konstigt besked till oss. Och ja, det kan vi väl hålla med om. CT-PET-undersökningen fungerar ju som så att man sprutar in en radioaktiv sockerlösning i kroppen. Sockermolekylerna söker sig till samlingar av cancerceller (och tydligen också inflammerade områden). På bilderna syns radioaktiviteten som är bunden i sockret.
Inget syntes i lever eller lungor, de ställen där metastaser från melanom oftast bildas. Däremot såg de något i livmodern. De vet ännu inte om det hör ihop med melanomet, är en fristående tumör eller något annat, men det ska såklart undersökas. Jag blev också sjukskriven 4v (=året ut), för att som läkaren sa; samla ihop känslor och tankar och få utrett vad detta är...

Nu ska jag få en remiss till kvinnokliniken för fler undersökningar.
Idag har jag tagit blodprov för att kolla bl.a. nån cancermarkör i blodet. (I eftermiddag, när posten kom låg där ett kuvert från sjukhuset i Lund. I kuvertet låg bara en blodprovsremiss och ett litet meddelande "Vänligen ta prover inför läkarbesöket 3/12"). Kanske tur att jag inte fick det förrän i em, för om jag fått det tidigare i veckan hade jag dels blivit superrädd och stressad, dels gett mig ut på vägen i snöstorm för att ta prover. Något bra med att posten inte kommit till oss i skogen mer än tisdag denna vecka.

En urgullig sjuksköterska som vi fick träffa idag lovade att hon skulle ringa kvinnokliniken i början av nästa vecka och "fiska lite" om när de skulle kunna ta emot mig. Sen skulle hon höra av sig till mig. Wow, vilka härliga människor det finns!
Kuratorn har också fått ett samtal. Jag ska dit redan på måndag. Det kan nog behövas!

En sak som givetvis spär på min oro och rädsla är mammas sjukdomshistoria. Hon fick först melanom i ögat. Ett par år senare cancer i livmodern. Denna bekämpades med operation och cellgifter. Sen fick hon melanommetastaser i levern (spridning från ögat). Dessa överlevde hon ju tyvärr inte.

Sen blir jag som alltid fascinerad över hur hjärnan fungerar. Precis när läkaren berättade vad de hittat och vad som skulle hända kändes det som om jag trillade ner i det djupa svarta hålet, men en stund senare hade jag tagit mig en bit upp igen. Det första jag tänkte var dock "vilken tur att jag redan bakat lussekatter, för det kanske jag inte orkar nu..."

Sist av allt vill jag berätta för er alla att jag tror att jag numera är lite synsk.
I våras, efter den första operationen var jag jätteorolig flera dagar innan jag skulle på återbesök. Då fick vi ett ganska negativt besked. Efter andra operationen var jag nästan inte orolig alls - då fick vi ett positivt besked. Denna gången har jag också mått jättedåligt, och som ni vet - beskedet idag var ju inte av den positiva sorten.
Alltså; jag måste vara synsk, eller hur? Någon som behöver hjälp med något?

Jag undrar bara...

Igår var det lite lättare. De värsta panikkänslorna hade lagt sig och den största delen av tiden kunde jag t.o.m. tänka att möjligheten för ett positivt besked faktiskt också finns.

Hypokondrikern Ulrika hoppar dock fram som gubben ur lådan med jämna mellanrum. Framförallt när jag hostar. Det är ju faktiskt så att ett av de vanligaste ställena att få melanom-metastaser är lungorna, och om man får det visar det väl sig som hosta och flåsighet - antar jag. Hur troligt är det då att min hosta och flåsighet beror på metastaser i lungorna? Med tanke på att ALLA i vår familj hostar just nu så kan jag under mina ljusa stunder tänka att min hosta kanske beror på förkylningssmittan som florerar här i huset. Andra stunder kan jag inte alls vara så logisk...

Idag har jag varit ganska orolig. Inte så mycket för beskedet på återbesöket egentligen. Mer nervös för om och hur vi ska komma dit...
Mycket snö har vi här i skogen. Posten har vi bara fått en dag denna veckan, i tisdags. Tur att vi fick den då så jag fick kallelsen. Hade varit tråkigt att få den i morgon, 4h efter att jag skulle vara där...

Men, vid middagstid ringde de från Lund. Jag skulle egentligen träffa en läkare i morgon som jag bara har träffat en gång innan, alltså inte "min" läkare eftersom hon skulle vara på operation hela dagen. Nu hade "min" läkare kommit på att hon själv ville ha detta mötet med mig och skulle klämma in det mellan två operationer. Kl 9.45 istället för kl8. Bra ur den synpunkten att de kanske hunnit ploga vägarna lite mer. Dåligt med tanke på att jag får mer tid att tänka.

Jag undrar bara:
1. Varför gör de så här?
2. Varför kan jag inte låta bli att lägga in egna tolkningar i allt de säger och gör?