30 juli 2010

Lite normala panikkänslor

Tänk, i flera veckor har jag gått runt och mått ganska bra. Känt mig ganska "vanlig". En härlig känsla, en härlig semester, en härlig sommar.

I morgon är det dock dags att börja jobba igen. Klockan ställs på 05.00, usch vad tidigt, och lördag morgon dessutom. Det måste väl vara sånt här som kallas rivstart?
De senaste dagarna har jag känt de vanliga, normala "panikkänslorna", de som brukar komma i slutet av semestern. "Vart tog semestern vägen? Har vi fått ut mesta möjliga av de veckor vi varit lediga? Ska vi tillbaka in i ekorrhjulet igen?"

Men denna gång har jag lite lättare att känna mig nöjd & glad. I år har vi LEVT semestern. De dagar vi träffat kompisar har vi njutit av att vi har så underbara vänner. De dagar vi "bara varit hemma" har vi (åtminstone jag) njutit av att få ägna en hel dag åt att göra ingenting. Vi har verkligen fått ut mesta möjliga av semestern om man med det menar att vi fått vara tillsammans och mått bra. Och det menar jag!
Och ekorrhjulet...det får vänta ett tag till. Dessutom är det där med ekorrhjul något vanligt, något normalt och då är det nog helt ok ändå.

Och nu, nu är det läggdags. Klockan är snart 21 och väckarklockan ringer snart. God natt!

25 juli 2010

Dagen idag..

Dagen idag är en märklig dag
Den är din
Gårdagen föll ur dina händer
Den kan inte få mer innehåll än du redan givit den
Morgondagen vet du ingenting om
Men dagen idag har du
Använd dig av det
Idag kan du glädja någon
Idag kan du hjälpa en annan
Dagen idag är en märklig dag
Den är din

-indisk dikt-

24 juli 2010

Inget ont som inte har något gott med sig

Sjukdom och andra livskriser tvingar oss ibland att stanna upp och tänka efter. Omvärdera. Omprioritera.

Vad är egentligen viktigt?
Vad är viktigt för mig? Vad vill jag? Vad mår jag bra av? Vad kan jag vara utan? Vad vill jag göra? Vem vill jag träffa? Vad är viktigast om jag måste välja? Vad kan jag skjuta upp till en annan dag? Vad är viktigast för att jag ska må bra?

Jag, jag, jag...
Usch, vad det låter egoistiskt. Men egoist är nog precis vad man måste få vara ibland. Vem mår bättre för att jag slår knut på mig själv för att stressa mellan aktiviteter, träffar och möten för att hinna med allt jag förväntas göra (eller tror att andra förväntar sig)? Inte är det jag i alla fall. Men, kanske kan man vara lagom mycket egoist. Jag varken vill eller får göra någon annan illa för att jag bara tänker på mig själv.

Men vad är då viktigast för att jag ska må bra?
Det varierar förstås från dag till dag, från stund till stund.

Årets sommar har nog varit (och är) ungefär som andra år. Mycket vi vill göra, mycket att hinna med, många vi vill hinna träffa... MYCKET, MYCKET, MÅNGA, MÅNGA... Man kan ju bli stressad bara av att tänka på det.

Skillnaden detta år är dock att jag inte fått dåligt samvete över det jag inte hunnit eller orkat, utan jag har kunnat acceptera att det vi hinner det hinner vi, resten får vi göra en annan dag.
En annan skillnad är att vi inte har planerat så mycket så långt fram i tiden. Vi har låtit dagarna komma och känt efter vad vi vill göra med just denna dag.

Jag har kunnat ägna hela dagar åt att ta det lugnt, läsa en bok, spela spel med barnen, sitta i skuggan i trädgården med en god bok i knät och läsa samtidigt som jag tittar på och njuter av våra härliga barn som leker. Pyssla, plocka och göra det som känts bra just då.

Jag har blivit mycket bättre på att njuta av stunden, att fånga dagen.
CARPE DIEM är inte bara ett uttryck från min favoritfilm utan även ett sätt att leva. De ord som jag vill och försöker leva efter.

Inget ont som inte för något gott med sig!

15 juli 2010

Feber

Ja, det är inte jag som har feber utan yngste killen.
Härom kvällen flög det på honom. Han vägrade äta favoritmaten, började frysa och ville sen gå och lägga sig. Inte likt honom, så vi förstod att något var fel. När han kom upp i mitt knä och jag kände att han var varm som en kamin insåg jag att han hade fått ordentlig feber (drygt 39grader). Några minuter var var jag övertygad om att det var orsakat av galopperande cancer, men sen hann förnuftet ikapp mig och jag insåg att han är 2½ år och att små barn då och då får ganska hög feber. Ibland helt utan någon synlig orsak. (Idag hade han dock "feber i halsen.")

Vi fick ställa in en minisemester hos kompisar i de Blekingska skogarna och det var ju givetvis jättetråkigt. Dessutom skulle vi, på vägen hem, hälsa på kompisar vi bara träffar några få gånger om året. Urtrist att det inte blir av nu.

Ändå kan jag inte låta bli att på något sätt vara tacksam för att detta kommer just nu. Nu när jag mår bra och hela familjen har ork att klara det. Jag hörde någon som sa att:
Gud ger oss inte fler bekymmer än vi orkar bära.
Kanske stämmer det? Kanske är det bara turen som varit på vår sida i detta avseende? Oavsett vilket så är jag tacksam över det.

Under vintern har våra barn på något konstigt sätt klarat att hålla sig friska. Vi vet ju alla att barn alltid råkar ut för både den ena och andra smittan. Är det inte feber så är det magsjuka eller öroninflammation...
Men i vinter när jag inte vet hur vi skulle orkat med att ha sjuka barn här hemma så har de som sagt varit friska.

Nu är barnen nattade. Cd-spelaren som i vanliga fall berättar en saga för dem spelar ikväll (på sjuklingens begäran) Lucia- och julsånger!

9 juli 2010

Cancerblogg

Har funderat på det ett tag, och känner att det är bevisat nu. Ju bättre jag mår desto mindre är mitt behov av att skriva på bloggen. Såklart gäller även det omvända. När jag mår dåligt är det jätteskönt att få sätta mig vid datorn och ösa av mig alla dåliga och jobbiga tankar här. Det är verkligen en cancerblogg.

Jag kan numera se hur många besökare som är inne på min blogg och hälsar på (med hjälp av Håkan lyckades jag installera en räknare). Bara att inse att Axel hade rätt när han konstaterade att
"Pappa kan mer än du, men det är du som bestämmer. Bara när du inte är hemma bestämmer pappa."
En klok pojke som analyserar omvärlden och drar många slutsatser av vad han ser. Nåja, tillbaka till besöksräknaren, en del besökare tittar in här varje dag. Och ni som kikar; ni får vara glada var gång det INTE finns något nytt att läsa; det betyder att jag inte mår alltför dåligt.

Förra helgen, när jag hade en dipp i humöret, fasade jag för veckan som skulle komma. Håkan skulle jobba och jag och barnen skulle vara hemma. Veckan har nu passerat och jag kan, när jag ser tillbaka på den, konstatera att den blev riktigt bra. Vi har haft mysiga dagar tillsammans med flera små utflykter. Inga långa dagar på stranden. Försökt hålla oss inne eller i skuggan mitt på dagen. Men en del bad och mycket fika.

Nu har Håkan påbörjat sin semester (igen) och vi ska vara lediga tillsammans resten av månaden. Inga stora saker inplanerade, förutom de 8kubikmeter ved som ska tippas av på vår gräsmatta i morgon bitti.

Grillen är tänd, vinet lagt på kylning. Barnen badar i vattenspridaren. Vilket härligt liv!
Nu ska jag ta var dag som den kommer. Inte bygga upp några stora förväntningar och förhoppningar. Njuta av de dagar huvudet hänger med (hoppas de blir många), och genomlida de andra så gott jag kan.

5 juli 2010

Allt enligt boken!

Jag höll mitt löfte om att ta tag i mitt liv igår!
Eller, kanske det inte var riktigt så. Kanske tog livet tag i sig själv. Jag mådde åtminstone bättre när jag vaknade och hela dagen var lättare att ta sig igenom.

Jag har funderat mycket på varför det blev såhär, NU???

Jag hade stora förväntningar på semestern. Nu skulle jag koppla av, glömma alla cancertankar, åka bort med familjen och bara må bra. Det blev inte riktigt så. Jag åkte förvisso bort med familjen, men lyckades ha alla cancertankar med mig och pga av det mådde jag inte bra. En stress i sig. Stress kan man få huvudvärk av och spänningshuvudvärk har väl alla haft nån gång. Om det varit som min livliga fantasi velat få mig att tro, dvs metastaser (dottertumörer) i hjärnan borde huvudvärken kommit även när jag hade roligt, när jag var sysselsatt med annat. Inte bara när jag slappnade av. Hela dagen igår var huvudvärksfri och även idag har den hållit sig nästan helt borta, inte förrän ikväll hälsade den på en stund. Så nu har jag bestämt mig för att huvudvärken inte är farlig, bara oerhört jobbig och tröttande.

Igår fick jag order av Håkan om att ringa kuratorn, och eftersom han brukar komma med kloka idéer så gjorde jag som han sa. Det var bra. Hon är bra. Hade ett ordentligt samtal med henne idag (per telefon) och det gav mig mycket lugn i tankarna. Hon sa (nästan med ett skratt) att jag följer skolboken i stort sett punkt för punkt. Kändes ganska bra att höra att i allt detta tråkiga och jobbiga så är jag i alla fall normal, jag reagerar helt normalt. Jag försökte få henne att berätta vad det står på nästa sida i den där boken som jag följer - allt för att kunna vara förberedd och inte bli så förvånad när reaktionerna kommer - men hon ville/kunde inte säga när nästa bakslag skulle komma. Hon sa bara att det första året efter en så här omvälvande händelse brukar vara jobbigast.

Ja, ja, skönt att vara bra på nåt (att reagera enligt boken, menar jag). En annan sak jag är jättebra på är att ge mig själv dåligt samvete. De senaste dagarna har jag haft dåligt samvete för att jag förstörde (och kommer att förstöra) semestern för familjen, men jag tror att åtminstone barnen inte märkte nåt. Däremot undrar jag vad de tänkte idag när jag kom in till dem efter mitt samtal med kuratorn, alldeles rödgråten. De sa inget, men satt snällt på sitt rum och lekte tillsammans i flera minuter. Hur ofta händer det?

Nu har jag fått inse att dessa tankar kommer att vara med mig länge (som en oönskad men envis vän kommer de att förfölja mig). Jag får acceptera att de är där, öva på att hantera dem. Jag får bearbeta dem när det behövs, vända och vrida på dem. Jag får reagera på dem när det är tid för det och förhoppningsvis, klara att stoppa undan dem i ett fack oftare och oftare.

Kanske blir det en dag som läkaren vid återbesöket sa; en dag kommer du att inse att du inte tänkt på sjukdomen på hela dagen!

3 juli 2010

Hjärnan på semester?

Det hade varit fantastiskt skönt att få skicka hjärnan på semester ett tag. Jag försökte faktiskt uppmuntra/övertala/beordra den att stanna hemma nu när vi skulle åka iväg ett par dagar. När den vägrade försökte jag, vänligt men bestämt, få den att ta semester tillsammans med mig, men inte heller detta förslag vann gehör hos den hjärna som bor i min kropp. Nej då, med skulle den och tänka massor av cancertankar. Varje dag!

I ett par veckor, i stort sett sedan återbesöket hos läkaren, har jag haft huvudvärk från och till. Inte mycket ont, men irriterande och varje dag. Ni med minsta gnutta fantasi kan ju räkna ut vad jag med min livliga fantasi befarar och oroar mig för...
Så länge jag håller mig sysselsatt känner jag inte av särskilt mycket huvudvärk, men så slappnar jag av och då - som ett brev på posten...
Jag vet verkligen inte vad som är orsak och vad som är verkan; huvudvärk, oro, rädsla, huvudvärk, oro, rädlsa, huvud...

Men semester skulle vi ha!
Tyvärr ville min hjärna hela tiden annat. Flera gånger under måndagen var jag på väg att säga till min härliga familj att: "Tyvärr, jag mår helkass, vi får vända och köra hem igen." Men jag tvingade undan de jobbiga tankarna och lyckades ta mig igenom det.
Vi körde norrut, Småland och Östegötland var våra stora resmål detta år. Först en eftermiddag hos "gamla" jobbarkompisar i Mörlunda, Smålands metropol. Härligt att återse gamla vänner!

Två dagar på Astrid Lindgrens värld. Wow, vilket ställe! Jag vet inte om barnen eller jag uppskattade det mest. Fantastiskt sommarväder, underbart boende på Fredriksbergs Herrgård strax söder om Vimmerby. Härlig trädgård med lekplats, badsjö 150m bort. Det enda som grusade denna idyll var huvudvärken och oron som var min ständiga följeslagare (och matpriserna på hotellet).

Efter två mycket intensiva, men härliga dagar drog vi vidare norrut, till Norrköping och Kolmårdens djurpark. Delfinerna, rovfågelsuppvisningen, safariparken och så klart alla de andra djuren gav oss ytterligare två dagar fulla med upplevelser. Det vackra vädret försämrade inte den härliga känslan.

Men tro inte att hjärnan kunde ägna sig åt att bara njuta. Nej, titt som tätt var den tvungen att påminna mig om att jag har cancer. Cancer, cancer, cancer. Emellanåt ville jag bara gå och gömma mig i skogen och gråta. Men jag bekämpade de jobbiga känslorna och tror att jag lyckades hålla en helt ok fasad mot omvärlden. Barnen hade en bra semester med "normala" föräldrar. Hoppas jag i alla fall.

Vi kom hem i natt. Idag har vi bara försökt reda upp semesterstöket. Eller rättare sagt Håkan har försökt, med gott resultat. Jag har mest mått dåligt. Idag orkade jag inte längre upprätthålla en fasad utåt. Kanske för att jag kämpat nästan en vecka med att verka normal och vanlig, kanske för att det inte fanns någon att upprätthålla fasaden för.

Nu ska jag försöka ta tag i mitt liv. Jag har varken tid eller ork att må så här dåligt. Håkan ska jobba nästa vecka. Barnen behöver sin mamma, en riktig mamma, en glad och trevlig mamma. För i ärlighetens namn får jag erkänna att när jag mår dåligt är tyvärr inte humöret på topp och tålamodet inte så bra som det borde vara.