Inte klaga på vården!

Heldag i Lund igen. En positiv sådan.

Många klagar på att vården inte fungerar, men har man väl kommit förbi det "första filtret" med remisser och annat och blivit knuten till en avdelning, då händer det saker när det behövs!
Telefonsamtal i fredags, läkarbesök igår och undersökningar idag. Mammografi och ultraljud. Ingen väntetid, snabbt och lätt. Blev mycket väl bemött av en kvinna som gjort många mammografiundersökningar i sina dagar, hon fixade och donade och röntgade. Sen var det dags för ultraljudsundersökningen i rummet bredvid. In kom två(!) läkare och den ene berättade direkt att röntgenbilderna såg jättebra ut (innan han gjort det hann jag tänka ut både en och två anledningar till att de var två stycken...). Han gjorde ultraljudet och konstaterade under tiden att där inte fanns något heller. Skönt!
En promenad i det härliga solskenet, sen var det dags för läkaren att ta bort mitt lilla "otyg". Det gick också snabbt och lätt. Men oj vad det gjorde ont att få bedövningen! (Lite måste jag få gnälla idag.)

Jaha, det var ju skönt, nu är vi väl tillbaka där vi var i slutet av förra veckan, förutom att jag har hunnit tänka väldigt många fler tankar. (Inte vet jag om jag har blivit mycket klokare av det, men nån nytta har de väl gjort.)

I fredags föll jag ju på nytt ner i det "bottenlösa hål" där jag varit förut. Denna gång föll jag dock inte lika djupt och det känns som om jag är på väg tillbaka uppåt igen.
Måste nog inse att det aldrig kommer att bli "som förut" igen. Jag kommer aldrig att bli "som förr" igen. Men vill jag det? Vad vill jag? Många tankar och frågor som jag måste bearbeta, många intryck som måste smältas och jag börjar inse att det måste få ta tid. Det kommer att ta tid.

Tar det aldrig slut?

Jaha, idag var jag tillbaka i Lund igen.

Trodde jag träffat alla läkarna på min kirurgavdelning, men det hade jag inte - förrän idag. Som om det inte räckte med att hjärnan slog volter i slutet av veckan så upptäckte jag att ett område vid mitt bröst började uppföra sig illa. Jag har länge haft en "skinnflik/utväxt" som varken har varit i vägen eller gjort nåt väsen av sig, men i fredags betedde den sig riktigt illa. Blödde och vätskade sig. Telefonsamtal till min avdelning i Lund som mycket lämpligt heter "bröst- och melanommottagningen". Fick en tid idag. Snabbt och lätt.

I morse såg det återigen ut som vanligt och jag funderade på att ringa återbud. Bestämde mig i alla fall för att åka in och bli lugnad av läkaren. Kände att det skulle vara ok att hon mer eller mindre skrattade åt mig, bara jag fick det kollat så jag inte behövde fundera. Givetvis skrattade hon inte åt mig, och hon avfärdade mig inte heller som jag hade hoppats.

Hon sa i och för sig att hon inte var så orolig, men med tanke på min sjukdoms- och släkthistoria ville hon inte bara släppa det. På 5min hade hon fixat tider till mig i morgon, först för mammografi och ultraljudsundersökning, sen en "klämtid" hos henne då hon ska skära bort "otyget". Hon hoppades också att hon skulle hinna få svaren på undersökningarna innan hon var klar.
Återigen snabbt och lätt, fantastiskt vad de kan fixa...

Vad hände?

Jag måste få citera vår lille Erik: "Simsalabim, fattar ingenting!"

Att vara förberedd på en sak är inte detsamma som att vara beredd. Det har jag idag fått inse. Kuratorn förberedde oss på att det förmodligen skulle komma ett känslomässigt bakslag, men jag trodde inte att det skulle komma så snart och kunde absolut inte tänka mig att det skulle slå till med sån kraft.

Under dessa månader av vånda, oro och rädsla har jag åtminstone sovit gott var natt. Många, inte minst jag själv, har varit förvånade över detta, men det har bara varit att tacka och ta emot. Nu däremot, sover jag inte bra. De två första nätterna efter "glädjebeskedet" sov jag riktigt dåligt. Natten till idag var det något bättre men ändå inte som innan.

Jag har givetvis varit trött, men tänkt att det berodde på den dåliga sömnen. Jag förstod inte att det kunde bero på en konstig bearbetning av allt som hänt också. När vi var hos kuratorn i tisdags gav hon mig order (hon har insett att jag inte lyder några råd) om att ringa så fort jag började känna att det blev jobbigt. Men, eftersom jag inte fattade vad som var på gång fick jag i morse inse att det redan var försent att ringa innan obehagskänslorna blev till en krasch.

Idag har jag bara gråtit och sovit och gråtit lite till. (Det verkar väl bra, att sova hela dagen så att jag garanterat inte är trött i kväll och i natt.)
Börjar t.o.m. känna av den gamla "folkskyggheten". Är rädd för att träffa nån som frågar hur jag mår eller nån som säger att de är glada att allt gått bra. Tänk om jag bryter ihop och blir en blöt pöl på marken?

Jag vill vara vanlig. Jag vill känna glädje över beskedet jag fick i tisdags. Jag vill glädjas över våren som är här. Idag på min skogspromenad såg jag tranorna cirkla över ängen, jag såg myrorna som hade vaknat till liv, jag hörde fåglarna kvittra. Saker som normalt sett gör mig glad, men idag orkar jag inte glädjas. Jag vill leka och ha kul med barnen, umgås med vänner. Jag vill pyssla i huset och i trädgården. Men jag orkar inte.
Jag vill kunna planera framåt. Men jag kan inte. Har glömt hur man gör. De senaste månaderna har jag i alla fall vetat vad som väntade; en operation, ett besked. Men nu, nu finns bara en mycket konstig känsla av tomhet. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska göra. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på.
HJÄRNAN HÄNGER INTE MED!

TACK!

Jag vill tacka er alla för all hjälp och stöd vi fått.

TACK för alla tummar ni hållit.
TACK för alla böner ni bett.
TACK för alla sms, mail och brev.
TACK för alla telefonsamtal.
TACK för blommor, paket och presenter.
TACK för kramar och pratstunder.

Och tack för allt annat som hjälpt oss genom dessa 4 fruktansvärda månader. Det är underbart att känna stödet från släkt och vänner.

JAAAAAAAAAAAAAAA!

Idag var det dags att gå till läkaren igen. Det var med tunga steg vi gick in genom dörrarna, men lätta när vi gick därifrån. Läkaren hade bara positiva besked att ge oss. De hade opererat bort 11 lymfkörtlar och alla, jag måste få skriva det igen, ALLA, var friska!

Det var ett underbart besked, på dagen 4månader efter att jag fick beskedet att jag hade Malignt melanom. De senaste 2veckorna har jag i och för sig levt som om jag vore frisk och även tänkt att jag var det. Häromdagen slog det mig dock att det kanske inte var så. Klumpen i magen växte, axlarna tyngdes ner, men så idag - allt det jobbiga bara flög bort, som genom ett trollslag.

De hade dessutom beslutat att jag inte ska få någon strålning. Faktiskt ingen behandling alls. Cytostatika i förebyggande syfte hjälper inte mot melanom, och det finns heller inga undersökningar som visar att strålning i förebyggande syfte ska ha några fördelar. Däremot kunde läkaren ge oss en del nackdelar med att stråla melanom i förebyggande syfte, bl.a. att huden vid strålning kan bli stelare och torrare. Det kan göra att det blir svårare att upptäcka dottertumörer om sådana skulle dyka upp, vilket vi innerligen hoppas att det inte sker. Det enda som de ska göra är att ha mig under bevakning, med täta återbesök och kontroller, och det känns ju jättebra.

Plötsligt kan jag, med full kraft, återgå till ett "normalt liv". Nästa vecka ska jag ha semester, sen ska jag börja jobba operativt igen. Jag har verkligen längtat efter att få jobba med flygplanen!

Givetvis är jag medveten om att det inte kommer att bli som förr. Jag kommer alltid att få leva med vetskapen om att de elaka cancercellerna kan slå till igen. Risken för återfall finns, och risken för att nya melanom ska utvecklas hos mig är tydligen större än hos andra som inte haft melanom innan. Jag måste för resten av livet vara extremt försiktig med solen, men det bör å andra sidan alla ni andra också vara. (Har redan köpt solskyddskläder inför sommaren, med solskyddsfaktor 50+ både till mig själv och barnen!) Kuratorn förberedde oss också på ett bakslag med negativa, jobbiga tankar, men det får vi ta om eller när det kommer.

Men nu ska jag njuta av livet! Jag ska på återbesök vid midsommar och innan dess är det inte lönt att jag försöker göra några egna undersökningar eftersom det är svårt så nära inpå operationen, så fram till dess ska jag bara vara FRISK!

Strutsleken

Efter en lagom lång arbetsvecka (4 dagar) har jag nu haft två härliga dagar med familjen.

Igår var jag och barnen lediga. Vi ägnade förmiddagen åt att städa. (Vår städerska verkar fortfarande strejka). Axel och jag hjälptes åt (Erik plockade mest fram igen) och efter några timmars gemensamt slit var jag i alla fall nöjd. Eftermiddagen tillbringade vi hemma hos goda vänner. Barnen lekte och vi mammor kunde njuta av trevligt sällskap och härliga barn. Inte illa att få ha det så.

Idag körde vi till Lund. Vi skulle framförallt köpa plastbackar att ha under Eriks säng och lägga leksaker i. Det blev väldigt tydligt igår att det behövs NU. Vi hade en mysig förmiddag (tillsammans med några 1000 andra) på NOVA i Lund. När vi kom hem hade vi handlat en hel del, både saker vi behövde och en del vi inte visste att vi behövde, men INGA plastbackar! Ibland blir jag bara så trött på mig själv...

I morgon ska vi ha en härlig dag tillsammans med min syster och hennes barn. Barnen längtar efter sina kusiner. Senaste gången vi träffades fick de bara leka några timmar och det var på tok för lite tyckte de, så i morgon blir det heldag! Måndag betyder jobb, en dag med trevliga arbetskompisar.

Sen är det tisdag, heldag på sjukhuset. Först ska vi till läkaren och få besked om vad de hittade vid operationen och hur de planerar att gå vidare. Även om jag givetvis hoppas att de inte hittat några cancerceller i de bortopererade lymfkörtlarna hoppas (och tror) jag att de ger mig nån sorts behandling. Alla tillgängliga vapen ska användas i bekämpning av fienden!

Sen ska vi träffa kuratorn. Kanske skönt att få prata av sig en stund och få hjälp att samla ihop tankarna. Återbesök hos sjukgymnasten står också på programmet. Jag har skött min sjukgymnastik som jag skulle och känner att rörligheten i armen är i stort sett "normal" igen.

Jag fasar en del för beskedet vi ska få hos läkaren. Om jag stannar upp för länge känner jag klumpen i magen återvända och snabbt växa, så jag väljer att leka strutsleken. Jag (sticker huvudet i sanden och) låtsas att det inte finns nån tisdag, så slipper jag tänka på den och må dåligt av det.
Men oavsett vad vi får för besked så har jag de senaste två veckorna mått bättre än på länge, för att inte säga bra. Jag har känt mig normal (vad nu det är), och det ska jag tänka på, komma ihåg och försöka fortsätta med. Jag känner mig ju inte sjuk, inte fysiskt i alla fall...

Alfons Åberg på besök?

Halva arbetsveckan är nu avklarad. Jag är TRÖTT på kvällarna, men det är en skön trötthet, en trötthet som kommer av att jag faktiskt har uträttat något.

I dag hade jag en tid i Lund för att tömma ut mer lymf- & sårvätska, men i samråd med min sköterska lät jag bli att köra dit. Först igår började jag känna att det spände lite i sårområdet. Förmodligen är det så att vätskan först nu har fyllt upp min favoritkroppsdel sårhålan, och nu börjar spänna ut mer. Jag ska låta det gå några dagar till innan jag låter dem tömma. Ju färre stick desto bättre (ur bakteriesynpunkt) och dessutom får jag väl ge kroppen en chans att jobba själv och ta hand om det. Och än så länge känns det bara som om jag har en liten citron i armhålan. (Innan operationen pratade min sköterska om känslan av att ha en handboll i armålan, men så länge tänker jag inte vänta.)

Nu ska jag gå och lägga mig. Det är tidiga morgnar och, av nån anledning som jag inte förstår, så blir kvällarna alldeles för sena, men nu är det i alla fall dags. Jag ska bara svara på några mail, slå in ett paket, packa barnens saker inför i morgon, göra min sjukgymnastik... (ska bara, ska bara - Alfons Åberg)

Som den värsta duracellkanin...

...har jag farit fram genom veckan. Jobbat hela dagarna och sen varit iväg nästan varje kväll. Och inte varit särskilt trött! Har varje dag väntat på en krasch eller åtminstone att den stora tröttheten skulle komma över mig, men INTE! Det har känts härligt. I torsdags fick vi t.o.m. gå på teater, "The Producers" på slakthuset. Jätterolig! Hade träningsvärk i skrattmusklerna hela fredagen. Tack A och C som fixade biljetter och fick oss att gå dit, och farmor och farfar som ställde upp som barnvakter sen kväll med kort varsel.

För ett tag sedan kunde jag ibland stanna upp och inse att jag inte tänkt på allt det jobbiga på flera minuter utan faktiskt mått bra en liten stund. Nu är det tvärtom. Jag kommer bara då och då att tänka på att jag har en otäck sjukdom i min kropp. Jag mår faktiskt ganska bra, bättre än jag gjort på länge. Det är bara att hoppas att det får fortsätta så här.

Var hos kuratorn igår och som vanligt hade hon många kloka ord att säga. Denna gång var det särskilt en teori (om duracellkaninen) som jag tog fasta på. Dels brukar hon ha rätt i det hon säger och dels vill jag verkligen tro henne nu. Hon tror att den "gamla" Ulrika, eller åtminstone delar av henne, har kommit tillbaka. (Konstigt att jag själv inte kände igen henne...)

Återhämtning

Efter två dagar på jobbet känner jag nu att jag återhämtat mig ganska bra efter operationen, både mentalt och fysiskt. Jag är inte alls så trött som jag trodde att jag skulle vara. Som alltid är det härligt att träffa mina trevliga, gulliga och omtänksamma arbetskamrater.

Idag har jag varit inne i Lund hos Maria, min glada, trygga och trevliga sköterska. Apelsinen i armhålan hade på några dagar blivit en grapefrukt och det var inte skönt! Hon stack in en STOR nål och tömde ut lymf- och sårvätska ur sårhålan. Det var både normalt och förväntat att jag skulle komma in och få det tömt, och förmodligen blir det en gång till nästa vecka. Kroppen tar normalt sett hand om detta själv, men eftersom alla lymfkörtlar i det området är borta så tar det lite längre tid (ett halvår, eller så...), därför får man hjälpa till lite på vägen. Det gjorde inte ett dugg ont. Faktiskt kände jag ingenting - det är väl det positiva med att de skurit av alla nerver i området. Sen lärde hon mig också ett nytt ord; "sårkanal". Kanske kan jag få användning av det också nån gång. Men jag tror ändå att "sårhåla" är min fortsatta favorit!
2,5dl och många skratt senare gick jag därifrån och kände mig nästan som en ny människa. Det behövs så lite...

I kväll ska jag träffa de andra mammorna i min mammagrupp. Blentarps Byakrog, vårt stamställe. Härligt att få komma hemifrån en stund, att få träffa andra med barn i samma ålder och inte minst - att få äta god mat i lugn och ro!

En apelsin i armhålan?

Åtminstone känns det så. Som att jag går omkring med en apelsin i armhålan alltså. Det gör inte särskilt ont, är bara ganska obekvämt och obehagligt. Det är väl sårvätska som samlats i "sårhålan" (jag älskar när jag får använda det ordet). Kanske får jag ge mig in till Lund i veckan så att de får ta ut det. Vi får väl se om kroppen klarar av att fixa det själv eller inte. Jag var inne och visade det i fredags och då tyckte de att det såg bra ut, inte särkilt mycket vätska alls, men det har blivit mer i helgen.

Träffade också kuratorn. Jag är så glad att vi har "hittat" henne. Hon är fantastisk! Säger precis rätt saker. Det är inte ofta hon kommer med teorier om hur saker och ting är, men när hon gör det träffar hon alltid mitt i prick. Nästan kusligt. Hon kan verkligen sitt jobb! Tömde mig helt hos henne, och när jag kom hem var jag så slut att jag var tvungen att lägga mig och sova.

Annars har vi haft en intensiv helg med städning, bak och annat pyssel. Avslutade idag med födelsedagskalas för Axel och Håkan.

Imorgon ska jag jobba. Ska bli kul. Vi får väl se om jag kan göra nån nytta... I slutet av förra veckan kände jag att det började bli dags. När man börjar planera sjukskrivningsdagarna som om det vore semester man hade framför sig - då är det dags att börja jobba!

Att testa gränser...

Det är inte bara barnen i det här huset som testar gränser. De senaste dagarna har jag testat mina gränser för att se vad jag klarar av. Hur mycket jag klarar av. Jag får väl erkänna att jag dagtid överskattar min ork och på kvällarna får betala för det.

I måndags sov jag till 10.20. Sen orkade jag vara människa resten av dagen.
I tisdags höll jag igång utan middagsvila från 6.30. Jag klarade det ända till 18.30 då jag var helt slut, både fysiskt och psykiskt. Kollapsade på sängen och sov 1h och var sen ok under resten av kvällen.
Igår, onsdag, var jag lite piggare. Höll igång från 6.30 till sen kväll, men fick betala genom att ha ganska ont i och runt "sårhålan" på kvällen.
Är tydligen inte så pigg och stark som jag tror och vill vara.

I dag fick jag för mig att det vore trevligt att hitta nån mer som jag, som kämpar med och mot samma skit som jag, nån som också bloggar.
Googlade...
Jag vet att jag lovat att aldrig mer göra det, men nu var det ju för en bra sak....
Tyvärr blev det inte så bra. Jag hittade tre bloggar som jag kikade in i, men ingen av dem hade nån vidare positiv utgång. Jag läste inte så mycket i någon av bloggarna, men tillräckligt mycket för att få en stor klump i magen och för att fantasin skulle skena iväg.
Flydde från datorn och gick och la mig på sängen och läste min bok för att skingra tankarna. Håller just nu på med en bok på engelska där författaren, trots att det är en lättsmält roman, använder ganska mycket fackord och uttryck om trädgårdsarbete och anläggning. Väldigt bra att vara tvungen att lägga all fokus på boken när tankarna vill skena iväg. Efter ett tag hörde vår granne av sig och ville ut på en promenad i det fina vädret. Det blev nog min räddning för dagen!

Nu har jag i alla fall fått tid för återbesök hos läkaren. Den 23 mars kl9 ska jag dit för att få besked om vad de hittade vid operationen och hur de planerar att gå vidare. Sedan tidigare har jag redan en tid för återbesök hos sjukgymnasten kl 11.30 samma dag. Vad ska vi kunna klämma in däremellan? Besök hos kuratorn? Besök hos...? Eller bara en fika?

Tre saker...

...som gör mig glad idag:

1. Solen och det underbara promenadvädret
2. Att få duscha utan dränslangen vid min sida
3. Findus fiskgratäng (står i ugnen nu)